Det märks i min blogg när jag mår bra. Nej, det blir inte fyllt av en massa lyckliga inlägg om hur underbart allt är. Vilken absurd tanke. Den blir helt enkelt inte uppdaterad. För sanningen är, som nog alla vet, att denna blogg är bara till för min allmäna klagan över vad jag nu har att gnälla över. And yes, jag har återgått till det svenska språket, tråkigt nog. Antar att det känns bättre ibland.. Lättare. Men var icke ledsna! Blir väl ett inlägg på språket för dagen, so to speak. Mer ofta engelska än svenska, i många fall.

Men hur som helst. Jag har med andra ord mått bra ett tag, vilket verkar ovanligt, med tanke på att det ändå är jag. Hon som inte mår bra ens när hon vet att hon borde, och när hon vet att hon inte saknar något just då. Så varför ett inlägg nu? Jag orkar inte skriva engelska-arbetet än helt enkelt, men var skrivsugen. Vad är då inte bättre än ett litet inlägg här?

Mycket har hänt den senaste tiden, känns det som i alla fall. Egentligen har det väl varit som vanligt, med ett undantag. Ah, undantag. Ah, spelkvällar. Eloff, du gick för tidigt. Eller i tid. Beror på vad man orkar vara med på... Ehm. Det blev snusk.associationer i stora lass, och inte bara från mig (ovanligt!). Det var sammanfattningsvis en grymt kul kväll/natt/morgon. Helgur som över hos mig också. Hihi.
Denna spelkväll gjordes möjlig av det faktum att mina päron inte var hemma, utan i Venedig (härmapor) där de förlovade sig i en gondol (sicken romantiker han är...).
Olyckligtvis var detta i början på veckan, så spelkvällen som var på måndag gav upphov till masströtthet hos närvarande i dagar efteråt. Men jag klagade inte. Det var värt det. ^^
Vad har mer hänt? Inte så mycket antar jag. Snusket har fortsatt på vanligt vis efter spelkvällen, och har gett både 7:an och Piggelin nya betydelser i våra ögon. Piggelin!!

Eftter att inte ha varit i H-fred på tre veckor (sen påsklovet) så åkte jag i helgen äntligen dit igen, tidigare än vanligt (vilket var tur, spåret gick sönder bara timmar efteråt). Flera timmar hos älskling var värt timmar med räkning av matte E hemma. Man har lust att göra så igen, men jag vet inte vad Ion skulle tycka om det... ^^
Hur som helst så var det härligt att vara hos min älskade igen. All osäkerhet försvann direkt. Det hade ju byggts upp lite tvivel hos mig själv efter det dystra samtalet veckor tidigare. Det var sannerligen ganska påfrestande att inte ses på så lång tid efter det. Man tappade uppfattningen om vad som var sant. Jag är bra på att börja tvivla om tillfället ges. Cyniker, pessimist, självhatare ibland... Kombinerat leder det till frustration. Men den försvann som sagt vid första riktiga kontakten. RL äger.

Runt om mig har det skett saker också. Saker kanske som inte är direkt ovanliga, eller oväntade. Förlovning, som tidigare nämnt, mellan mor och björnen. Mer om detta behöver jag väl inte skriva. Min kära tvilling har gjort det oundvikliga och kärat ner sig igen. Det gör mig alltid lika ont att se henne lida för den sakens skull. Det gör mig alltid lika ont att veta att det inte finns mycket jag kan göra åt saken, annat än att stödja henne. Inte ens det gör jag bra, jag bara tar ner henne på jorden och ganska hårdhänt också. Jag vill inte veta ibland. Jag känner mig bara klämd. Jag vill inte behöva känna mig elak. Åh, kärlek är lika mycket en gåva som en förbannelse. Det gäller all kärlek; vänner och "älskare"...

Jag sörjer en annan väns snart förlorade kärlek också, bara kanske inte i den höga grad som jag sörjer min tvillings..

I skolan har vilda diskusioner inletts om Ulfs kompetens. Efter provet visade Ulf både besvikelse, ilska och brist på självinsikt. Han har väl helt enkelt blivit gammal och virrig, och det med den bristande självinsikten blir ingen bra kombination för oss elever. Nej, vi kan inte bara skylla allas kollektiva misslyckande på provet enbart på bristande undervisning och dålig planering, naturligtvis gjorde vi inte det vi skulle fullt ut heller. Men kritiken mot honom verkade väga mer än kritiken mot eleverna. The story will continue...

Jag har läst en bra bok, av en slump egentligen. Animal Farm av George Orwell. Underbar om man vet lite om Sovjet, rolig även om man vet hur människor fungerar. Börjar som en söt berättelse om djur och allt går väl, tills de blir mer och mer som människor, och allting går käpprätt åt helvete ungefär. Underbart satiriskt skriven också. Man log genom stora delar av den, men den innehöll även dystra delar. Lika bra det, gjorde boken bara bättre. Hurra Orwell! (För alla som inte läst 1984 så rekommenderar jag den också.)

Vad det gäller saker man kan klaga på så finns det för tillfället inte mycket. Kanske mängden skolarbete som ska vara inne relativt samtidigt. Kanske mors tjat om studentkläder. Kanske den tråkiga lärarkandidaten.. Men nja, inte värt mina ord idag. Jag har visserligen huvudvärk, men mår inte dåligt för det. Det är bra dagar nu. Jag vågar sträcka mig så långt att jag kan kalla mig själv glad. Lite mer motiverade än förut. Har fortfarande stora saker som behöver fixas, men känns lite bättre när man tänker på dem. Innan var det bara frustration och ångest, nu är det mer en "det fixar jag"-attityd. Inte fullt ut en "jag klarar det här galant"-attityd, men ändå mer motiverad..

Ah, jag hittade ett irritationsmoment i mitt huvud! Mormor och morfar var här idag när jag kom hem, och snart uppstod ett envägssamtal om min framtida skolgång/utbildning med frågor som "vad har du sökt?" "vad vill du göra?" "vad tycker oscar om det?" samt kommentarer som "jobbigt att inte ha oscar där i gbg" och "du gör ju som du känner att du själv vill göra". Den sista vet jag vad det tror att jag tycker är bäst. Plugg, plugg, plugg. Vilket är fel. Uppfattningen mig som en duktig flicka som fixar MVG i allt finns där än. De kanske säger att jag får göra som jag vill, men göra jag inte som de tycker blir det väl ett himla liv runt det ändå... Ständigt denna syn på mitt liv. Ständigt!

Men nu ska jag inte tänka mer på det. Det har ju redan ältats i tillräckligt...

I am pleased.. Yes, yes..

Piggelin!