Saker och ting löser sig lagom. Grupprojektet godkänt efter mycket om och med, skrev inviduell rapport som en gud och fick till och med beröm *skryt skryt*. Plötsligt hade jag pengar på kontot med, blev beviljad bostadsbidrag (och de papprena kom samma dag som pengarna...). Nu klarar vi förhoppningsvis sommaren, dock utan mycket över på sparkontot sen.

Laborationer gjorda och godkända, kurser avklarade, tentor spikade. Känns skönt.

Juni har gått galet fort. Stressigt där första veckorna eftersom det var tentaperioder och rapporter och labbar och allt sånt skulle in. Sen slackade man som en gud i en vecka, sen åkte Pontus på DH och man saknade honom i evigheters evighet. Samtidigt fick man hit två lite större råttor att passa några dagar när Oscar var iväg och det var så mysigt att träffa lilla Door och fluffiga Bunny igen!

Det var marknad här i stan. Var en klant och åkte dit utan att kolla att jag hade pengar på kontot och fick i panik ringa till mamma. Samma bank så det gick över direkt, och kunde köpa lite godis! Det är ju det enda som är värt något på sånna vanliga marknader. Tacka vet jag medeltidsmarknader, där snackar vi saker man kan spendera pengar på. Men nej, nu blev det bara godis och massor av munkar. Var där tidigt, men det var ändå fullsmockat på stan. Kändes skönt att komma därifrån efter att ha gått runt i någon timme, längtade dessutom.. För sen satte jag mig på en buss, på väg ner till Skåne! Jo se, Pontus är en skåning från Hörby och någonstans så kom vi överens om att jag skulle dit på midsommar och några dagar till. Fick träffa hans föräldrar, hans bror med flickvän och hans föräldrars lilla valp (en vit terrier). Jag var så nervös! Men jag tror det gick bra.. Annars får ju Pontus höra om det sen, och jag kommer förvänta mig att han skvallrar.

Men nu är han iväg ända uppe i Härösand på Berget i några dagar, många mil bort... Dessutom fick han sommarjobb i Malmö så kommer inte se varandra så mycket som vi hade tänkt. Det gjorde mig rätt ledsen, och då blev han mer ledsen än mig! Vi låg tillsammans och smågrät och deppade. Jag är så kär i honom och han är så kär i mig, och det märks på alla sätt. Han skämmer bort mig, tar hand om mig, visar vad han känner och säger vad han tänker. Han älskar min humor och han är snuskig precis som jag. Han får mig att skratta som ingen annan, han gör mig avslappnad och jag kan vara mig själv. Jag kan inte ens beskriva alla sätt han är bra på, han känns bara rätt. Han har inte behandlat mig illa, alls, vid något tillfälle. Klart han har saker som inte är perfekta. Han har en tå som han kan knäcka hur många gånger som helst på raken som han älskar att knäcka när vi ligger i sängen, han har till och med gjort det i sömnen! Han är petig med sin mat, allt som liknar en sena eller fett på kött åker bort direkt, det ska rensas bort innan man lagar maten helst. Som jag var när jag var yngre, så ofta förstår jag honom ändå. Han blir sjukt bitter utan kaffe (koffeinberoende!).
Jag har sagt det själv, är allt perfekt så är något fel. Men om man istället lärt sig acceptera att alla har brister, om man lärt sig att acceptera ens partners brister, då har man väl kommit långt?

Vi mår bra av varandra, vi tar hand om varandra, vi är lyckliga med varandra. Det är så underbart att ha det så. Jag är lycklig på riktigt, det var länge sen jag var det.

Klart det går fort. Känns det rätt så gör det. Vi har umgåtts nästan varje dag sen vi blev ihop, den där fredagen den 13:e (lyckodag!) i april. Han sa att han aldrig saknat någon så fort eller så mycket som han saknade mig när han åkte till DH (Dreamhack, nördarnas sammankomst)... Så nu har vi pratat om det och kommit överens, vi letar lägenhet så vi kan flytta ihop!

Tänkte bara dela med mig av min lycka.

Just det, kanske ska få en liten råtta till. Får veta i slutet av veckan, håller tummarna!