Klassisk första mening. I alla fall i mina dagböcker. Ibland är det bara ett par dagar, för det mesta ett par månader, och då och då ett eller ett par år.
Jo, det är sant. Jag är inte så bra på att vara konsekvent. Det faller bort, som vanligt. Jag gör något annat, har inte tid, det verkar inte viktigt osv.
Men nu sitter jag här! Till allas förtjusan (eller förfäran, med tanke på längden av mina inlägg).

Ehm, startade om datorn lite här mitt i. Min startmeny är tillbaka i sitt normala tillstånd (dvs inga mer åttor istället för pilar), dock kommer jag fortfarande inte in på msn (which sucks). Ni får helt enkelt nå mig vi helgon's ökända chatt, om det nu skulle vara kris... Vilket det aldrig är.
Jag sitter också och lyssnar på iPoden. Jag menar, jag vill ju inte starta Winamp och överbelasta datorn igen.

Tillbaka till inlägget. Jag vet inte om jag ska börja bakifrån eller så. Jag antar att att jag lika väl kan. Senast hade jag varit i Linköping. Veckan efter det är väl inte så viktig, tror inte det var något viktigt där, möjlgtvis ett engelskaprov. Uppsats om jag minns rätt. Indeed.
Helgen anlände fort, och därför också min födelsedag. Fredag den 16:e var det middagsbjudning, där mamma, mormor, morfar och Oscar var närvarande. Och jag själv förstås. Jag fick liljor (surprise, surprsie... jag måste byta favoblomma snart). Oscar anlände lagom till maten, kan man också nämna. Tajming. På kvällen flyttade vi in till lilla huset, jag i ett väldigt grinigt tillstånd, av någon märklig anledning (som inte var så märklig alls), och dagen slutade med att vi tittade på Kill Bill. Förvånansvärt bra. Bättre än tvåan (som jag hade sett innan, don't ask me why). Lekar med svärd och överdrivna mängder blod och absurda scener är min favorit (eller inte, men det var bra). Tarantino, we thank you. Hur som, nästa dag vaknade jag till en ringande mobil (jag var vaken redan innan egentligen...) och i luren hör jag min far. Ja, jag har en far. Coolt va. Hur som, han ringde för att gratta mig, självklart, och så också resten av hans familj. Min lillebror har kommit i målbrottet. Vad är han, 14-15? Nej, jag vet att det inte är bra att jag inte vet hur gamla min halvbrorsor är, men kom igen? Så bra koll kan jag inte väntas ha. Jag fick också veta att min lillebror spelar CS, samt att min far hade provat och uppenbarligen misslyckats fatalt.
På tal om, jag tror flera av dem fyller år snart. Far och en bror. Vilken? Kommer inte ihåg. Så bra lyssnar jag när mamma pratar om det. Jag skulle ka skickat korten förra veckan. Gör jag det? Fan heller... Men det är en helt annan historia.
Efter far så får jag lite vila. Oscar såg road ut av min estniska. Förstod inte ett ord. Hehe. Ett tag senare ringer mobilen igen, återigen från Estland (denna gången var jag klarvaken...). Det var farmor. Henne kan man i alla fall prata lite med. Lite.
Hmm, dagen flöt på, det pågick en massa förberedelser inför festen, och jag erkänner att jag var lite nervös och spänd innan. Det är något jag har ärvt från mamma. Man vill att allting ska vara bra, att alla ska vara nöjda. Så det blir lite panik för mig innan. Och se hur det gick! Oscar, stackaren som fick stå ut med mitt humör, lugnade ner mig, mer än en gång dessutom. Har jag sagt att han är underbar? Han gjorde så mycket också. Dammsög, sköljde dammiga glas och tallrikar, gjorde nästan hela ommöbleringen. Ok, jag hjälpte till att flytta på ett skåp, men han gjorde väl det mesta där med. Det kändes bra att han hjälpte till så mycket, jag fick ju mindre att oroa mig över. Men samtidigt så kände jag mig lite hjälplös. Jag hade en massa energi (på grund av stress och panik, så får jag energi...) och det gick lite till spillo där någonstans. Jag blev lite frustrerad då och då, men det gick väl över sen. När folk började komma så hade jag ju mycket att göra i alla fall.
Martin och Amanda var först. Amanda, som också (numera) bor i Småland, och också fyller år den 17:e maj. Jag fick blommor och kaffe. (Ja, Martin, jag ska bjuda dig på kaffe, jag lovar.) Allt eftersom dök det ju upp fler. Allt eftersom fick jag också veta att det var några som inte skulle dyka upp alls. Till ingens förvåning så kom Kristin sist. Jag tror grillen hade börjat svalna lite vid det laget. Å andra sidan så blev jag påmind om att jag inte hade satt igång våra två plåtar pommes, så det var ju ingen stress med ätandet eller så. Alla fick faktiskt pommes sen, även om det kom ganska mycket efter köttet... Jag hörde ingen klaga i alla fall. Förutom jag själv då.
Pratgladast var Martin, Oscar och Lisa.
Jag fick en massa presenter också. Ett halsband och ett par örhängden från Helgur, ett halsband och en Geisha från Jennifer. Två böcker från Kiruna. En liten bricka, en liten mintablettask, och en tvål för dirty girls från Ztad. Kaffe som ovan nämnt från Martin. Massor av kexchoklad från Sörling. Tidigare hade jag också fått ett våffeljärn från Oscar (som jag tyvärr inte provat än) och ritblock och en variation av blyerts/kol-pennor från mamma. Samt 1000kr från mormor/morfar. Häligt värre. Faktiskt. Jag är ganska nöjd.
Den ena boken gav kvällen en intressant vändning. Det var en bok man frågar, och den gav alla frågor om och av Martin väldigt bra svar. Till slut blev boken och Martin så bundis att de började flörta, vilket ledde till en del magkramper. Den blev sliten redan första kvällen, stackars bok.
Vi lekte en lek också. Vi vet, en sån där då man ska blunda, och en spelledare väljer ut en maffia (mördare) och en läkare (skyddsängel). Ehm, jag misslyckades som läkare, och dog på kuppen. Och fick dödsstraff. Jag tror någon hade agg mot mig. Kristin var bra på att peka ut mördaren, dock inte när hon var det själv. Oskyldiga dog i båda fallen, då ingen lyssnade på henne.
Kvällen slutade väl, jag däckade i den alldeles för mjuka sängen, i min älsklings armar, och det var på det hela en bra dag. Yes, indeed.

Veckan efter var fullsmockad med prov. Hörförstålseprov i engelska måndag. Ord/läs i engelska på onsdag. Biologi på torsdag (det var inför biologin alla geisha och det mesta av kexchokladen gick åt). Jag vet fortfarande inte hur det har gått i någon av de proven än, och det tar väl ett tag innan jag får det också. Eftersom vi missade lektioner idag, och jag åker till Dublin imorrn... Men men, vad gör man? Hellre Dublin än ett provresultat.
Helgen spenderades med att plugga matematik kurs E. Eller, inte hela helgen, då skulle jag ljuga ganska grovt. Men större delen av den.
Då björnen var i Tyskland var det tomt i huset på fredag, och mor kläckte idén att vi skulle grilla, för bara oss två. Ringer, berättar för mormor, som bjuder in sig själv och morfar, ock dessutom morbror och en av mina kusiner. När min morbror sen dyker upp har han ytterligare en kusin med sig. Oturligt nog är han 11 och har (misstänker jag) ADHD, eller liknande. Han gungade på en av utestolarana (de i plast) och den gick sönder... En liten bedrift. Begärde kaffe, drack inget av det. Hoppade ner på grannens tomma tomt (ingen bor ju där just nu) och hade väldigt kul där han smög runt på ingen... Han misshandlade också våran gräsmatta med sin kickbike, och spottade ut halva tuggor av vattenmelon tillsammans med kärnor i gruset. Får ni liksom en liten idé om hur kvällen var? Inte? Just det, han har extrem kiss och bajs-humor. Jag menar, han kan skratta åt samma sak i 1 timme. Ta upp det om och om och om igen och bara skratta. Dessutom kan han inte redigt estniska så bra, så han slänger in en massa svenska ord, böjer estniska ord på svenskt sätt, missförstår en hel del av det som sägs av andra. Ja... Tuff grabb. Inte tuff som i cool, utan tuff som i utmattande. Inte nog med det, när den äldre av kusinerna blev lulligare (ett par öl fixar det!) så uppstod mer högljudda konversationer, där melodifestivalen var ett hett ämne. Estlands bidrag var inte bra, och det fanns ingen humor. Men han envisades med att det var det enda bra bidraget, för det drev med evenemaget, precis så som man ska. Patriotiska f*n. Inte för att jag klandrar honom. Det är väl så det blir ibland. För övrigt är min morfar och min kusin rasister. En och annan kommentar angående muslimer och svarta fälldes. Jag satt och ville sätta silvetejp på dem. Alla, egentligen.
Mormor har också fått missuppfattningen om att socker (obs: socker, inte sötningsmedel) är det som förstör våra skjöar. Vilket är absurt förstås. Jag sa aldrig något dock. Och jag drack ingen light-cola. Riktigt socker ftw.
Ok, jag kan ha varit grinig just då. Jag har sällan lust att umgås med estländare. Jag kan inte föra en normal konversation, mycket på grund av samtalsämnena, och mycket också på grund av att jag inte kan uttrycka mig så som jag vill på estniska. Jag har väl inte så mycket att säga till dem heller.
Det var väl en liten rolig grej (som blev uttjatad av ADHD-ungen efter ett tag). Morbror hade en sms-signal som sa "pling pling, text message". Dock hörde morfar fel. Ganska mycket fel. Han började undra varför morbror fick sex messages hela tiden. Snuskigt värre. Kass engelska eller dålig hörsel? We'll never know.

På lördagen var jag i alla fall helt tömd på energi, vilket var olyckligt, för jag glömde helt bort att gå kolla på balfolket. Synd. Jag klarade heller inte av att räkna så himla mycket matte. Spela WC3 RoC var mycket roligare, tyckte jag.

Jag kommer inte redigt ihåg när jag började spela. Det var väl samma vecka som min födelsedag. Oscar ville se mig spela. Jag sög... Det går bättre när jag får köra i min egen takt. Min egen takt råkar vara snigeltakt, men den fungerar. På Normal. Kan inte tänka mig hur död jag skulle vara på Difficult. Jisses! Men hur som helst, jag har kommit ganska långt, och studentveckan ska jag spela klart Reign of Chaos i alla fall. Frozen Throne får helt enkelt vänta. Jag älskar det spelet btw. Mycket roligare när man låter bli att fuska. Det är sant! Dessutom var det ju ett tag sen sist, då är det roligare med.
Vart var jag nu då? Just det, senaste lördagen. Jag gjorde väl mer annat än räknade matte. Men jag räknade hela söndag. Från att jag vaknade till att jag gick och lade mig. Med typ 2-3 timmar rast medräknat.

Imorse var den vanliga före prov-paniken. Trots att jag gick upp som vanligt så blev det stressigt. Jag var ju tvungen att läsa genom anteckningar, packa ner linjal, miniräknade och pennskrin. Glömde något hela tiden. Nycklar, väska, iPod, dricka. Vanliga morgonkaoset, alldeles ensam.
Men jag kom iväg, och jag kom lagom i tid. Men jag fick klämma in mig mitt i aulan, mellan en massa folk, och det var obehagligt. Jag vill sitta längst ut i kanten, så jag kan känna att jag har en ordentlig flyktväg, inte sitta mitt i, packad mellan en massa folk, och stolar. Ush. Funderade på om det gick att hoppa över stolsraderna när jag skulle hämta fler ark, men beslöt mig för att låta bli. Tror inte alla andra 50-100 personera i aulan hade varit nöjda.
Provet gick ovanligt bra. Eller, ovanligt fort och utan större panikattacker. Vi hade fyra timmar på oss och jag satt i två av dem. Jag vet inte om jag var först, men jag var en av de första ut. Som vanligt. Ulf kände igen det draget hos mig på lunchen sen.. "Ja just det, så är det ja! Du är alltid snabb!"

Ah, lunchen. Jag velade mellan att sitta kvar i skolan och gå hem, men kom på att jag skulle få sitta hemma i tre kvart, så jag gick. Jo, det var nämligen så att vi under en längre tid har haft erbjudandet att äta lunch hemma hos Karin och Ulf (våra kära mentorer, eller ex-mentor i Karins fall). Äntligen blev denna då av. Jag gick bort till busshållsplatsen, även där i min vanliga stress (Varför är det så att när jag har en viktig tid att passa, som prov och bussar eller fester, att jag alltid stressar som en idiot precis på vägen ut? Jag kan sitta och ta det lugnt tills jag kommer på att det är 10min tills jag ska gå, och sen BOOOM! - panik.) Jag stod där på busshållsplatesen och kom på att jag hade glömt kolla upp adressen! Men gud! Så jag ringde lite hastigt Sara, och just då kom bussen, så det blev lite rörigt. "Vänta lite" "Ehm, ungdom" "Ja, hej" "Tack så mycket". Men jag fick en vägbreskrivning och en adress, och anlände lyckligt fram till målet. Jag var faktiskt ganska tidig. Jag trodde själv att jag skulle gå vilse... Jaja, folk droppade in allt eftersom. Jag hade tagit av mig skorna kom jag på, när ingen annan hade det. Martin hade också i och för sig, så jag gjorde honom sällskap i barfotandet. Slapp svettinga fötter i gassande sol. Woohoo. Det var sjukt varmt ute på altanen, och överhuvudtaget. Jag slapp sitta i solen en längre stund dock, för jag snodde en plats i skuggan när vi hämtade mat. Fördel med att vara nästförst vid buffé-bordet antar jag.
Det var för övrigt mycket trevligt.
Det var också mycket snack om Dennis. Jag tror faktiskt att det uppkom en ny religion. Önskas citat får jag däremot hänvisa till den uppkommande klassboken...

Jag borde packa egentligen. Jag ska, jag ska. Jag har redan valt ut en hel del kläder. Inte hela garderoben, men lite mer än jag behöver. Jag var också duktig och strök två skjortor och ett par byxor. Vilket sådär i efterhand känns lite onödigt, då de säkert kommer att bli skrynkliga i väskan sen. Men jag var duktig!

Imorgon måste jag till skolan och städa ut mitt skåp, och reda ut hur jag ska göra med min skåpsnyckel, för de ska vara inne på fredag, då jag inte har kommit hem från Dublin än... Och lämna tillbaka lite skolböcker (de vill man slippa betala för).
Sen bär det av! På kvällen då.
Dublin, dublin!

Puss och panik!

P.S. Fan. FAN. En helg till utan. Det är inte rättvist. "Du får ju se honom hela sommaren sen" är inget argument för tre veckor utan honom. Helvete. Jag tror jag kommer att gråta... D.S