Inte nog med att jag redan hade ångest över min andra uppgift i kursen, jag var tvungen att ta ut det. Nu har jag dåligt samvete också. Jag är så clever. Onekligen. Nu vandrar jag bara planlöst runt i huset, halft påklädd, och vet inte vad jag ska ta mig till, varken med Javascripten eller mig själv och den här korkade situationen jag satt mig i. Jag vill bara säga förlåt, men det är någon slags vrickad stolthet som säger att nej, nu ska jag göra som jag sa. Hålla käften.

Det är alltid så. Någon felvänd balans till allting. När jag har ett par bra dagar, när jag njuter av tillvaron och är nöjd ett litet tag, så vänder allting till något så mycket värre. Något bra medför allting något dåligt gånger tio. Dalarna är alltid så mycket djupare än höjderna. Något säger mig att det alltid är mitt eget verk (my own doing). Något säger mig att jag aldrig kommer finna en balans därmellan allting. Jag känner för mycket, tänker för lite. Tänker snett...

Det saknas något i mig, i min tillvaro. Jag vet inte alls vad jag kan fylla upp det med. Kanske saknas det allt för mycket? Var är mina drömmar, min tro på mig själv, mina framtidsutsikter, min vilja, mina ambitioner, min lust? Tappade jag bort dem på vägen? Tog någon dem ifrån mig? Fanns dem aldrig till att börja med?

Jag vill bara hitta min väg tillbaka till livet, till allt.