- Don't you sometimes long for the day when the past stops haunting us?
- So that we might forget who we are? I'd rather see the end of the world.

Det enda på det andra. Det känns alltid som om allting bara bygger på, det ena följs alltid av det andra.. Men det är bara min lilla hjärna som leker med mig. Det var ett tag sen nostalgi tog tag i mig sist. Men där hade vi det igen. Allt man vill glömma men ändå inte.. Allt man vill berätta, men inte vet hur. Allt man önskar att man kunde ändra på, men skulle aldrig våga.
Ärligt talat, vissa saker hade jag glömt, av en anledning (förträngt?). Men nu.. jag är alltid rädd för vad saker ur mitt förflutna ska göra med mig. I det här fallet var det också något jag önskar att jag inte hade gjort till att börja med. En sån där korkad, onödig sak. Och så kommer det tillbaka, påminner om hur dum man var. Men är jag inte annorlunda nu? Har jag inte vuxit upp, om ens bara en aning? Jag får väl hoppas.
Den här gången vet jag bättre.

Jag blev påmind om vad jag har gjort mot andra, utan att de vetat om det. Jag kan säga hur mycket jag vill att det var för deras bästa, men sanningen är att jag hade aldrig någon rätt...
The secrets that we all keep...
Hemligheter, hemligheter. Ibland känner man att man har lite för många. Varje gång man tänker på dem så känns det också som om det inte finns någon att berätta dem för. En del saker känns det bara som om man ska hålla för sig själv. Att berätta dem skulle inte tjäna något till, jag skulle inte må bättre av att berätta dem, och någon kan bli sårad. Men man känner sig ensam likförbannat.

Jag tänker för mycket. Faktum är, att jag tänker så mycket att jag inte kan sova om nätterna. Somnar jag så är det antagligen av ren utmattning.
Men jag tänker bara inte, jag drömmer mig in i andra världar. Into a book unwritten.
Ibland föreställer jag mig hur saker och ting hade kunnat utspela sig om jag hade gjort saker annorlunda. Brukar sluta i värsta scenariot.
Min hjärna hatar mig...

Det var ju inte det jag ville skriva om idag.
Fredag ska bli en kul dag. Jag ser fram emot det. Jag saknar alla.
Jag hade ett lite roligt samtal. Sjukt hur någon kan göra mig så pepp på en sån sak. Jag trodde inte det var möjligt... Visserligen så känner jag mig själv bra nog för att veta att det antagligen inte blir av, men vafan, pepp blev jag. Jag får väl tacka för glimten av hopp jag fick.

Det finns så mycket annat att grubbla över... En av sakerna måste jag prata med någon om, och det är inte vilken någon som helst.
Kan du också ge mig lite hopp?

Puss och pepp.