Ibland händer något trivialt som gör mig irriterad. Har jag en dag som idag så går den irritationen och petar på något mörkt och då blir mörkret inte så glatt heller och börjar röra på sig.
Jag vet inte vad det är som gör att en liten skitsak kan bara få mig att .. bryta ihop. Jag antar att att irritation på något sätt får mig att tänka arga tankar, och efter ett tag börjar jag skylla på mig själv, och efter det så börjar jag tänka väldigt dåliga, depprimerande tankar. Jag har ju aldrig varit känd för att vara optimist, om man säger så. Min negativa sida är dessutom expert på att vara just negativ.
Jag ska vara helt ärlig med er. Allt är inte bra med mig. Faktum är att det är väldigt få saker som är bra med mig just nu. Jag känner mig ensam, och är ensam större delen av dagarna. Jag är sysslolös, outmanad, rastlös. Jag är orolig för allt.
Jag skulle nog kunna kalla det depression. Så, nu har ni det, ni som fortfarande trodde att jag var glad och nöjd. Glöm det...
Jag antar vissa dagar är bra. Vissa dagar tänker jag inte efter så mycket. Men dem blir bara färre och färre. Dagar som idag, sammanbrottsdagar, kommer allt oftare. Jag tänker inte skylla på hormoner, det är inte hormoner. Jag mår helt enkelt inte så bra.