Nog för att jag har vänt på mitt dygn, men denna natt blev helt sömnlös. Nu kanske jag kan vända det tillbaka.

Jag har aldrig haft någon självdiciplin och det är väl inte troligt att jag skulle plötsligt få det nu, en natt.

Det började med att jag låg och läste, oförmögen att lägga ifrån mig min bok. Allt elände i den världen förde tankarna bort från min egen. Men natt blev morgon och snart hörde jag någon vaken som gjorde sig redo för en dags arbete. Efter ännu ett tag hörde jag vibreringarna och den stigande musiken från en mobil. Så jag lade ifrån mig min bok och släckte. Men alla dessa tankar.

Tankar om dagen, resan framför mig, känslan av att jag begav mig hem med svansen mellan benen. Samtalen jag skulle tvingas ha. I min fantasi utvecklades alla till gräl. Och till och med där flydde jag.

Jag kände mig med ens oerhört ensam, och saknade närhet och beröring. När jag låg där och saknade sjönk jag djupare ner i något mörkt, och tankarna som förde med ens bort min sömn ankrade sig fast.

Jag har nog inte sagt det så rakt förut som jag kommer säga det nu, men någon måste min förtvivlan nå ut till, vem som helst. Jag måste få det ur mig helt enkelt.

Jag saknar något i mitt liv. Något stort, något viktigt.
Det började med att jag tvivlade min egen förmåga till att klara mig själv. Jag har alltid haft någon att stödja mig på, och sen när jag hamnade själv visade det sig att jag inte kan ta vara på mig själv alls.

Jag kan inte ta tag i viktiga saker. Jag borde ha ringt till AF tidigare, jag borde ringa till CSN för att se om jag alls kan skrapa ihop några pengar. Jag borde vända mig till Soc, för det känns som jag har sträckt mina sista kronor så långt det går nu. Jag har inte hyra till nästa månad, och inte mat heller. Jag har inte mat nu. Jag har inte lust att varken köpa mat eller laga den till mig själv. Med andra ord, jag tror jag svälter. Min mage protesterar för jämnan, den kurrar och för oljud, men jag lyckas aldrig stilla den. Jag har inget att stilla den med. Jag har mat, det finns kyckling i frysen och jag åt mina sista fiskpinnar igår. Men jag gör det så motvilligt, och när jag väl sätter mig ner för att äta så är jag hungrig, det vet jag, men maten är inte så apptitlig. Jag får inte ner allt, fast jag vet jag borde. Det går inte, det är sällan gott. Så det blir gröt på morgonen, så långt orkar jag sträcka mig, och en klen middag. Ibland en och annan morot på kvällen. Jag har bara tappat all lust.

Jag kom fram till att jag hatar mig själv, precis allt med mig själv. Och min tvivlan sipprade ut på allting. Hur kan han älska mig? Det finns inget att älska! Hur kan han finna nöje i mitt sällskap när vi så sällan gör något tillsammans, när vi så sällan pratar om något djupare.. Vi bara sitter där, i varandras sällskap, men gör sällan mer tillsammans än att äta och kolla på serier.

Missförstå mig inte, jag finner enorm trygghet i hans sällskap, jag älskar honom, och det är en slags frid för själen att bara vara nära. Men det saknas något där. Jag saknar det stödet jag behöver. Jag behöver något mer än bara ett lyssnande öra och varma tröstande omfamningar. Jag behöver någon som resonerar med mig, ger mig råd och stöd och hjälper mig på vägen, inte någon som svara "jag vet inte". Jag förstår den responsen, den har jag använt mig flitigt av, för jag är förvirrad och vilsen. I det svaret, i dem tre orden, är vi lika. Vi är lika där det inte är bra att vi är det. För när verkligheten kommer och knackar på det där lugnet jag finner i hans sällskap så flyr tryggheten mig och tillbakan kommer all tvivaln och förvirring. Och instängdheten.

Den är så påtryckaden. Tystnaden. Sorgen över att aldrig veta, bara för att han tycker att allting i hans liv är så trivialt och inte värt att berätta för mig. Att inte veta vad han tänker, vad han gör, vad som händer med honom, inte ens de små sakerna, det får mig att känna mig ensam. Jag är inte en del av hans liv, bara något vid sidan av. Han delar inte sig själv med mig, och så blir det också svårt att dela mig själv med honom. Mina funderingar, det lilla som händer mig, dem måste väl vara ännu mer triviala då? Hur ska jag kunna dela mina djupaste tankar med honom, om jag inte får mycket i respons? Om inte han delar åtminstone lite av sig själv med mig? Jag känner mig just nu mest som hans leksak, något som bara är i vägen när han har annat att göra.

Tomhet och förtvivlan fyller nu mig igen. Tårarna bara rann ner för mina kinder, och någon sömn kunde jag bara drömma om. Djupare sjönk jag i mitt mörker, fast ljuset nu sakta började ta sig in från kanterna bakom rullgardinen.

Vad har jag egentligen gjort av mitt liv? Inte ett jävla dugg. Det är inte så konstigt att jag aldrig tar tag i något, när det inte finns någon motivation som driver mig. Jag har inga drömmar, inget jag vill bli, inget jag vill göra av mitt liv. Jag försöker hitta något, men det bara faller genom mina fingrar. Jag får inget grep, ingen vilja. Allting bara... faller.

Och allting, precis allt, är mitt eget fel.
Och jag hatar mig själv mest av allt.