Jag är som en katt med klorna ständigt ute, med benen spända och allmänt redo att attackera.
Jag var alltså fullt redo på ett litet gräl med Björnen, men han sa aldrig något, bara gick iväg, så det blev inte av.
Det är ångesten som gör det. Jag mår dåligt, allting blir genast pissigt, allting blir irriterande och inget kommer att gå som det borde. I could just drop of the face of the earth, and I'd be doing the world a favour. Den känslan är det.
Du.. ja, du. Vet du hur mycket ångest jag egentligen har över det här? Förstår du vad jag går genom? Och du bara säger att det kommer att ordna sig. Det kommer det inte alls. Känner du inte mig än? Jag kanske har mina smygambitioner, vissa bra dagar där jag tänker att NU ska jag ta tag i det här, men det blir aldrig av. Inte en enda gång har det blivit av. Och nu är det en så himla stor grej jag måste ordna med. Jag kan inte göra det själv. Jag klarar inte av att göra det själv. Var är stödet? Var är pressen? Var är hjälpen? Det är fan inte så lätt. Inte det minsta. Ingenting bara ordnar sig. Det är för sent för att det bara ska ordna sig.
Ibland önskar jag att det aldrig hade blivit såhär. Jag hatar när livet blir jobbigt och alla ställer krav på mig, när livet ställer krav på mig... Jag blir så jävla deppad av att jag inte klarar av att fixa det, och det slutar bara med att jag trycker ner mig själv i skiten ännu mer.
Det skulle vara så mycket lättare.. Den lätta vägen... Där allt antagligen faktiskt skulle ordna sig. Vadå, jag har inga ambitioner med mitt liv i alla fall. Jag har inget jag vill bli, måste läsa mig till, måste jobba med, måste se. Så varför inte bara ta den lätta vägen?
Ja, varför. Du.