Enbart för att jag är trött på hela skiten kommer nu det som jag påbörjade förra helgen. Jag orkar inte låtsas att vara stark. Orkar inte hoppas mer på att det kommer att bli bra. Jag är bara trött. Så varsågoda, del 1 i storyn om min skit. Enjoy.


01:15

Plötsligt har mitt liv vänt igen. Ett steg framåt, två steg bakåt? Eller mest ett jättekliv bakåt som nog lätt kan räknas som två steg.
Ett steg framåt.
Jag är i Motala igen. Kom fram på lördag eftermiddag. Alla mina saker är här nu, det mesta står redan inne i lilla huset. Det är så fint där nu. Så gott som allting är nymålat, det är bara ett rum kvar som ska fixas, och då kan jag flytta in. Det skulle bara ta några dagar sa dem, och det ser jag fram emot. Jag vill komma igång och ordna till mitt liv. Just nu är jag bara i något slags limbo. Mellan hem. Jag saknar mitt eget. Men det är fint, och det kommer att bli bra. Jag var glad, överlycklig.
Ett jättekliv bakåt.
Men det finns alltid en hake. Så är det med mitt liv. Det tar oväntade, i många fall katastrofala vändningar. Ja, det går bara ner för det mesta, fel för det mesta. Denna gång är inte på något sätt ett undantag från detta. Jag har ett helt nytt problem. Jag inser vikten (haha, ordvits) av det nu.
Osäker student blir arbetslös ungdom utan inkomst, blir deprimerad väsklös resenär, blir en ångerfull flickvän, blir en deprimerad spelberoende nörd som begraver sig i spel för att inte känna något, blir en hemkommen tjej med en helt nytt problem.
Jag kom hem, mamma var så glad att se mig, och jag henne. Hon visade upp vad de hade gjort hemma. Fixat till, målat, köpt nytt. Skapat ett bättre hem. Det är så fint nu. Perfekt.
Jag gick på toaletten, och såg att de skaffat en våg, som stod lutad mot väggen. Har inte stått på en våg säkert sen november förra året, så nyfikenheten var naturligtvis stor. Ställer ner vågen, står på den. Siffrorna som blinkar tillbaka till mig får mig att tappa hakan. På ett dåligt sätt. Jag är så rädd, så chockad, så förvirrad. Det här är akut, det kan jag lova. Det är en helt ohållbar situation, och jag måste göra något åt det. Rädslan kommer inte att försvinna fören jag vet att det kan bli bättre, fören jag ser att en förändring mot det bättre sket. Kilona ska klättra, det är prioritet ett. Tills dem gör det kommer jag att leva med rädsla för mig själv.
Jag har inte sett det själv. Oscar har sagt att jag har blivit smalare, men jag trodde det kanske var 5 kilo, inte 15. Jag har verkligen inte sett det. Men nu, när jag vet, när dem där siffrorna är etsade i huvudet på mig, så förstår jag vad jag har gjort. Mitt beteende har i sig själv varit oerhört destruktivt. Det var inte precis något som jag ville. Men.. Jag har mått så dåligt. Det är sant. Jag mår fortfarande dåligt. Vilsen, ensam, förvirrad. Visst att jag har haft bra stunder, men i grunden så har jag inte mått bra, och har förnekat djupet av det länge.
Att jag gick ner i vikt den perioden jag inte fick pengar, och vände på vartenda öre, som man säger, kan man förstå att jag gick ner i vikt. Men då.. Då var det kanske 5-6 kg. Det var när jag var i Motala i december. Sen dess har jag gått ner ytterligare 9-10 kg. 42 kg. Hur gick det till?
1. Jag har kass dygnsrytm. Vaknar vi 12, äter lite frukost, oftast te och mackor, eller kanske en skål med Start. Ibland är jag inte hungrig, och hoppar över frukost helt, kanske bara tar ett äpple. Frukost har alltid varit svårt att få ner för mig. Sedan kanske jag äter någon macka under dagen, tills kvällen, när det börjar mörkna. Fisk varje onsdag. Mycket fisk. Annars kanske korv med makaroner, köttfärsås, oftast stekt kyckling med pasta och currysås, om jag är duktig en gryta med kött och rotfrukter. Oftast är det ganska dålig planerat. Sitter och spelar för det mesta, kommer på att det är sent, och lagar till något snabbt. Bara ett mål varm mat om dagen, eftersom dagen är så förskjuten. Äter väl någon macka till på natten, eller ett äpple.
2. Depressionen. Ibland är jag inte hungrig. Ibland orkar jag bara inte laga mat, eller har inte alls lust med det. Ibland har jag varit lat, orkeslös och inte haft något hemma att äta, och skjuter upp det tills nästa dag med att gå och handla.
3. Pengar. Jag vill så gärna spara pengar, för att överleva, för att kanske lägga undan, ha något över att kunna köpa något jag vill ha, eller för att ha startkapital för sommaren, hösten. Men på det stora hela så är denna anledning obetydlig, sammantagen med de andra.

Sätter man ihop detta, så ser man hur dum jag har varit, hur djup jag har sjunkit, utan att ha sett konsekvenserna av det. Jag trodde i min naivitet att det bara var min psykiska hälsa som tog stryk, och konditionen, men gud så fel jag hade. Jag har betett mig så dålig mot mig själv, varit så destruktiv, egentligen bara helt dum i huvudet, och satt min hälsa i riskzonen, med råge. Jag är, helt ärligt, rädd för mitt liv. Att jag inte har svimmar, eller bara kollapsat än, är bortom mitt förstånd.

Jag har inte vågat berätta det här för så många än. Bara Oscar vet, och han fick veta det igår, och var antagligen full när han fick meddelandet. Han är säkert orolig, och känner sig nog lite hjälplös. Vad ska han kunna göra nerifrån Ronneby? Kristin vet också. Kristin är mitt stöd här, nu. Berättade för henne idag, visste att vi skulle träffas ikväll för att vi skulle till Lisa och kolla på Oz, med Linda. Hämtade mig, och i bilen pratade vi om det. Jag hade inte vågat fundera så mycket över det innan dess. Hon hade räknat på mitt BMI. Tydligen var det på tretton och en halv. Det sätter mig i kategorin för anorexifall, också där med råge. Tror normalt ska man vara på 20 eller 21? Mer siffror som skrämmer skiten ur mig. Men hon kunde i alla fall komma med ett bra förslag, där jag själv var helt handlingsförlamad av situationen. Imorgon ska jag ringa upp till vårdcentralen och be om att få prata med en dietist. Förhoppningsvis ska det inte vara några problem med att jag inte är skriven i Motala än. Jag skickade ju trots allt bara iväg papprena i lördags, tvivlar på att det kommit fram till Skatteverket än. Men jag vet inte hur systemet fungerar. Jag vill inte behöva vänta på att få en plan, en lösningsstrategi, att få börja göra något åt det. Jag vill inte vänta, jag kan inte vänta. Rädslan är för stor, sitter så djupt nu.
Jag har inte kunnat berätta för mamma. Hon verkar så sliten, så nere hon med. Klart att det ska ha hänt en massa skit här med, just nu. Hon skulle bli förkrossad om hon visste om det här, även om jag vet att hon kan hjälpa mig också, stödja mig. Men inte just nu, jag vill inte göra så mot henne. Jag ska börja på det här själv, sen när hon mår lite bättre, när det har börjat lösa sig där, då kan jag berätta. Hon har nog att tänka på, så är det. Det låter så grymt. Det gör mig ännu mer ledsen.

Det faktum att jag fyller år snart känns plötsligt ganska obetydligt. Jag blev så ställd när Lisa frågade vad jag vill ha i födelsedagspresent. Min födelsedag har blivit så obetydlig, meninglös, bortglömd. Har inte alls funnits i mitt huvud att det är på väg, att jag ens har en födelsedag. Fram för allt inte att det är nu mindre än en månad dit. Det är ganska overkligt, och i viss mån obetydligt just nu. Med det som händer nu så är det nog inte så konstigt att jag inte kan svara på frågan om vad jag vill ha. Ge mig 15kg? Lyft ut mig ur depressionen?

Johan kommer och hälsar på i helgen. Det ska bli skönt att se lillebror igen. Det var länge sen och jag har nog saknat honom lite. Han är min lillebror, även om han kom in relativt sent i livet, och även fast vi inte har blodsband. Han är lillebror och vi har alltid haft trevligt tillsammans. Hoppas jag kan få vara där för honom nu, för det är ju klart att när allting går fel så gör händer det alla samtidigt.

Jisses, vilket jävla kaos. Allting är bara. KAOS.

Mitt i allting lever saknaden. Den är evig, konstant. Jag förtrycker den ibland, går för det mesta inte så bra.
Ja, jag vill få ordning på mitt liv. Jag vill ha ett mål, en framtid. Men just nu har jag inget av det, just nu är det bara kaos, ett steg i taget i en nästan obefintlig riktning. Viljan att alls fortsätta kommer från kärleken. Hade jag inte haft honom, och varit i samma situation som jag har befunnit mig i nu sen augusti, så tror jag helt ärligt inte att jag hade velat leva alls. Tills jag hittar en egen mening med livet, så får han vara min.
Jag saknar dig. Jag älskar dig. Känns inte som ord räcker till. Jag vill inte att du ska vara orolig för mig. Men jag lyckas nog med det ändå. Vi ska fixa det här, jag lovar.
Kaos. Det är mitt liv. Nu har jag nya prioriteter. Nu har jag öppnat mig för er, det är vad rädslan har lett till. Öppenhet. Det är nog mer för mig själv än er. Jag måste dela med mig. Skriva av mig. Under perioden som kommer nu, med allt det jag kommer ha att göra, alla mål jag nu har att uppfylla, så kommer jag behöva skriva av mig mer. Jag tror att det är bra för mig också. Dels i nuet, att få ur mig allting. Dels i framtiden, då jag kan titta tillbaka på det jag skrivit, och förhoppningsvis se att det går åt rätt håll.

Jag är sjuk.
Jag ska bli frisk.