Jag har så mycket i huvet just nu, jag vet inte vad jag ska göra av allt.
Gah, jag ser en snigel. DÖDA!
Sådär, då var ett par av dem döda i alla fall.
Man kanske borde byta vatten igen... Jag har varit lat. Som vanligt.

Det finns stunder då jag har svårt att leva med mig själv. Stunder då jag undrar vad fan jag håller på med egentligen... Jag gör mig själv besviken fler gånger än någon kan ana. Ändå gör jag misstagen om och om igen. Jag kan inte sluta.
Allting jag går och bär på, alla tankar, alla små hemligheter, de tynger ner mig. Men det finns inget i världen som kan få mig att dela med mig av dem. Det är inte det som är meningen. Man kan inte berätta allt.
Men det finns saker jag borde säga. Det finns saker jag borde göra. Men inget sagt, inget gjort. Det är jag. Inget sagt, inget gjort. Sluten i mig själv, troligtvis för alltid. Jag är en pessimist, jag tror det värsta. Jag vet att det är svårt att komma någonstans med den attityden, att det är svårt att ändra på sig då. Men jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte göra det alldeles själv. Faktum är att det har visat sig att det är mycket lite jag klarar av att göra själv. I alla fall när det gäller viktiga saker.

Jag vill inte ha något med världen att göra, men den evisas med att tränga sig på. Den tvingar in mig i ett hörn, och jag klöser desperat på väggen för att komma undan, och kryper sedan ihop i fosterställning på golvet, med händerna över huvudet. Försvinn värld, ber jag om och om igen, men den envisas med att stå kvar där och peta på mig. Det börjar göra ont nu, jag är öm där den petar, och naglarna är trasiga och blodiga efter skrapandet. Inget kan rädda mig från världen. Men jag hatar den. Den är grym, kall och elak. Den är hänsynslös och envis. Jag vill inte ha något med världen att göra.