Jag vet till och med att jag har gjort det, med småsaker, så många gånger. En liten röst har ifrågasatt, men aldrig högt nog. Nej, jag kan inte säga att det bara har varit så, många gånger har jag försökt att komma på vem jag själv är och agera annorlunda, men bevisligen räckte det inte.

Man ska inte leva instängt. Man ska inte sitta och tro att saker och ting kommer till en, och det som inte hände, det var inte meningen att det skulle hända en. Man måste pröva, man måste söka. Man kommer uppleva och göra saker man inte tycker om. Men man kanske också hittar något att älska, något att gräva ner sig i, något som gör livet lite intressantare. Kanske till och med något man vill göra resten av sitt liv.
Gör du inget, finner du inget.

Jag gjorde inget, jag är vilse.

Man ska inte stänga in och förneka sina känslor. Ja, det finns ofta tillfällen där man ska välja väl sina ord när man uttrycker sina känslor, men man ska inte kasta bort dem som om de inte betydde något. Man måste prata, man måste leva ut dem.

Jag är inte känslokall, herregud nej. Inte i närheten. Men jag kan säga en sak; efter alla år av att försöka trycka bort mina känslor hamnar jag periodvis i likgiltiget. I likgiltighet finns inget. I likgiltighet finns inte känslor man borde ha känt och agerat efter. När perioden är över har man missat något, och för vissa saker är det för sent att göra något. Sen får man leva med det.

Just nu har jag bara jävligt svårt för att göra saker. Viktiga saker. Jag bara måste, men jag gör dem inte. Jag ser inte varför jag måste. Vad fan ska det vara bra för?






Och jag söker fortfarande efter en anledning till varför jag borde göra något alls.