Nej ush. Det är väl vad jag har att säga just nu. Jag är bara jävligt less igen. That's what coming home means for me.

Det var den där jävla väskan som utlöste det. Igen.

Jag fattar inte att jag glömde dem. Det är fan det mest korkade jag har gjort på länge. Och nu är den väck. Alla mina saker, mina kläder. Mitt liv, på sätt och vis. Saker jag använde till vardags, det viktigaste. Någonstans på ett tåg i Skåne försvann mitt liv. Det bara åkte iväg, och jag vet inte vad jag ska göra för att få tillbaka det.

Det finns egentligen så mycket mer att säga.

Hela det här halvåret har varit en enda lång katastrof. Jag tror det har varit det värsta jag har varit med om, helt ärligt. Och allting, precis allt, kan jag skylla på mig själv.

Skolan började. Flytten till Göteborg var plågsam redan den. Den dagen det hade gått 3 år började det som jag skulle se om elände. Jag tror inte ens att jag då såg fram emot det. Jag var bara vilse. Borta från all trygghet. En sak de flesta kanske vet om mig är att jag inte är så bra runt nya människor. Någon glömde bort att ge mig social kompetens, och det lider jag av förjämnan. Första dagarna var illa nog. Det blev inte bättre heller. Mina erfarenheter av studentliv är inte dem bästa. Orkar jag ens berätta det...

Vi blev instängda i ett rum för att göra våra nollbrickor. Jag var tjurig, och det slutade med att jag gjorde det mesta. Tack era jävlar. Vad gör man då? Jo, man dränker sina sorger med öl. Det råkade vara det enda vi fick. Det var inte så smart av mig. Nåja, när vi var klara tågades vi iväg med ögonbindel och fick svära en ed, tagen rätt ur Iron Maiden. Passande... Sedan, mitt i natten, satt vi på våran första sittning. Den var inte fin. Det söps. Jag söp. Jag var inte glad då heller. Jag tackade ja till lite frisk luft.

Jag borde ha pungsparkat asen. Men jag blir så avtrubbad när sånt händer. Bara låtsas som inget hänt. Men det fungerar inte så, jag borde ha lärt mig det. Det slutar alltid med att jag går och bär på det, och stänger in mig ännu mer, med mina skuldkänslor. Bort från mig, bara ta bort mina minnen, allt som har hänt. Det hade kunnat vara värre, jag inser det med. Men jag hatar mina egna reaktioner. Jag hatar att jag alltid ska låtsas som om inget har hänt, att jag inte kan vara arg så som jag borde. Det bara ebbas ut i ingenting. Sen går jag och bär på det.
Jag mådde inte bra av det. Faktum var att inget av det påverkade mig på ett bra sätt. Stressen, pressen, bristen på folk jag kände att jag kunde umgås med, allt. Jag ville inte mer, och så blev det.

Jag hoppade av. Hurray. Nej, det var inte så det lät när man ringde hem. Men de tog det bättre än vad de har tagit saker tidigare under åren.

Hej förnedring. Arbetsförnedring. Jobb fanns inte, det gjordes ganska tydlig för mig, och några pengar fick man inte heller. Vettskrämd för socialen, det är sånt som lever kvar.

Pengarna började sina. Jag började snåla på maten. Satt mest på rummet, gick inte ut annat än för att handla när det verkligen inte fanns ett dugg kvar. Drack mycket te, men det var inte det minsta mättande. Magen kurrade alltid när jag gick och lade mig.

Så resan ner till Ronneby i november. Det började med att jag inte vaknade och missade mitt tåg och fick beställa nytt. Där var jag på gränsen till att bryta ihop. En vecka senare skulle jag hem och vad gör jag då? Jag är så jävla tankspridd att jag glömmer min jävla väska. Då blev jag knäckt. Då var det kört, jag orkade inte med något sen.
Det var väl då morsan sa till mig att komma hem ett tag. Och jag sa inte emot. Det var bara att åka.

Antar att det blev bättre då. Här är det bara små irritationer, som nu kanske har blivit stora. Men jag höll mig sysselsatt. Jag hade filmkväll, jag åkte till Letti och Jimmy, jag träffade Jesper och Kristin, jag pysslade med JavaScripten. Tiden gick fort, julen närmade sig. Jag träffade Kezo, köpte julklappar som jag var nöjd med, och längtade efter att få åka ner till Hultsfred för att vara ett tag med min älskling.

Sen tar julen slut, man kommer hit igen. Går bra ett tag, sen sjunker jag. Det är så det går. Bra ett tag, sen drar det neråt igen.

Det finns alltid saker som utlöser det. Internet är mer segt än någonsin. Vivvi är här och hon är jobbig. Björn tjatar som vanligt. Mamma är det för det mesta bara synd om. Små saker, så små...

Jag antar att saknaden har en hel del med det att göra. Saknad efter allt, som det var, när mitt liv inte bara var ett enda långt mörker.

Så vilse.
Så borta.
Jag vet bara vad jag inte vill.