Hela grejen har gjort mig mer lättirriterad än vanligt. Tyvärr går det ut över hundarna för tillfället. Om man ändå kunde be dem om ursäkt så de förstod..

Jag antar att jag inte är stark nog att reda ut det här själv. Jag klarar inte av att ta tag i det. Jag vet att jag har blivit lurad, men på något jävla sätt så är jag besviken på mig själv. Det var ju delvis mitt fel? Jag borde ha vetat vad jag skulle göra? Får jag skylla mig själv nu?
Jag är rädd, rädd för andra människor, konflikter... Jag klarar sällan av att göra saker för mig egen skull. Ringa dit och be om pengarna jag borde ha fått känns inte rätt, även om jag vet att det är det jag borde göra.
Det kanske är en del av mitt "barnen i Afrika"-syndrom.

Som med allt annat svårt i mitt liv så vill jag bara glömma det. Jag vill bara gå bort från det, låtsas som om inget hade hänt. Bara säga att nej, nu får det vara nog, och bara strunta i resten.
Men det går inte till så, eller hur? Man kan inte bara gå ifrån saker så, lämna det ogjort.

Jag kände inget i början. Besvikelse kanske, men inget märkbart. Andra reagerade, men jag var orörd av händelsen. Var det chocken eller är jag bara så van att bli överkörd? Man kan undra.
Nu är jag mest bara ledsen på mig själv, vilket leder till lättirritation.

Mitt liv är väl egentligen inte så mycket värre än någon annans. Jag bara tar det jävligt hårt ibland.
Det är så jag tänker ganska ofta. Det finns ju de som har det mycket, mycket värre. Så vad tjurar jag för?
Samtidigt undrar jag om det jag fått gå genom inte var nog. Varför kan jag aldrig på uppskatta det jag har? Varför ska det alltid vara något som förstör allt? Jag har alltid haft bra vänner, men det såg jag inte själv. Det var jag som aldrig tog steget till att ringa. Allt som hände runt om kring gjorde mig bara så blind. Det är likadant nu. Jag har något underbart, men jag ser det inte själv. Jag letar fel i det som är bra i mitt liv, och jag tänker bara på allt som har eller kan gå dåligt. Allt som går dåligt skyller jag sen på mig själv. Minsta lilla fel..
Jag får aldrig tillfället att vara lycklig. Det är alltid något som är fel, i alla fall i min egen hjärna.

The darkness that rests inside never sleeps
It holds the power of heart and mind
Shadows of future and past are its army
And they pillage all that is good
Still a fragment of hope hides somewhere
Waiting for the lightbringer
Will he come, will he win?
Or are the pieces of my soul doomed?