Sova eller inte sova, det är frågan (del 2)
Äta frukost först, sen skriva blogg. *släpar sig ner till köket*
Om jag hade en bra dag igår, så hade jag inte en så bra natt, och en ännu sämre morgon.
Ja, det är sant, det blir ett deprimerande inlägg av Jane idag. Men hade det inte dykt upp några sånna så skulle ni haft all anledning att undra om det verkligen var den Jane ni kände som skrev den här bloggen.
Min natt: Klockan 23 var jag trött och lullig, och gick därmed upp och lade mig. Men här gör jag det avgörande misstaget; jag plockade upp en bok och började läsa. Problemet med det är att när jag börjar läsa en bok så slutar jag inte efter säg en timme. Nej, jag läser tills mina ögon är så trötta att jag inte längre kan fokusera på texten. Nästa problem är att det ibland tar ett tag, i detta fall tills 3.30 ungefär. Ah, då hade fåglarna börjat kvittra, men det var mörkt så, naiv som jag är, trodde jag att jag hade en chans att somna. Icke. Fåglarna verkade sjunga mer och mer högljutt tills det blev ljust och fiskmåsarna satte igång. Vid det här laget var jag mordslysten. Letade desperat efter mina öronproppar, som (naturligtvis) hade gått och gömt sig. Gick och lade mig igen, blev mer förbannad på fåglarna, letade igen och hittade inte, lade mig igen, letade igen... och hittade! Halleluja, Gud prise öronproppar. Klockan var här precis 5.30. Efter mycket om och men fick jag i jävlarna i öronen också, och njöt av att inget höra. Men det var redan ljust, och man kan inte somna om det är ljust. Så jag plockade fram min ögon"bindel" (vet inte vad det kallas) som det står "the bitch is sleeping" på. Den är rosa, olyckligtvis. Jag tror i alla fall att jag mellan 6 och 10 sov en stund. Antagligen ingen djupsömn, men jag fick stänga av hjärnan en stund. Runt 11 kom mamma in och sa att det var frukost därnere. Egentligen hörde jag inte vad hon sa först, hade ju öronproppar i. Det var ett mirakel att jag ens hörde att hon hade öppnat dörren. Jag måste för övrigt ha sett rolig ut med ill-orangea öronproppar och den där ögonbindel på.
Jag åt aldrig frukost med dem. Var inte så sugen på att gå nere i pyjamas och vara social. Så jag duschade istället, och väntade på att de skulle iväg och titta på den där auktionen, vilket var tre kvart sen. Under tiden behövde jag dock något att göra, så jag satte igång datorn. Vad annars?
Dum som min hjärna är så började jag tänka på att det skulle vara kul att göra något på Valborg. Osökt tänkte jag tillbaka på sist jag var ute med Oscar, och genast blev jag tjurig. Scenariot var den att Lisa var här, och det var Oscar också. De träffades alltså för första gången. Så jag tänkte att det skulle vara kul om vi gör något tillsammans, och föreslog att vi skulle gå på Brygget. Det var ju trots allt enda stället i stan som spelade bra musik. Sagt som gjort, Lisa och jag gjorde i ordning oss (Lisa gjorde i ordning oss..) och vi gick ut alla tre. Vi satt där och pratade, och jag lade inte så tyst märke till att Oscar såg uttråkad ut. Det var hans default-ansiktsutrtyck, och det kunde jag väl förstå, men halvvägs genom min cider så var jag mer påtryckande. Fick då reda på att han inte tyckte speciellt mycket om att gå ut. Jag blev ledsen över att han inte hade sagt något, och mådde allmänt dåligt. Det slutade att vi gick hem efter att Lisa och jag hade druckit upp...
Jag tänkte alltså på det här, och av någon anledning nämnde jag det till Oscar. Vilket inte hjälpte det minsta. Det kan erkännas att han aldrig har gått ut under den tiden vi har känt varandra, men det behöver väl inte betyda att man inte alls tycker om det? Eller är jag fel ute? Jag var ju optimistisk och ville göra något, jag tänkte inte på sånt... Det kände som om jag hade tvingat honom till tortyr eller något. Nej, han gjorde det för min skull, och jag behövde inte på dålig för det. Igen med detta "du behöver inte...". Man gör alltid saker man inte behöver, man känner alltid saker man inte behöver. Det är ett känt faktum. Fråga Sara.
Konversationen dog ut, han gick iväg för att snickra och jag för att äta frukost.
Nu mår jag piss.
Jag gjorde i alla fall något ovanligt idag också. Jag pratade med Ela och var lite smått social, och föreslog att vara ännu mer social på Valborg. Social IRL, that is. Dock tänker jag ha en förhörsgenomgång med Oscar om det, så att jag inte behöver känna att jag tvingar honom till något igen. Då vet jag åtminstone att jag frågade honom tillräckligt många gånger.
Jag tror jag ska baka kakor. Mina specialare som ingen kan låta bli, som man måste ta fler av.. En till.. en till.. baaara en till. Nej nu får det vara nog.. Ok, en till då..
Att tänka på livets mening en sådan här dag känns ganska farligt. Solen skiner inte längre, och Nietzsche, Sartre och Kirkegaard är tråkiga jävlar. Om jag tar livet av mig, eller faller in i någon slags apati, så är det deras fel. Och Ludmillas.
Puss & svordommar.
Om jag hade en bra dag igår, så hade jag inte en så bra natt, och en ännu sämre morgon.
Ja, det är sant, det blir ett deprimerande inlägg av Jane idag. Men hade det inte dykt upp några sånna så skulle ni haft all anledning att undra om det verkligen var den Jane ni kände som skrev den här bloggen.
Min natt: Klockan 23 var jag trött och lullig, och gick därmed upp och lade mig. Men här gör jag det avgörande misstaget; jag plockade upp en bok och började läsa. Problemet med det är att när jag börjar läsa en bok så slutar jag inte efter säg en timme. Nej, jag läser tills mina ögon är så trötta att jag inte längre kan fokusera på texten. Nästa problem är att det ibland tar ett tag, i detta fall tills 3.30 ungefär. Ah, då hade fåglarna börjat kvittra, men det var mörkt så, naiv som jag är, trodde jag att jag hade en chans att somna. Icke. Fåglarna verkade sjunga mer och mer högljutt tills det blev ljust och fiskmåsarna satte igång. Vid det här laget var jag mordslysten. Letade desperat efter mina öronproppar, som (naturligtvis) hade gått och gömt sig. Gick och lade mig igen, blev mer förbannad på fåglarna, letade igen och hittade inte, lade mig igen, letade igen... och hittade! Halleluja, Gud prise öronproppar. Klockan var här precis 5.30. Efter mycket om och men fick jag i jävlarna i öronen också, och njöt av att inget höra. Men det var redan ljust, och man kan inte somna om det är ljust. Så jag plockade fram min ögon"bindel" (vet inte vad det kallas) som det står "the bitch is sleeping" på. Den är rosa, olyckligtvis. Jag tror i alla fall att jag mellan 6 och 10 sov en stund. Antagligen ingen djupsömn, men jag fick stänga av hjärnan en stund. Runt 11 kom mamma in och sa att det var frukost därnere. Egentligen hörde jag inte vad hon sa först, hade ju öronproppar i. Det var ett mirakel att jag ens hörde att hon hade öppnat dörren. Jag måste för övrigt ha sett rolig ut med ill-orangea öronproppar och den där ögonbindel på.
Jag åt aldrig frukost med dem. Var inte så sugen på att gå nere i pyjamas och vara social. Så jag duschade istället, och väntade på att de skulle iväg och titta på den där auktionen, vilket var tre kvart sen. Under tiden behövde jag dock något att göra, så jag satte igång datorn. Vad annars?
Dum som min hjärna är så började jag tänka på att det skulle vara kul att göra något på Valborg. Osökt tänkte jag tillbaka på sist jag var ute med Oscar, och genast blev jag tjurig. Scenariot var den att Lisa var här, och det var Oscar också. De träffades alltså för första gången. Så jag tänkte att det skulle vara kul om vi gör något tillsammans, och föreslog att vi skulle gå på Brygget. Det var ju trots allt enda stället i stan som spelade bra musik. Sagt som gjort, Lisa och jag gjorde i ordning oss (Lisa gjorde i ordning oss..) och vi gick ut alla tre. Vi satt där och pratade, och jag lade inte så tyst märke till att Oscar såg uttråkad ut. Det var hans default-ansiktsutrtyck, och det kunde jag väl förstå, men halvvägs genom min cider så var jag mer påtryckande. Fick då reda på att han inte tyckte speciellt mycket om att gå ut. Jag blev ledsen över att han inte hade sagt något, och mådde allmänt dåligt. Det slutade att vi gick hem efter att Lisa och jag hade druckit upp...
Jag tänkte alltså på det här, och av någon anledning nämnde jag det till Oscar. Vilket inte hjälpte det minsta. Det kan erkännas att han aldrig har gått ut under den tiden vi har känt varandra, men det behöver väl inte betyda att man inte alls tycker om det? Eller är jag fel ute? Jag var ju optimistisk och ville göra något, jag tänkte inte på sånt... Det kände som om jag hade tvingat honom till tortyr eller något. Nej, han gjorde det för min skull, och jag behövde inte på dålig för det. Igen med detta "du behöver inte...". Man gör alltid saker man inte behöver, man känner alltid saker man inte behöver. Det är ett känt faktum. Fråga Sara.
Konversationen dog ut, han gick iväg för att snickra och jag för att äta frukost.
Nu mår jag piss.
Jag gjorde i alla fall något ovanligt idag också. Jag pratade med Ela och var lite smått social, och föreslog att vara ännu mer social på Valborg. Social IRL, that is. Dock tänker jag ha en förhörsgenomgång med Oscar om det, så att jag inte behöver känna att jag tvingar honom till något igen. Då vet jag åtminstone att jag frågade honom tillräckligt många gånger.
Jag tror jag ska baka kakor. Mina specialare som ingen kan låta bli, som man måste ta fler av.. En till.. en till.. baaara en till. Nej nu får det vara nog.. Ok, en till då..
Att tänka på livets mening en sådan här dag känns ganska farligt. Solen skiner inte längre, och Nietzsche, Sartre och Kirkegaard är tråkiga jävlar. Om jag tar livet av mig, eller faller in i någon slags apati, så är det deras fel. Och Ludmillas.
Puss & svordommar.
Kommentarer
Postat av: Elin
De där dumma filosoferna alltså :/ Blä. Jag har filosofidiskussion imorgon, det är döden. Du har för övrigt ett spännande och bra sätt att skriva på insåg jag när jag läste igenom inlägget ovan! :)
Trackback
