20 april - del 3 - Väntan i djupet
19.58
Allting har mest stannat upp inom mig. Depressionen är att faktum, motivation till att göra något alls av det jag borde saknas. Drivkraften är åter igen väck. Men vad hade man förväntat sig?
Ingen såg något av det som hände mig. Jag höll mig borta, instängd. Alla som hade brytt sig, som hade hjälpt mig, fanns inte där för att se. Så går det.
Hela mitt liv ska bara vara elände hela tiden. Jag bara undrar när det ska ta slut. Jag undrar också varför det har blivit såhär. Varför är jag den jag är, varför gör jag det jag gör, varför jag hamnar där jag hamnar. Det är nu man vill tro på ödet, fast ändå inte. Man vill tro på det för att då skulle det vara meningen att allt hände, det skulle vara en väg som det var meningen att jag skulle gå. Samtidigt så vill man inte tro på det, eftersom det då skulle vara mitt livs mening, åtminstone så långt, att lida. Då skulle det ge mig anledning att hata världen mer än vad jag gör. Men om inget av det här är ödet, om allting bara baserar sig på de beslut jag har tagit, så visar det på hur dålig jag är på att ta beslut. Jag väljer fel, jag kanske inte tänker genom mina beslut tillräckligt noga, eller baserar dem mer på känslor är sunt förnuft, eller kanske tvärtom i vissa fall. Om det inte är ödet, så är det troligt att jag kommer fortsätta göra fel val. Jag har svårt att tänka mig att jag skulle förändras nu, det känns som det är för sent nu.
Det känns också som om jag inte har ett liv än. Det har aldrig fått börja, ta fart. Jag lever utan syfte, utan motivation, utan något vettigt att göra. Mitt liv består inte av mycket, det är väldigt få saker i det som verkligen betyder något. Det som betyder allra mest är också det som är längst bort, och ju längre tiden går ju mer känns det som om jag kommer förlora också det... Som jag förlorar allting annat. Som jag förlorar mig själv.
Säg mig, vad är värt att leva för? Vad är det som driver en människa framåt i sitt liv? Hur hittar man styrkan att förändra sig själv, sitt liv, att vända ont till gott? Jag letar och letar så efter svar. Hur länge ska jag leta innan jag hittar något? Hur långt tid kommer det ta innan jag inte orkar mer?
Jag har sagt ibland att jag inte tror att jag kommer att leva tills jag hinner bli gammal. För varje dag som går nu så tror jag på det mer och mer. För jag vill inte leva för någon annan. Jag vill leva för mig själv.
Allting har mest stannat upp inom mig. Depressionen är att faktum, motivation till att göra något alls av det jag borde saknas. Drivkraften är åter igen väck. Men vad hade man förväntat sig?
Ingen såg något av det som hände mig. Jag höll mig borta, instängd. Alla som hade brytt sig, som hade hjälpt mig, fanns inte där för att se. Så går det.
Hela mitt liv ska bara vara elände hela tiden. Jag bara undrar när det ska ta slut. Jag undrar också varför det har blivit såhär. Varför är jag den jag är, varför gör jag det jag gör, varför jag hamnar där jag hamnar. Det är nu man vill tro på ödet, fast ändå inte. Man vill tro på det för att då skulle det vara meningen att allt hände, det skulle vara en väg som det var meningen att jag skulle gå. Samtidigt så vill man inte tro på det, eftersom det då skulle vara mitt livs mening, åtminstone så långt, att lida. Då skulle det ge mig anledning att hata världen mer än vad jag gör. Men om inget av det här är ödet, om allting bara baserar sig på de beslut jag har tagit, så visar det på hur dålig jag är på att ta beslut. Jag väljer fel, jag kanske inte tänker genom mina beslut tillräckligt noga, eller baserar dem mer på känslor är sunt förnuft, eller kanske tvärtom i vissa fall. Om det inte är ödet, så är det troligt att jag kommer fortsätta göra fel val. Jag har svårt att tänka mig att jag skulle förändras nu, det känns som det är för sent nu.
Det känns också som om jag inte har ett liv än. Det har aldrig fått börja, ta fart. Jag lever utan syfte, utan motivation, utan något vettigt att göra. Mitt liv består inte av mycket, det är väldigt få saker i det som verkligen betyder något. Det som betyder allra mest är också det som är längst bort, och ju längre tiden går ju mer känns det som om jag kommer förlora också det... Som jag förlorar allting annat. Som jag förlorar mig själv.
Säg mig, vad är värt att leva för? Vad är det som driver en människa framåt i sitt liv? Hur hittar man styrkan att förändra sig själv, sitt liv, att vända ont till gott? Jag letar och letar så efter svar. Hur länge ska jag leta innan jag hittar något? Hur långt tid kommer det ta innan jag inte orkar mer?
Jag har sagt ibland att jag inte tror att jag kommer att leva tills jag hinner bli gammal. För varje dag som går nu så tror jag på det mer och mer. För jag vill inte leva för någon annan. Jag vill leva för mig själv.
Kommentarer
Trackback
