Då var det dags för ett blogginlägg igen då. Har väl haft tid, om jag hade tagit den tiden, dvs. Men nu blev det inte så, och det har alltså inte bloggats på några dagar, som alla märkt.

Hur som. Senast så var det om middagen hos mormor och morfar (som jag vid det tillfället inte hade varit på än), så vi tar väl vid där.
Naturligtvis var det ingen räknestuga på torsdagen, ty Jane hade missuppfattat dagen... Vilket betydde att jag räknade fysik i mediateket i ca 15 min och sen bestämde jag mig för att gå hem igen, även om det kändes himla onödigt, eftersom jag precis hade kommit dit. Men det verkade också onödigt att sitta i skolan tills 15:30. Vid skåpen mötte jag Toffeln, och den konversationen är ett så luddigt minne att jag inte kommer ihåg vad som är under luddet (jag kommer alltså inte ihåg vad den var om). På väg ut ser jag dock Sara precis backa ut sin bil från parkeringen. Jag såg henne, hon såg mig, jag satte mig i bil, hon körde hem mig. Halleluja, jag slapp gå.

Vidare då, så satt jag och jäste lite hemma (det var en varm dag...) och sedan tog jag bussen till Bergsätter. Middagarna där blir alltid så lustiga på något vis. Mormor och jag pratar liksom om udda saker... Eller, inte udda, bara inget jag pratar så mycket med någon annan om. Dock så har jag ingen lust att skriva något om det här, det får helt enkelt stanna i Bergsätter... Men det var intressant, för det ändrade lite på min bild om mormors uppfattningar om vissa saker. På ett bra sätt, naturligtvis. På det hela alltså intressant, och inte alls så farligt som man tyckte när man var fjortis. Dessutom var maten väldigt god. Det var sån där mysko estnisk mat. Alla andra skulle ha tyckt det i alla fall, så jag tänker inte ens börja förklara. Men det var soppa och efterrätt, och jag åt två skålar av båda. Det är också sån mat jag aldrig får någon annanstans, för jag tror inte mamma gör det...

Fredag då. Härligt slappa fredag. Skriver jag, och kommer på städning. Men av någon anledning tycker jag inte städning är så farligt när man väl kommer igång, och jag belönade mig själv med en dusch efteråt. Men skolan var slapp, för det var bara räkning på alla lektioner. Bättre än att lyssna, speciellt på en fredag. Jag klagar ju inte över schemat heller. 9-12 är inte så pjåkigt. Sen var det som sagt städning. Det varma vädret var faktiskt till nytta, då jag kunde vädra ut utan att frysa fötterna av mig. Wooho. Frisk luft is teh shiet, särskilt då man slipper gå utanför huset.

Ehm, helgen var härligt FF också. Det bar av söderut för päronen, så jag och Oscar hade huset för oss själv. Vilket alltid är lika mysigt. Men helgen blev lite knasig, eller mitt humör blev knasigt rättare sagt. Jag bara tjurade hela tiden (jag är en dålig förlorare ja, men inte så dålig) och kände mig nere ("varför lyckas jag aldrig med något?"). Oscar var ju "lite" förkyld också, vilket förvärrade det hela för mig en aning. Det gjorde också de jävlarna som festade någonstand i närheten tills typ 1 eller 2 fredag natt. Jag tror det är i det gula huset över gatan. De jävlarna spelade musik galet högt, och jag kunde inte sova. Sen gick det ju som det gick... Fredag blev lördag, och jag vaknade med ett lågt humör. Jag gick till och med och lade mig igen runt 11, för jag hade ingen lust att vara uppe. Ush, jag måste ha varit riktigt jobbig då, stackars Oscar. Men jag är glad att han var här, han är underbar, det är bara så... Efter att ha ringt 6 ggr eller så så fick jag tag på Kristin. Det visade sig att hon hade meddelat mig via Messenger att hon inte kunde följa med till Linköping, dock i form av ett offlinemeddelande, vilket jag inte får (eftersom den här datorn har ett värdelöst operativsystem som inte låter mig installera nya Messenger). Så Oscar och jag åkte själva. När vi väl hade hittat en plats att parkera på, vilket inte är det lättaste för Linköpin-nybörjare, så vandrade vi runt lite. Jag var glad när jag hittade lite rätt, och gladare när jag hittade något jag kunde tänka mig att köpa. Efteråt kom jag på hur mycket jag kompromissade med mig själv, jämfört med hur otroligt petig jag brukar vara när jag till exempel shoppar med mamma, eller någon väninna. Det mest förvånansvärda var väl ändå att jag gick in och betämde mig för ett par skor på max 5 minuter, och var nöjd med dem. It's a miracle!!! (Köpen blev godkänd av mor min också.)

Vi attackerade grillen med tändvätska senare på kvällen också. Men den stackars kolen ville inte bli varm. Efter ett par försök (och 1/4 av tändvätskeflaskan) så glödde det bra. Lite för bra, så vi fick vänta ett tag till. Eh, men man blir otålig när det står marinerat kött framme. Det luktar för gott. Så fick riskerade en eldsvåda och slängde på bitarna. Det flammade upp lite när oljan droppade ner. Jag menar, i mitten så var ju kolen ganska så glödande vit (gul), inte sådär gråaktiga som de ska vara... Men nu vet vi bättre, tills nästa gång (nästa helg).

Eftersom det bara fanns större kvantiteter av potatissallad på en viss mataffär (dock till ett bra pris) så blev det överdrivet mycket av den. Ett helt kilo faktiskt. Men det var inte mycket kvar av den på söndag... Vi var duktiga matvrak.
Rent allmänt så gick väl mitt humör upp ganska så markant där jag hade fått shoppa lite, även om jag under tiden gick och oroade mig lite för hur Förkyld-Oscar mådde. Men allt gick väl, jag fick en klänning, ett par skor och en sladd till min iPod. Och massor av glass! Glass i stora lass. Mmmm...

Varför jag inte skrivit något under hela helgen är egentligen för att Oscar varit här, och då känns det dumt att sitta och blogga. Men när det väl blev söndag och jag egentligen skulla ha bloggat kände jag att jag inte hade tid. Jag räknade hellre fysik. Uppmärksamma: hellre. Jag hade ju kunnat ta en lite rast och bloggat, men icke. Min hjärna fick för sig att det var kul att räkna, och det höll den fast vid ända tills idag. Vilket inte var så dumt, eftersom jag hade prov idag. Så går det när jag är på bra humör. Jag hade väl lite bestämt mig för att verkligen göra det ordentligt allså (fysikplugget), till skillnad från allt annat plugg där jag bara flummar när jag borde läsa.
Så söndag eftermiddag/kväll ägnades åt fysiken, och även studiedagen måndag. Fast på igår så tillät jag mig själv ta det lite lugnt längre stunder också. Jag gick mamma till mötes på stan, och vi fikade. Våfflan har blivit dyrare, och kaffet inte lika gott. Trist. Fast antaglien fortfarande bästa fikastället i stan. Hur som, det slutade med att jag pluggade till midnatt, och sen läste jag i en timme. Jag visste att jag inte skulle kunna somna med en massa formler i huvet. Fast ändå när jag vaknade så trodde jag att jag hade kommit på hur man räknade en uppgift (vilket visade sig vara fel). Så går det när man pluggar för mycket. Du vaknar med det i huvet! Fast det kanske inte är så dumt när man har prov.

Jag höll på att komma iväg för sent imorse, trotts att jag hade bestämt att jag skulle gå 5 minuter tidigare än vanligt, för att vara i god tid. Men hela tiden så hade jag glömt något. Nycklar, halsband, halsduk, musik... Att vara tankspridd är inte ett bra före-prov-tecken. Vad jag tjatar om provet då. Men det är en ganska stor grej. Det är kursprov i Fysik B, som är en 150-poängs-kurs, och jag har presterat lite under mitt vanliga resultat, så det är liksom upp till bevis nu. Betygsavgörande. Man skulle ju kunna tro att jag kände mig pressad när jag satt där i aulan (med typ 150 andra personer) men icke. Jag var helt lugn. Det var helt otroligt. Genom hela provet också, eller i alla fall större delen. Ibland så blev jag lite frustrerad, men inte sådär totalt blockerad som jag brukar bli. Det gick så smidigt, det kändes så bra. Det är lite därför jag är lite orolig nu också. Men inte sådär panik-orolig. Inte ångest-orolig. Lite bekymrad bara, inte mer än så.
Så det stora frågan är, när provet är så avgörande, när det är så mycket man ska komma ihåg, varför var jag inte det minsta berörd? Jag bara satt där, och skrev. Hur kommer det sig att jag bara kunde släppa allt? Det skulle ju kunna vara det faktum att det börjar närma sig slutet nu, det sista. Och provet var liksom ett steg närmare, så lättnaden kom före provet. Om det kunde vara så på alla prov jag skriver så skulle jag vara överlycklig. Men jag vet ju inte än om det var bra eller inte. Det visar sig.
Fast jag satt också och visste att det mesta av det här, det kan jag. Det var inte "jag hoppas att jag kan det här", det var "jag vet att jag klarar det här, jag vet att jag kan", och det bidrog nog till känslan. Så har det känts under pluggandet i helgen också. Jag vet att jag kan om jag bara anstränger mig. Fysik is my shit.

Jag fick reda på idag att Linda inte heller kan komma (hon hade också skrivit ett offline-meddelande), vilket är lite synd. Så nu är det två som inte kommer, och 5 som kanske inte kan komma, eller kanske kommer senare... Men jag kan inte skjuta på festen, det går inte, och det är ju på den rätta dagen, så det blir som det blir.
Jag fick också reda på något idag som jag tycker är ganska synd, men förstår också att saker blir ju som de blir... Även om det inte alltid är så lätt. Hmm, det hela blev väldigt kryptiskt, men det är för att jag ibland ändå försöker att inte bli för personlig. Vissa saker kanske man inte bara ska skriva rakt ut sådär...
Men det blir en massa kramar till alla som har det svårt nu. En kram, en annan kram, och en till kram. Jag tänker på er, och jag bryr mig, även om det inte alltid är så tydligt...

Det blev kortspel idag. Där ingick det vanliga Sjuan, men även en omgång Klubba Säl, bara för att det var så länge sen. Sen fick jag lära mig Plump, vilket jag ägde på. Nybörjartur? Maybe, maybe not. Men jag fuskar inte, vad andra än frekvent påstår.
Och jag, jag generaliserar väl en hel del, oftast inte på fullt allvar. Jag är inte alltid så seriös i mina påståenden som vissa verkar tro. Särskilt inte sånna.
Jag låtsas vara 8 i själen, men är väl min riktiga ålder egentligen, kanske till och med högre i goda stunder.
Men vem fan vill växa upp och bli mogen, seriös och allvarlig? Det är ju inte kul alls!
Visst, det kan vara så att jag är ganska jobbig, men jag menar aldrig något illa, menar aldrig att vara elak, när det är mina vänner jag umgås med. Jag kanske säger dumma saker ibland, men då är jag som sagt inte så seriös. Skulle jag vara elak på riktig kan jag väl komma på något bättre än "du är tråkig".
Bra grej föresten: det är vår handligar som gör oss tråkiga. Ska vi generaliser på riktigt så är det våra handligar som gör oss till allt vi är. Fast det är inte heller sant. Det är hur våra handligar uppfattas av andra som gör oss till det vi är, sett utifrån. Andra verkar har en ganska fast uppfattning om andra, men många saknar en bra uppfattning som sig själv. Inbillad insikt i andras liv, brist i självinsikt.

Nej, nu börjar det här inlägget bli för långt.

Puss och kram. (Avslut goes mainstream.)