Jag borde egentligen gå lägga mig. Men för fan. Det är den där tiden igen då jag behöver utlopp, annars brister det snart. Igen.

Så jag har varit ganska irriterad på Oscar, så han har blivit irriterad på mig. Jag vet inte riktigt vad fan som är fel på mig, men något är det i alla fall.

Det går ju bra med skolan? So, har inte så många vänner i klassen (en hoppade av och den andra är väl trevlig..), men programmering är kul.. Visst, jag är lite tidsoptimist när det kommer till webb-kursen, men så går det när idioten till lärare gör det som en distanskurs med. Inte nöjd över det, men det är sånt man får lära sig att leva med.

Så vad fan är det då?

Mormor och morfar dör i cancer. Har inte hanterat det än, antar att det kan ligga och spöka det med.

Har ju faktiskt haft lite kul på kårkvällarna. Men sapp-livet mellan festerna skapar ju viss irritation med. Alla jävla sociala regler om vem man får och inte får umgås med.. Alla jävla hemligheter. Där har vi det.

Jag måste sitta och lyssna på Oscar fnissa, skratta, svära och utöva aggression över saker han inte kan berätta om. Förutom pluggar så är Sexistenz det han pysslar med, och det slutar helt enkelt med att vi för det första knappt pratar om något (konversationen ser väl ungefär ut : *oscar fnissar* "Vad?" "Inget.." eller *oscar mumla svärord* "Vad?" "Nej, jag får inte det här att fungera *pratar obegripliga programmeringsbegrepp*"), för det andra så hinner vi inte umgås så mycket heller (och satan tar och hämtar oss om vi syns tillsammans på kåren!), för det tredje så är jag mest bara irriterad och stämningen är kass.

Det pendlar mellan att jag har ett enormt sug att tröstäta hela tiden (finns förstås inget så jag vandrar planlöst mellan köket och dator) till att jag inte är sugen på att varken äta, plugga eller ens ha sex (ve och fasa, jag som är så snuskig annars!). Läget är katastrof. Det är kris.

Varför kan jag bara inte komma över dessa idiotiska regler de har satt upp och bara skita i det? Varför måste jag irriterad mig på allt de gör och deras bitchiga fasoner (de är ju trots allt till för att phösa oss)? Varför kan jag bara inte sluta vara irriterad och fokusera på något nyttigt istället, som att plugga? Jag bara flyter runt i en massa ilska och det slutar alltid med utbrott. Jag vill inte bråka hela tiden. Men jag känner mig så förbannat.. jag vet inte.. utanför.. Utanför allt det som jag ville se mig själv som en del av.

Jag vet inte om jag ska hoppa av sapp nu, eller lida vidare ett tag till och se om det blir bättre. För antingen så blir det faktiskt bättre eller så går allting, och jag menar allting, åt helvete. För jag vet inte hur jag ska stå ut, och jag vet inte hur Oscar ska stå ut med mig.

Du visste att det skulle bli såhär...