Vilken bra dag.

Alla som känner mig vet nog att det där var ironiskt. I annat fall hade jag kanske sagt något för att peka ut att det faktiskt var en bra dag på riktigt.
Det var det inte.

Jag vaknar. Knappt. Tänder inte ens lampan, vilket annars är standard. En spotlight i fejjan får en att vakna till lite, tro det eller ej. Men nej, inte denna morgon. Att jag kom upp alls är ett under.

Höll på att glömma böckerna. Nyvaken och förvirrad som jag var så är det ett under att jag alls kom på att jag kanske skulle ha med dem. Lunchen däremot hade inte lika stor tur. Ok, den kanske hade tur, den fick ju mysa vidare i kylskåpet hela dagen... Men jag var mindre glad (när jag väl kom på det runt 10-tiden).

Den tidiga förvirringen brukar leda till att jag gör allt segare än vanligt, vilket leder till att jag får gå i rask takt (jag gillar inte att springa) ut. Vad glad jag var att jag inte missade spårvagnen. Den lilla glädjen fick jag dock inte unna mig länge, då kortläsaren envisades med att blinka rött. Men just det, har det gått 30 dagar redan? Helvete. Och bara för att göra min dag värre så klev Hakim på, slog mig i huvet med en Metro och satte sig brevid mig och började prata.

Väl framme vid skolan (pratet dog ut och jag fick läsa min Good Omens i stort sätt ifred) så märkte jag när jag trampade upp för backen att varje gång jag tog ett steg så sade en sena i min nacke lite snällt ifrån. Det betyder bara en sak -> huvudvärk resten av dagen.

Koncentrationsnivån var inte hög. Höll på att däcka ett antal gånger.

De hade slut på brie i kiosken så min planerade baguette med salami/brie blev en mycket kladdigare och inte alls lika god baguette med currykycklingröra (min lunch då).

Jag slapp iaf kontrollanter på spårvagnen. Det hade bara varit för mycket...

Men man har iaf piggat upp sig lite igen.
Skyshatter, känn dig besegrad igen! (Varsågod Björn...)