Back to normal. Or rather, it was always normal.

Jag borde ha lärt mig. Men nej. Jag borde veta bättre. Men nej. Så går det, alltid. Och det slutar alltid me besvikelser, på ett eller annat sätt. That's my life. Besvikelser och misslyckanden. Det var inte bara dåligt. Mitt liv är inte bara dåligt. Men med det bra kommer också det dåliga, även om de inte har med varandra att göra, även om de inte händer på grund av varandra.

Jag är så bra på att bygga hopp. När jag börjar se fram emot något går jag bara inte att stoppa. Sen slår allting så mycket värre. För vad jag än gör, när jag har sett fram emot det, så kantas det av besvikelser och misslyckanden.

Lördagen var trevlig ändå. Jag hoppades på att fler skulle komma, och under dagen byggdes det mer hopp, och allt hopp slogs sedan ner allt eftersom. Det blev som det känns att det brukar bli. De man sett fram emot mest att träffa dyker inte upp. Fast i år var det bara andra personer. Tjejerna var där, utom Ztad, som jag redan visste inte skulle komma, och Oscar (som jag för övrigt fick Forever Odd av, tack älskling!). Ush, det känns som om jag får påpeka att Oscar ändå är den jag allra helst träffar, och alltid vill ska vara där. Så ingen missförstår. Han var där, och det var ändå viktigast. Men jag saknade ändå så många. Okej, ett par stycken.

Men vi hade ändå en trevlig kväll. Fick massor av te, det hurrar vi för. Teburkar blev fyllda igen. Vi grillade, och vädret höll sig någorlunda, tills det blev kallt. Men in skulle vi ju förr eller senare i alla fall. Sedan spelades det. Vi var sådär på frågorna om kriminalserier. Och jag är en dålig förlorare. Haha, som vanligt. Nej, men jag kände mig rätt värdelös på kunskapen.
Sedan fortsatte besvikelserna. Harrys var en ganska dålig idé. Vi gick tidigt. Man hade väl bättre saker att göra.
Där var helgen slut ungefär, för söndagen tillbringades med kodning till sent på kvällen. Så går det när man struntar i att planera sina läxor. Och sedan gick dagarna. Oscar och jag hade en fin promenad i skogen, och på tisdag åkte han igen. Så nu är jag inne i den här perioden där tomheten i allra högsta grad är färsk och smärtsam. Första natten kunde jag inte sova, andra natten sov jag bara till kl 6. Fast jag lade mig efter midnatt. Vi får se hur det blir inatt.

Mitt lilla liv i cybervärlden speglade mitt låga humör, antar jag, även om jag kanske inte hade allt för mycket att göra med det. Men jag reagerade starkare än vad jag brukar kanske. Onsdagen var en dålig dag. Vill ni höra min WoW-vånda? Ha, annars får ni hoppa över något stycke framöver.

/ * WoW-livet

Pugs. Jag hatar pugs.
Första, ToC25, på min death knight som dps. Loot mastern var obotligt dum, det byggdes ilskna känslor, och till slut var halva raidet smittat och det föll ihop, snabbt och hårt.
Andra, Icc25, roguen. Blir injuden, är med i en kvart säkert, hinner ändra min spec lite och köpa flasks. Sedan säger den andra leadern plötsligt att det är för många rogues och att jag har lägst gearscore och därmed blir kickad. Jag bad han dra åt helvete. Så jag var inte glad när vi skulle raida på kvällen, men hade ändå lugnat ner mig i viss mån.

Problemen började direkt på första bossen. En ring droppade, en med hit, därmed var det en caster dps-ring. En warlock tog den som offspec, och sa att det berodde på hitcap för hans andra spec, så raid leader och loot master tyckte att det var okej. Men allas våran Crotiger (aka Flying Fuck) tyckte inte det var okej, och så börjar han tjaffsa i raidet. Många bad honom att lugna sig, och att ta upp det på forumet istället. Jag gjorde det också, men kanske lite för hårt. Varpå han kallar mig ninja raider, påpekar det idiot-raid jag var med i en gång, som jag påpekade att jag redan bett om ursäkt för, att det var överstökat, och Apoc påpekade att han hade lett raidet, inte jag. Men det fortsatte, och jag blev arg och sa "fu" och höll käft sen. Tydligen tjänade jag en ignore på det ändå, vilket är märkligt eftersom han slänger så många flying fucks runt sig att han borde förvänta sig någon fuck, i vilken form som helst, tillbaka också. Och man sätter inte ignore på sin role leader. Av bra anledningar.

Men jag lät det vara. Visste inget om någon ignore. Märker att Crotiger är borta halva Gunship, tydligen har han i alla fall tryck att han är redo på ready checken, sen är han borta i stort sett hela Saurfang. Jag höll ett öga på honom, han saknades i dpsen, och han hade full mana hela tiden. Så jag frågade efter honom på TS'en. Inget svar. Därmed tog jag beslutet att ersätta honom, vilket man gärna gör när det är slackers med i raidet, eller när någon går afk utan att säga något till någon om varför.

Så jag viskar honom att jag tänker ersätta honom, missar att han har mig på ignore, och tar in en annan, samt kickar honom. Ber honom att lämna instansen, DÅ ser jag ignoren. Han blir skittjurig, och kräver att få en invite igen. Jag förklarar för raidet situationen och vad jag gjorde, och att han inte kunde få förklaringen, hur mycket jag än försökte, eftersom han hade mig på ignore. Många säger till honom att lugna ner sig, förklara varför han var afk, att ta bort mig från ignore, och reda ut det med mig. Jag påpekade att jag hade rätt att byta ut honom pga att han var afk, men det gick inte fram till honom.

Här någonstans börjar han säga att jag inte är hans role leader, att bara Rob är det, och att han redan har skickat ett meddelande till Rob (Guild Master) och att jag efter ikväll (onsdag) inte kommer att vara role leader. Hoten fortsätter, lika så ignore, vilket gjorde det omöjligt för mig att prata med honom. Det störde raidet, men raidet var fullt, vi var 25 personer och det var bara att fortsätta. Men nej. Seki, raid leadern, kommer in till ranged-kanalen, Crot kräver att få ett svar, vilket jag hade försökt förmedla till honom hela tiden, och plötsligt är han tillbaka i raidet och Seki själv lämnar.

Det gjorde mig otroligt arg. Han visade till hela raidet, i mina ögon, och säkert i många andras, att han inte respekterade mina beslut som role leader, och att jag i princip inte hade något auktoritet. Så jag sa det, lämnade raidet, och tog en lugn kväll med V istället (serien).

Efter några timmar skrev jag en tråd i forumet, som blev lång, för en gångs skull, och sedan satte nästa situation fart. Seki verkade försvara Crot, och fortsatte att såra mig, och varje post kändes som en pik. Vilket gjorde mitt humör värre, och mina svar värre.

Situationen är för övrigt inte löst än, för ingen verkar har pratat med Crot än. Guildet har inte fått något konkret svar om vad som hände och kommer att hända. Jag vill straffa honom, hårt, men det är inte längre min uppgift, eftersom det känns som det togs ur mina händer när Seki överskred min authoritet i raidet. Därmed var det inte heller i min rätt att straffa någon, eftersom jag delvis också gjorde fel. Och Seki som var inblandad kunde inte heller göra något, och allt hamnar i slutändan hos Rob. Han har väl nog att tänka på IRL, sen den här skiten. Han älskar DL, han är GM så han borde.
Vi tar alla det här för seriöst. Det är ett spel, men varför beteer vi oss som om vi är så mycket mer? Och jag har inte kunnat släppa det hela dagen. Jag hatar WoW nu, och det kommer ta ett tag innan det går över. Men det var på gång antar jag. Hade redan smått börjat tröttna. Att min priest är 54 borde vara bevis för det.

*/

Usch.

Dåliga dagar, alla i rad, förvärrar mitt humör. Dumma liv, dumma WoW. Förstörde helt min lycka över vad Oscar hade att berätta. Nej, inte hoppas. Jag får inte, ska inte hoppas och bli besviken igen. Allt kan gå åt helvete, allt brukar gå åt helvete. Inte ens Oscar kan övertyga mig om att det kommer att bli bra. Det är bara att vänta och se, antar jag.

Men i det dåliga finns också det bra, ibland. Oscar är den absolut största källan till det som är bra i mitt liv, han är en av få saker som är konsekventa, alltid där. Även om han alltid lämnar ett stort tomrum efter sig när han åker så finns han. Och han älskar mig. Och jag älskar honom. Det finns inget som betyder mer för mig. Och han är en bra kille, en bra pojkvän. Jag finner att jag jämför det vi har med det andra har, lyssnar på folk berätta om sina pojkvänner och andras pojkvänner, och är alltid, alltid glad att jag har Oscar. I mina ögon är han bättre än alla. Så är det.

Det finns andra personer som kan få mig att le, tänka på annat, vara glad. De är inte lika konsekventa i sin närvaro, i sin kontakt med mig. Men de finns också där. För det älskar jag dem också. På mitt eget sätt i alla fall.

Sen finns det de något ovanliga, men bra stunderna. Ikväll var en sån stund. Linda, Kristin, Oz, en soffa, te och filtar. Lisette, som tillkom senare, verkade som en trevligt tjej. Ovanligt att jag bara låter någon komma över sådär, som jag inte känner, och faktiskt välkomnar dem, och även gillar dem. Udda, men inte dåligt. Man ska väl få ha sina bra stunder.

Faktum är väl att jag bryr mig mindre och mindre om andras åsikter om mig. Jag är den jag är, och även om jag har svårt med mig själv ibland så spelar det ingen roll vad andra tycker. Fuck you, liksom. De som betyder något för mig är de som redan har accepterad mig för den jag är. Mer behövs inte, och jag tänker inte anstränga mig för att få folk att gilla mig. Jag kanske är trött på att vara så inställsam, men det är också lite svårt att ändra på. Den inställsamheten har fått mig i situationer jag inte har velat vara i. Det slår ju ganska hårt ibland.

Jag får bara öva, öva på att bryta mina hämningar.

Jag är den jag är, och jag vet att jag kan vara bättre. Men det är mitt jobb att bli bättre.

En sak till: var där som mina vänner eller var inte där alls. Mina vänner vet att jag håller väl om de som står mig nära. Men jag har också kommit på att jag värderar vissa saker, som jag gärna vill ha hos mina vänner. Tillit är en av dem sakerna. När tilliten brister, så brister också min vänskap. Jag kanske är kräsen, men jag vill ha nära vänner, inte en lös vänskapskrets. Jag behöver nära vänner, som delar sina liv och tankar lika mycket med mig och jag med dem. Det är en trygghet, en säkerhet, att veta att tilliten finns där.

Okej, det blev längre än vad jag hade tänkt mig. Man kommer på en massa saker att skriva om när man kommer igång. Vissa saker har jag sagt innan. Ibland behöver man upprepa sig, påminna sig själv. Ni får stå ut!

Jobbig dag imorgon. Träffa den som kommer avgöra min sommar. Var stark Jane, var stark.