Det finns inget som är så jobbigt som att sakna någon man älskar. Den man älskar mest. Sysselsättning är det enda botemedlet, och alla som bor eller har bott i Motala vet att det inte alltid är det lättaste. Särskilt inte när det spöregnar! Två gånger har jag funnit mig själv ute i regnet i veckan. Det borde i och för sig betyda att jag har lyckats komma ut och göra saker ändå.

 

Aldrig varit så social i hela mitt liv på så kort tid tror jag. Träffat tjejerna flera gånger! Varit ute med Kristin 2 gånger. Hugos var heldött ska jag tala om, och andra gången gick jag hem eftersom jag vägrade se Björn Rosenström.

 

Fikat med Ztad som hakade på med till Återvinningen där jag hittade en kavaj för 59kr som ska bli min MK-kavaj! Sen träffade jag de två och dessutom Sara för filmkväll hemma hos mig. Var så skönt att i alla fall samla ihop några av oss igen! Saknar alltid mina Motala-flickor.

 

Just det, varit på Varamon med Kristin och Ztad med, vi låg där ett tag, sen åt vi glass. Under tiden tror jag Kristin lovade att komma ner till Kna och lära sig spela caps. Banne mig, nu ska det hända med! Tror nog att det finns många frivilliga som villa lära henne det.

 

Vad mer.. Träffat Kezo, med Niklas (som var gullig och körde oss in till Linköping), så vi grillade på Trädgårdsföreningen och hade det mysigt och kul. Idag grillade vi hemma hos mig och hade det allmänt mysigt. Introducerade Niklas till MLP också, och chansen finns att han är konverterad till ponnyismen. Nu får vi se om han hittar en favoritponny också. Vi vet alla vilken som är Pontus favoritponny.. Enough said.

 

Träffat Jesper två gånger med, en gång när han och någon Bjelling trubadurade på Hamnkrogen. Var rätt mysigt det med. Andra gången när han övertalade mig att gå på Brygget på en tisdag.. Och sen nästan söp ner mig. Full blev jag, och det var gratis. Hamnade på efterfest med några som verkar jobba där, det var rätt kul. Verkar ha gjort lite intryck, vet inte hur jag lyckas varje gång! Jag kanske är speciell trots allt. Något bra. Något att ha?

 

Vi skickar sms så gott som varje dag, jag och Pontus. Har jag kollat rätt så kostar varje 1,50kr eftersom det är till andra sidan Atlanten. Nu är dem i Vancouver, Kanada. Men jag står inte ut med att inte ha någon kontakt med honom alls när han är så långt borta. Faktum är att ju längre tiden går, ju mer overkligt känns allting som. Som om våran relation och allt som hänt bara varit en dröm jag hade.. Och nu har jag vaknat hemma i Motala som jag så länge försökt fly. Sen sitter jag här, rastlös och längtar.

 

Mitt i allting så letas det lägenhet. Det om något borde ju ge en verklighetsförankring i vad som sker i mitt liv just nu. Pontus och jag ska flytta ihop, så fort vi hittat något. Men det är ju tyvärr inte så lätt heller. Särskilt inte om man inte här hemma i Kna så att man missar visningar. Fick skicka Tomten och Trassel istället, och nog för att jag litar på Tomtens omdömme så vill man se lägenheten själv med. Dock har den lite fel självklar, fuktskada i köket (byta golv??), kallt på vintern (byta fönster?) och alkis till granne med alkispolare som pissar i trapphuset. Så nu sitter man här och väger alternativen. För svaret ska förstås in innan kl 11 nu imorrn, fredag (idag eftersom klockan är över midnatt iofs). Man kanske inte står ut med alla felen ändå, speciellt inte grannen. Lite svårt att ta ett snabbt beslut när Pontus dessutom är på andra sidan Atlanten, utan internet och dyr att ringa till. Det löser sig, så vill jag gärna tänka, men så kanske man missar något också.. Det kanske inte dyker upp något alls närmaste månaderna. Sen sitter man där på Krebo, stället jag hatar. Sen får man fortsätta gå fram och tillbaka mellan våra lägenheter. Det blir tröttsamt, varit med om det innan. Men klart, man ska inte kompromissa för mycket med ett hem som man ska dela, leva i gemensamt. Man ska ju trivas. Inte som det är nu... Vill slippa Krebo.

 

Det finns en tanke som gnager i mig. Den har grävt ett hål i mig, en avgrund jag faller ner i ibland. Av allt som har hänt så ångrar jag allra mest en sak: att jag flyttade från Annebo. Jag vet att man inte ska se bakåt så mycket och lida över vad kunde ha gjort annorlunda, det som hade kunnat bli. Men detta, var ett så stort misstag att jag kan inte förmå mig själv att lägga det bakom mig. Jag tvekade då, men lyssnade varken på mig själv, eller någon annan för den delen. Det var tvunget att vara ett snabbt beslut, som nu, och jag var kär och valde fel. Kär och blind. Självklart vill jag inte göra om samma misstag igen, ta ett förhastat beslut baserat på känslor mer än förnuft.

 

Men jösses vad jag älskar min skåning. Min nörd. Kan man ha det så bra? Är det möjligt, är det verkligt? Jag vill inte att det gömmer sig en katastrof runt hörnet.. Så overkligt känns det ibland att vara lycklig att man knappt tror att det är sant.