Vill bara påpeka att min andra hälft är en underbar hälft, och även om han kanske tar upp något som gör mig ledsen så är det inte precis hans fel. Resten av inlägget rör inte honom, utan andra mindre relevanta personer.

 

Är det jag själv som sätter mig i situationer där jag känner mig som ett retard eller är det andra som envisas med att hata mig innerligt och tycker det är kul att trycka ner mig?

Det är tredje dagen jag mår dåligt.

Hela flytten till nya lägenheten börjar kännas lite som en katastrof. De har precis börjat på renoveringen, och även om jag själv hade velat flytta i helgen så tänker inte min andra hälft flytta förän nästa helg. Vilket kanske är rimligt med tanke på att de inte hinner slipa alla golven i lägenheten denna veckan. Men jag vill flytta, jag vill häirfrån!

Han var ju tvungen att ta upp det. Vad skulle jag säga? Visste knappt själv. Men gjort är gjort, och jag kommer ändå att gå och ångra det bra länge till. På grund av hela det samtalet sov jag dåligt, samt vaknade tjurig.

Idag börjar det kännas likadant.

Är det jag? För det händer jämt. Så det måste ju vara jag. Jag säger något, någon attackerar mig. Jag är ju inte den som bara tyst tar det heller. Men är inte rationell för fem öre när jag väl blir arg/ledsen, så det slutar ju aldrig väl.

 

Det är en sån där krypande känsla.. Som tar över en sakta, lite i taget, men hela tiden blir det mer och mer. Jag är, hur mycket jag än försöker kompensera det, en dålig person. En elak, bitchig, cynisk, bitter och korkad person.