Jag kanske föddes känslig. Dem generna kanske låg och sov, och så en dag så hände något och det sa *klick* och så var de aktiverade.
Jag tror alla någon gång undrar över varför man blev som man blev. Vetenskapen har hängetts sig till den frågan, men inte kommit fram till något som får en att må bättre. Vi kan bara säga att vi föds med gener, och de, i samverkan med miljön, påverkar oss och formar oss. Man kan inte peka och säga "hade du inte haft den här genen hade du inte varit så blyg" eller "hade inte det här hänt i ditt liv hade du haft ett starkare sinne". De vet inte ens varför människor har förmåga att tänka, fantisera eller vara. Det bara är så, än så länge. Kanske om 100 år, kanske om 1000 år, har vi våra svar. Men tills dess får vi undra vidare.
Ponder.
Jag har inga egna svar. Jag kan bara gissa. Men inte ens det är så lätt, för jag kan sällan lista ut hur jag själv fungerar.

Jag funderade... Hade inte jag stängt in mig själv så hade jag nog kunnat läsa av människor, en egenskap jag saknar helt idag. Mamma har berättat för mig att jag redan som en liten toddler grät till synes utan anledning när en viss person kom och hälsade på. Historien visar sen att denna person sårade henne. När jag blev lite äldre, såg runt tio år gammal, så kände jag av det igen, med ett lite större medvetande. Jag höll mig på avstånd, tog emot mutorna utan att värma mig till personen i fråga. Åter igen var det en person som orsakade skada.
Jag kan ha fel. Det må mycket väl vara så att barn generellt har den här förmågan, och att den försvinner sedan. Men det handlade om att fundera nu, och jag kan inte låta bli att undra om jag kanske hade något specielt.

Jag fantiserar ofta om att resa tillbaka i tiden och göra saker rätt. Ge mitt forna jag lite av den inre styrka jag ibland har en tendens till. Kanske ta med mig lite av den ilska jag hade då tillbaka till mitt nuvarande jag.
Jag hade skrattat åt dem som retade mig, istället för att få vredesutbrott.
Jag hade sett allting för vad det var, istället för att ta det personligt.
Jag hade varit glad för det jag hade, istället för att tråna efter det som saknades.

Jag hade inte gått till kuratorn dem där jävla gångerna. Han hjälpte mig inte, och gav mig dessutom dåligt samvete. Jag önskar att jag inte hade behövt vara stark för två personer. Det räckte med att må dåligt själv..
Nu när man tänker på det så finns det inte så mycket man hade kunnat ändra på hos sig själv. Mycket av det hände andra, inte mig själv. Men man blev påverkad. Man drogs med.

Tror ni på ödet?
Man vill ju gärna tro att saker och ting som händer har en mening, att de en dag kommer se till att man hamnar på sin speciella plats på jorden där man hör hemma. Men realisten inom mig säger att livet inte blir så mycket bättre än så här. Det går upp, sen går det ner igen. Och med den mentalitet jag har så kommer jag aldrig riktigt kunna uppskatta det som är bra när det går neråt. Livet blir nog inte bättre.. Annorlunda, säkerligen.
Då undrar man vad man lever för.