Jag har nog inte varit så hör sugen på att skriva på länge nu. Men så är det vad man ska skriva om. Händer det något i mitt liv? Jisses, både jag och nej. Det händer lite med mig, det händer mycket runt mig, men jag gör så lite själv. Det är väl så det alltid är, alltid varit.


It was still dull and gray, just like the weather. She'd taken the train away from the sun, in more ways than one. The pain of being so far away from everything was getting to her again, like it always did the first weeks. After that she eventually got used to it, and then she'd be on that train and the cycle would start all over again. Everything was just a mess constantly. That was her life. She always kept dreaming of more, something else. She craved change, in any form, good or bad. As long as it was something else than this nothingness. But maybe some sort of life would form itself around her soon. At least there she would someone to reach out to. And the town would be a bliss during the summer. At least there was that, right?

She lived a hundred lives, and still lived none. All in her head to escape that dullness, emptiness. She never really wanted sleep, only the haze in between awake and asleep. That was were it all happened, where everything came to life inside her. But when she'd fall asleep all that was lost, and may even bring something worse: the never ending nightmares. Never the same, yet always with something in common. She would be hunted, by one man, one monster and his allies. No matter that happened in the dream, she would be chased by them all, that's what it would always come down to. And she could never really escape. Nor will she ever be able to.


Vad är det som händer runtomkring mig? Allting förändras utom jag. Jag vill helst bara att det ska sluta så jag inte behöver ha så jävla mycket ångest. Som om jag någonsin kommer bli av med det. Nu är det värre än vanligt med. Vad händer när man åker ifrån sitt hjärta? Man lider ett tag innan man vänjer sig. Egentligen vänjer man sig aldrig. Jag kurar ihop mig i en boll i sängen, ensam, övergiven, kall. Jag klär varken på mig eller äter frukost förrän kl 13. Jag menar, vad finns det för mening med att gå upp egentligen? Till synes ingen alls. Jag försöker göra saker ibland, annorlunda saker, för att känna mig nyttig, för att må bättre, om ens bara för en dag. Men det är ju det, det är så flyktigt, dem små stunderna av något annat än meningslöshet.


Just nu är jag kluven, över både små och stora saker. Den största frågan av alla är ju aktuell igen: vad ska man göra av sitt liv? Förra gången svarade jag fel, och det slutade med att jag fick sitta här i Göteborg i två månader utan inkomst. Tur då att jag var så jävla snål ett tag och sparade lite pengar, men det var fan ta mig knapert ändå. Det hela slutade med att man hamnade i Motala i en månad, en månad som i och för sig var ganska bra. Jag fick träffa Tj, Letti och Kezo (med lillebror), samt faktiskt ha en trevlig jul, och köpa julklappar. Jag älskar att köpa julklappar, särskilt när man hittar dem där perfekta klapparna som verkligen för de man ger dem till glada. Så ja, överlag var den månaden bra. Men ja, klart man ska dumma sig och hålla på.


(Paus för Joel, han ska få leka i snön, och jag är avundsjuk, även om det kommer vara ett par skidor han ska göra det på.)


Nyår var och var inte en höjdpunkt. Jag var bakis i två dagar. Vad som hände ska vi inte gå in mer på. Ärligt talat, det har ni inte ett skit med att göra. Jag gjorde saker jag trodde jag inte skulle, upplevde viss ångest, och gick vidare. Typ. Okej, det är lite smått fast i mitt huvud (så mycket av det som jag kommer ihåg). Nej, nog om det. Jag ska hålla käften.

Jag vet inte, sen dess har det väl bara varit dött. Jag har slutat bli besviken och förväntar mig mest det av alla, mig själv främst. Det är ju i alla fall ett steg bort från att alltid hoppas och alltid bli besviken. Jag gör ju dumma saker fortfarande, men skiter i det för det mesta. Det har ju faktiskt fört med sig något bra. De få gånger jag faktiskt ger mig ut bland folk så skiter jag mer eller mindre i dem. Det ska jag tala om är ett rätt stort steg. Jag har alltid varit orolig för vad folk tycker och tänker när dem ser mig på stan, skitsamma om det är främlingar och jag aldrig kommer få veta liksom. Det här betyder att jag faktiskt kan gå på stan utan att få paranoia och ångest. Visst, det är ingen hög grad av just dem känslorna, men de har alltid funnits där och ätit upp mitt mod. Nu är det mest bara ”fuck you, jag bryr mig inte”. Kanske för att jag har nått en ny slags botten eller för att jag faktiskt har tagit ett steg i rätt riktning. Fuck you kan vara en bra inställning ibland. Jag inbillar mig att det faktiskt ger mig mod att antingen gå ifrån eller göra något åt situationer. Sådana som jag har hamnat i tidigare men varit okapabel att handla i då jag inte velat göra dålig intryck på någon. Fuck you kanske tillåter mig agera och att inte bli trampad på så jävla mycket. Det är vad jag inbillar mig. Men jävla också, kolla nu! Nu hoppas jag igen. Skit.


Fuck this.