Nu får det vara nog, tycker man. Men man vet att det inte är så. Det är ju bara början. Början på en lång väntan på bättre tider.
Man tycker ju att de borde ha kommit på ett sätt att ha det någorlunda stabilt, men icke. Nu sitter vi här allihop. Stackarna som har jobb, men inte vet hur länge till. Stackarna som inte har jobb, och vet att de får inget heller på ett tag. Vem hatar vi?
Regeringen för att de inte kan göra något åt det, dem jävlarna. Företagen för att de bara sitter på röven och väntar på att alla andra ska göra något. Arbetsgivarna som varslar, tusental efter tusental.
Men vad gör 40 000 extra arbetslösa med statistiken? Äsh, någon tiondel extra på procenten..
Sen ser man runtomkring. Jag tror inte det finns någon som inte känner någon som har fått sparken nu. Jag gör det, du gör det säkert med. Frågar du någon du känner gör dem det med. Och vi känner alla någon som är orolig, som är osäker, som tror att de kanske inte kommer ha sitt jobb kvar länge till. Det påverkar oss alla.
Jag vet inte ens vems fel att det här är. Varför hamnar man i en lågkonjunktur? Det går ju upp och ner, så mycket vet jag. Jag tror dock inte att någon riktigt vet varför, då hade de kanske kunnat göra något åt det. Så vem ska vi skylla på? USA? EU? Svenska regeringen? Oss sjävla? Vem?

Det jag hatar mest är att allting ska handla om pengar. Allting har en prislapp.
Jag läser en bok, hur mycket kostade den?
Jag tittar på tv, vad betalar man för licensen, hur mycket kostade tv'n?
Jag sitter vid datorn, hur mycket ger vi för internet, hur mycket kostade datorn och allting till?
Jag spelar, hur mycket kostade spelen?
Jag går ut och går med hunden, vad kostade han, vad kostade kopplet, alla bajspåsar?

Jag lever, hur mycket kostar jag?