23.49

Vaknade tidigt idag. Varade dock inte länge, för Björn kom in och sa att Återvinningen redan hade varit här, vilket tog bort min anledning att gå upp. Jag somnade om, även om sömnen kanske var flyktig större delen genom morgonen och förmiddagen. Fick ett sms från Oscar, ringde honom till slut och pratade med honom i nästan en timme. Det var skönt, att få dela med mig allt med honom. Om mig själv och det runtomkring. Kaoset. Berättade om mina känslor. Min rädsla, min oro, min ilska. Pratade lite om framtiden, hur det ska bli. Men det är något vi får prata mer om när vi träffas nästa gång. Förhoppningsvis är den dagen inte så långt bort i alla fall. Nästa vecka på onsdag ser jag honom nog åka in på parkeringen till mitt lilla hus. Så fort det är klart ska jag ordna till allting. Där kan vi mysa, bara vi två. Kanske får jag avlasta alla känslor jag just nu håller inom mig, ta av mig masken jag bär inför alla andra. För övrigt har det inte gått så bra nu på kvällen. Björns tjat kanske gjorde mig irriterad, och helt ärligt så krävs det inte mycket för att sätta mig i obalans, med tanke på sinnesstämningen. Den känslomässiga balansen i hela huset är rubbat, hos oss alla. Jag kan inte hålla min egen mask så bra om ingen annan verkar kunna göra det heller. Som om svaghet smittar av sig.
Jag undrar om Oscar kände det med. Jag blev lite förvånad över det han sa. Kan det vara möjligt? Är vi så sammanbundna att han också känner det? Det skulle vara magiskt, på ett lite läskigt sätt. Blir det bara så när jag är nere, eller känner han av mig glädje med? Det var bara nu jag började fundera över det, så tankarna är inte så sammanhängande. Det är ju något man inte kan förklara heller, ta på. Hur bra förmåga har han till att göra kopplingen till att det han känner delvis kommer från mig? Nej, jag måste fundera mer på det där.
Efter det samtalet ringde jag ett annat. Samtalet jag var tvungen att ringa. Vårdcentralen. Naturligtvis kommer man inte fram direkt. Får knappa in nummer, och bara vänta på att bli uppringd. Väntan är lite plågsam. Hade gått upp med te till morsan och fått i mig lite mackor när de ringde. Precis när jag låg och pratade med mor, som inte kan få veta något än. Gick iväg, svarade, och fick berätta om min situation. Min vikt, mina vanor, hur jag mådde. Hon i andra änden sa det att hon skulle prata med dietisten om mig, och sa det att eftersom jag vägde så lite så kanske jag behövde mer än ett möte med en dietist. Vad hon menade med det vet jag inte, antagligen läkare för att kolla att jag inte är sjuklig (bortsett från den låga vikten), eller till och med en psykiatriker? Jag skulle inte säga nej. Men dietisten var bara där i slutet på veckan, så jag får inget svar fören på fredag sa hon. Ännu mer väntan. Plågsam väntan. Inte för att jag inte kommer ha saker att sysselsätta mig med. Känns som jag har en miljon saker att göra. I själva verket är det nog bara en halv miljon, men hur som helst! I och med att det inte var färdigmålat så har jag inte kunnat flytta in, har inte kunnat packa upp något alls, har inte kunnat få börja än. Limbon som sagt. En sysselsatt limbo, none the less.
Jag funderade lite förut, svårt att inte göra det när man mest bara vandrar omkring i huset hemma. Jag har aldrig lyckats så bra med att ta tag i saker i mitt liv innan. Jag kan fantisera upp ett mål, ibland hinner jag till och med börja på någon upptänkt plan, en dröm, en fantasi. Men jag kommer inte så långt. Har aldrig haft motivationen. Tanken slog mig att det här som händer nu är min sista chans att få tummen ur röven, och få rätsida på mitt liv. Den här skrämselchocken kanske har gett mig den motivation jag har saknat. Den har kommit på värsta möjliga sätt, men mitt i allting så kan jag inte låta bli att tänka på möjligheten. För att komma ur det här måste jag ta tag i mig själv, och just nu vill jag inget annat än att ta mig upp. Rädsla är drivande, råder ingen tvekan om det. Jag kommer behöva hålla mig själv igång, kommer att behöva planera mina dagar, kommer att behöva hålla mig till en plan. Det är bättre att jag ordnar upp mig själv nu än i höst. Det är en process, jag kommer inte klara av att hantera mina problem samtidigt som jag ska hantera ännu en flytt, ännu en nystart, ännu en ny skola och klass. A blessing in disguise. Det låter så hemskt, men jag tror på det ju mer jag tänker på det. Min chans, min största, kanske min sista. Rädsla är drivande.


PS. Oscar kom naturligtvis inte ihåg vad jag hade berättat för honom i ett sms dagen innan. Han var full, och jag var arg på honom. Man tycker att man borde komma ihåg sådant hur packad man än är. Suck.