Vill bara påpeka att min andra hälft är en underbar hälft, och även om han kanske tar upp något som gör mig ledsen så är det inte precis hans fel. Resten av inlägget rör inte honom, utan andra mindre relevanta personer.

 

Är det jag själv som sätter mig i situationer där jag känner mig som ett retard eller är det andra som envisas med att hata mig innerligt och tycker det är kul att trycka ner mig?

Det är tredje dagen jag mår dåligt.

Hela flytten till nya lägenheten börjar kännas lite som en katastrof. De har precis börjat på renoveringen, och även om jag själv hade velat flytta i helgen så tänker inte min andra hälft flytta förän nästa helg. Vilket kanske är rimligt med tanke på att de inte hinner slipa alla golven i lägenheten denna veckan. Men jag vill flytta, jag vill häirfrån!

Han var ju tvungen att ta upp det. Vad skulle jag säga? Visste knappt själv. Men gjort är gjort, och jag kommer ändå att gå och ångra det bra länge till. På grund av hela det samtalet sov jag dåligt, samt vaknade tjurig.

Idag börjar det kännas likadant.

Är det jag? För det händer jämt. Så det måste ju vara jag. Jag säger något, någon attackerar mig. Jag är ju inte den som bara tyst tar det heller. Men är inte rationell för fem öre när jag väl blir arg/ledsen, så det slutar ju aldrig väl.

 

Det är en sån där krypande känsla.. Som tar över en sakta, lite i taget, men hela tiden blir det mer och mer. Jag är, hur mycket jag än försöker kompensera det, en dålig person. En elak, bitchig, cynisk, bitter och korkad person.

Det finns inget som är så jobbigt som att sakna någon man älskar. Den man älskar mest. Sysselsättning är det enda botemedlet, och alla som bor eller har bott i Motala vet att det inte alltid är det lättaste. Särskilt inte när det spöregnar! Två gånger har jag funnit mig själv ute i regnet i veckan. Det borde i och för sig betyda att jag har lyckats komma ut och göra saker ändå.

 

Aldrig varit så social i hela mitt liv på så kort tid tror jag. Träffat tjejerna flera gånger! Varit ute med Kristin 2 gånger. Hugos var heldött ska jag tala om, och andra gången gick jag hem eftersom jag vägrade se Björn Rosenström.

 

Fikat med Ztad som hakade på med till Återvinningen där jag hittade en kavaj för 59kr som ska bli min MK-kavaj! Sen träffade jag de två och dessutom Sara för filmkväll hemma hos mig. Var så skönt att i alla fall samla ihop några av oss igen! Saknar alltid mina Motala-flickor.

 

Just det, varit på Varamon med Kristin och Ztad med, vi låg där ett tag, sen åt vi glass. Under tiden tror jag Kristin lovade att komma ner till Kna och lära sig spela caps. Banne mig, nu ska det hända med! Tror nog att det finns många frivilliga som villa lära henne det.

 

Vad mer.. Träffat Kezo, med Niklas (som var gullig och körde oss in till Linköping), så vi grillade på Trädgårdsföreningen och hade det mysigt och kul. Idag grillade vi hemma hos mig och hade det allmänt mysigt. Introducerade Niklas till MLP också, och chansen finns att han är konverterad till ponnyismen. Nu får vi se om han hittar en favoritponny också. Vi vet alla vilken som är Pontus favoritponny.. Enough said.

 

Träffat Jesper två gånger med, en gång när han och någon Bjelling trubadurade på Hamnkrogen. Var rätt mysigt det med. Andra gången när han övertalade mig att gå på Brygget på en tisdag.. Och sen nästan söp ner mig. Full blev jag, och det var gratis. Hamnade på efterfest med några som verkar jobba där, det var rätt kul. Verkar ha gjort lite intryck, vet inte hur jag lyckas varje gång! Jag kanske är speciell trots allt. Något bra. Något att ha?

 

Vi skickar sms så gott som varje dag, jag och Pontus. Har jag kollat rätt så kostar varje 1,50kr eftersom det är till andra sidan Atlanten. Nu är dem i Vancouver, Kanada. Men jag står inte ut med att inte ha någon kontakt med honom alls när han är så långt borta. Faktum är att ju längre tiden går, ju mer overkligt känns allting som. Som om våran relation och allt som hänt bara varit en dröm jag hade.. Och nu har jag vaknat hemma i Motala som jag så länge försökt fly. Sen sitter jag här, rastlös och längtar.

 

Mitt i allting så letas det lägenhet. Det om något borde ju ge en verklighetsförankring i vad som sker i mitt liv just nu. Pontus och jag ska flytta ihop, så fort vi hittat något. Men det är ju tyvärr inte så lätt heller. Särskilt inte om man inte här hemma i Kna så att man missar visningar. Fick skicka Tomten och Trassel istället, och nog för att jag litar på Tomtens omdömme så vill man se lägenheten själv med. Dock har den lite fel självklar, fuktskada i köket (byta golv??), kallt på vintern (byta fönster?) och alkis till granne med alkispolare som pissar i trapphuset. Så nu sitter man här och väger alternativen. För svaret ska förstås in innan kl 11 nu imorrn, fredag (idag eftersom klockan är över midnatt iofs). Man kanske inte står ut med alla felen ändå, speciellt inte grannen. Lite svårt att ta ett snabbt beslut när Pontus dessutom är på andra sidan Atlanten, utan internet och dyr att ringa till. Det löser sig, så vill jag gärna tänka, men så kanske man missar något också.. Det kanske inte dyker upp något alls närmaste månaderna. Sen sitter man där på Krebo, stället jag hatar. Sen får man fortsätta gå fram och tillbaka mellan våra lägenheter. Det blir tröttsamt, varit med om det innan. Men klart, man ska inte kompromissa för mycket med ett hem som man ska dela, leva i gemensamt. Man ska ju trivas. Inte som det är nu... Vill slippa Krebo.

 

Det finns en tanke som gnager i mig. Den har grävt ett hål i mig, en avgrund jag faller ner i ibland. Av allt som har hänt så ångrar jag allra mest en sak: att jag flyttade från Annebo. Jag vet att man inte ska se bakåt så mycket och lida över vad kunde ha gjort annorlunda, det som hade kunnat bli. Men detta, var ett så stort misstag att jag kan inte förmå mig själv att lägga det bakom mig. Jag tvekade då, men lyssnade varken på mig själv, eller någon annan för den delen. Det var tvunget att vara ett snabbt beslut, som nu, och jag var kär och valde fel. Kär och blind. Självklart vill jag inte göra om samma misstag igen, ta ett förhastat beslut baserat på känslor mer än förnuft.

 

Men jösses vad jag älskar min skåning. Min nörd. Kan man ha det så bra? Är det möjligt, är det verkligt? Jag vill inte att det gömmer sig en katastrof runt hörnet.. Så overkligt känns det ibland att vara lycklig att man knappt tror att det är sant.

Jag är för övrigt deppad över klänningen jag tänkte ha inte finns i min storlek! Dumheter. Jag var väl inte menad att ha den då.

Nåja, något blir väl köpt inom någon slags framtid iaf. Lite måste man ju få köpa på sig!

Saker och ting löser sig lagom. Grupprojektet godkänt efter mycket om och med, skrev inviduell rapport som en gud och fick till och med beröm *skryt skryt*. Plötsligt hade jag pengar på kontot med, blev beviljad bostadsbidrag (och de papprena kom samma dag som pengarna...). Nu klarar vi förhoppningsvis sommaren, dock utan mycket över på sparkontot sen.

Laborationer gjorda och godkända, kurser avklarade, tentor spikade. Känns skönt.

Juni har gått galet fort. Stressigt där första veckorna eftersom det var tentaperioder och rapporter och labbar och allt sånt skulle in. Sen slackade man som en gud i en vecka, sen åkte Pontus på DH och man saknade honom i evigheters evighet. Samtidigt fick man hit två lite större råttor att passa några dagar när Oscar var iväg och det var så mysigt att träffa lilla Door och fluffiga Bunny igen!

Det var marknad här i stan. Var en klant och åkte dit utan att kolla att jag hade pengar på kontot och fick i panik ringa till mamma. Samma bank så det gick över direkt, och kunde köpa lite godis! Det är ju det enda som är värt något på sånna vanliga marknader. Tacka vet jag medeltidsmarknader, där snackar vi saker man kan spendera pengar på. Men nej, nu blev det bara godis och massor av munkar. Var där tidigt, men det var ändå fullsmockat på stan. Kändes skönt att komma därifrån efter att ha gått runt i någon timme, längtade dessutom.. För sen satte jag mig på en buss, på väg ner till Skåne! Jo se, Pontus är en skåning från Hörby och någonstans så kom vi överens om att jag skulle dit på midsommar och några dagar till. Fick träffa hans föräldrar, hans bror med flickvän och hans föräldrars lilla valp (en vit terrier). Jag var så nervös! Men jag tror det gick bra.. Annars får ju Pontus höra om det sen, och jag kommer förvänta mig att han skvallrar.

Men nu är han iväg ända uppe i Härösand på Berget i några dagar, många mil bort... Dessutom fick han sommarjobb i Malmö så kommer inte se varandra så mycket som vi hade tänkt. Det gjorde mig rätt ledsen, och då blev han mer ledsen än mig! Vi låg tillsammans och smågrät och deppade. Jag är så kär i honom och han är så kär i mig, och det märks på alla sätt. Han skämmer bort mig, tar hand om mig, visar vad han känner och säger vad han tänker. Han älskar min humor och han är snuskig precis som jag. Han får mig att skratta som ingen annan, han gör mig avslappnad och jag kan vara mig själv. Jag kan inte ens beskriva alla sätt han är bra på, han känns bara rätt. Han har inte behandlat mig illa, alls, vid något tillfälle. Klart han har saker som inte är perfekta. Han har en tå som han kan knäcka hur många gånger som helst på raken som han älskar att knäcka när vi ligger i sängen, han har till och med gjort det i sömnen! Han är petig med sin mat, allt som liknar en sena eller fett på kött åker bort direkt, det ska rensas bort innan man lagar maten helst. Som jag var när jag var yngre, så ofta förstår jag honom ändå. Han blir sjukt bitter utan kaffe (koffeinberoende!).
Jag har sagt det själv, är allt perfekt så är något fel. Men om man istället lärt sig acceptera att alla har brister, om man lärt sig att acceptera ens partners brister, då har man väl kommit långt?

Vi mår bra av varandra, vi tar hand om varandra, vi är lyckliga med varandra. Det är så underbart att ha det så. Jag är lycklig på riktigt, det var länge sen jag var det.

Klart det går fort. Känns det rätt så gör det. Vi har umgåtts nästan varje dag sen vi blev ihop, den där fredagen den 13:e (lyckodag!) i april. Han sa att han aldrig saknat någon så fort eller så mycket som han saknade mig när han åkte till DH (Dreamhack, nördarnas sammankomst)... Så nu har vi pratat om det och kommit överens, vi letar lägenhet så vi kan flytta ihop!

Tänkte bara dela med mig av min lycka.

Just det, kanske ska få en liten råtta till. Får veta i slutet av veckan, håller tummarna!

To be fair, så har han känslor för mig, som han nu säger, så kan man också förstå att det blir himla jobbigt att umgås med mig. Det var iofs inte jobbigt så länge ingen annan fick ha mig heller, men nu.. Jag tycker det är synd. Och facinerande att se saker från andra hållet. Krossade jag någons hjärta? HAN gjorde det först. Så han får skylla sig själv. Men ja, finns en till som man kanske har lite dåligt samvete för.

Men jag är kär. Och lycklig. Inte varit det på ett tag. Korta stunder kanske, men de har alltid skuggats av något annat sen.

Just i detta nuet sitter jag i en säng i Kalmar annars. Inga konstiga idéer nu! Hälsar på sånt där spelfolk. De har barn. Ni vet jag och barn. Men den ungen är iaf glad mest. Vilket ju är lite tur. Tror inte jag hade orkat vara här annars. Men jag längtar till en säng i Karlskrona. En varm och mjuk säng. Som man delar. Mmm..

Imorrn bär det av med buss hem igen. Plugg ska tas tag i, flummen ska flummas, osv osv.

Ztad: Jepp, Pontus, skåningen som jag satt brevid när vi spelade Munchkin. Blå ögon, brunt hår. Nu vet jag att det var många där, men kommer du ihåg så.. :P

Har haft en bra vecka. Ätit gott, skrattat mycket, gosat massor, och tagit ett långt och varmt bad. Just nu sitter jag ensam hemma och saknar. Att man blir van vid någon så fort? Det är nästan lite magiskt. Och jag vet att jag sa det förra gången med (men allting är ju relativt till ens tidigare erfarenheter) men jag har nog inte varit så bekväm med någon innan. Sen om det faktiskt stämmer eller om jag bara är nykär och lite naiv. Meh. Jag gillar känslan och tänker hålla fast vid den.

Som de som läst här för några veckor sen så vet ni att jag inte alls mådde bra. Vilket jag insåg själv också var ett dåligt tillfälle att ens fundera på att försöka inleda något med någon. Nej, det fick vara. Strunta lite i de jag visste ville något, kände något. Umgås med mina vänner istället. Bara inte bry mig om att känna något mer.

Så jag umgicks med mina kära nya (och gamla) vänner i Mammas Källare. Särskilt de som bor på Annebo. Som jag för övrigt saknar av just den anledningen, de man umgicks så mycket med då. Mer och mer så blev det bara jag och han.. Men man tänkte ju inte på det så. Var någon som påpekade det, men jag var verkligen "nej, tänker inte ens tänka på det som ett alternativ, jag orkar inte". Sen var det inget mer med det. Men sen, för sådär 2 veckor sen, började något sakta men säkert spåra ur. Ni vet hur jag spårar ur. Åt det mer snuskiga hållet. Är det något jag tycker om så är det att antyda saker och retas. Så längs med det temat gick det. Sen tittade man lite djupare in i varandras ögon ibland, kramades när man sågs.. Jag njöt bara av det. Jag njöt innan med. För jag trivdes. Jag var rätt så avslappnad, och hade kul. Sen, en sen torsdagkväll, tyckte de andra att vi skulle få vara ifred ett tag. Behöver jag ens säga hur det slutade? Vi kysstes, vi mös, vi njöt, vi var lyckliga. Efter det gick det rätt fort. Större delen av MK visste kvällen efter, då det var sittning. Några dagar till, sen var det officiellt på FB. Men det är liksom grejen med. Jag vill ha det så. För jag är kär. Jag saknar att inte bry sig om vem som ser eller hör. Gå och hålla varandra i handen. <3 Han är bäst, helt enkelt.

Min hjärna har inte varit nådig mot mig. Jag ska inte ljuga, det var rätt mycket självmordstankar där ett tag. Förrförra helgen, när vi hade så trevligt med MK-förfest, så gjorde jag misstaget att följa med till kåren, trots att det inte var planen. Var kul ett tag, men sen så.. Såg man vissa personer som bara fick en att tänka på saker man inte ville tänka på, må som man inte ville må, och efter det var jag bara trött och bitter och ledsen. I det tillståndet gick jag sen hem.

Dessutom har den (hjärnan) drömt jobbiga drömmar. För det första så drömde den något jag försöker förneka, mest för att jag inte orkar med sånt mer. Men min hjärna skulle påminna mig. Tro fan att jag har tänk på det sen dess. För det andra så påminde den också mig om alla känslor jag försöker förtrycka. Needless to say, jag vaknade mordisk. Bitter. Deprimerad. Självmordsbenägen. Hade jag inte kommit iväg till god mat och trevligt sällskap hade jag nog varit rädd för mig själv.

Men ångesten sitter kvar. Den eviga ångesten. Det faktum att jag är ganska nära på att misslyckas med mitt år. Skärpning, säger en liten röst. Behöver jag bli arg igen? Trött på att vara arg och ledsen.

I övrigt måste jag få ordning på mitt privatliv. Börjar få rätt mycket ångest över det också. Likgiltig. Jo, men det börjar nog bli ditåt. Utnyttja. Jag borde bara lägga ner. Dålig på att vara tydlig. Borde öva på det.

Kommer inte ifrån att jag känner mig ensam ibland. När de som hela tiden stått mig närmast inte är där längre, eller som jag inte vill ha där längre. Saknar det. Saknar dem.

Inte för att vara sån, men jag är nog allt lite manipulativ ibland. Bara en tanke så.

 

För övrigt så är min dåliga sida fortfarande fullt levande. Mår jag dåligt ska den som jag skyller på också må dåligt. Gör den inte det blir jag bitter och det går ut lite över andra med.

Men sen stannar man upp. Och tänker efter. Och slutar. Gissar på att det är skillnaden mellan Jane nu och Jane ett år sen. Över allt annat önskar jag att den förändringen och mycket mer hade kommit mycket tidigare. Jag vill ha Oscar tillbaka. Ja, jag vet att jag antagligen ser det bättre än vad det var, men oavsett vilket så är han fortfarande den enda i Karlskrona som jag har absolut fullt förtroende för. Men det är så mycket för sent. Nu kan jag bara ångra mig, beklaga mig över det, och mest bara må dåligt.. Så det är vad jag gör nu.

 

Förutom det så håller jag också på att bli sjuk.

 

FML, som dagens ungdommar säger. Fuck My Life.

Är det mig det är fel på? Känns ju nästan som att det måste vara det. Det är väl mitt eget fel att jag litar på fel personer. Eller så lockar jag bara fram deras dåliga sidor. Eller så var jag bara naïv den här gången. Hade en magkänsla, men struntade i den på grund av alla andra mysiga känslor, och nu fick jag betala för det. I slutändan var det jag som fick betala för det. I slutändan är det ändå jag som mår dåligt, när det var just det jag ville undvika. Men nej. Så bra kan ju inte jag ha det. Åh nej. Och här sitter jag. Arg, sviken, ledsen, sorgsen.. Och saknar hans sällskap. That's the worst part.

Livet känns också som om att man bara flyter med och egentligen inte kommer någonstans längre. Det bara står still.

Var är framtiden? Svara på det. För jag ser ingen, jag har ingen. Jag bad om en, försökte få grepp om en, men det var helt enkelt inte möjligt.

Jag bara går och väntar på något. Hela mitt liv har jag bara gått och väntat. Och ett tag hade jag det, trodde jag. Men det försvann som allting annat, jag tappade det som allting annat.

Och nu får jag bara inte grepp om något längre, det bara gilder bort.

Det känns mer och mer som om jag bara vill glida bort. Bara försvinna. Bara.. dö bort.