Nu är det gjort. There's no going back. Det var en lättnad ändå.
Men nu är ändå det svåra kvar.
Någon som har jobb att erbjuda? Eller någon som känner någon som känner någon som.. ja, ni fattar.
Gärna ett billigt boende med. Och något att leva på.
Det blir bättre till våren. Jag behöver bara överleva det här halvåret. Utan pengar.
Ge mig mod, ge mig styrka, ge mig jobb.
Ge mig framförallt information om vart fan jag ska göra av mig själv nu.
Personligen tycker jag det inte låter helt fel att jag gräver ett hål någonstans och kampar i tills våren.
Blöh.
Men det känns ändå rätt. Lustigt hur saker och ting kan gå. Nåja.
Imorrn blir det Ronneby, och Hulstfred i helgen för att fira älskling som fyller 22.
Sen får vi se helt enkelt.
Tror inte jag vill stanna i Göteborg. Men å andra sidan kan det visa sig att jag måste, om det är snålt med jobb.

Det löser sig?

Nej, har inte haft sådär jättestor lust att blogga de senaste dagarna. Inte bara för att jag har varit eländig och sjuk, men för att en del saker ska man gå genom själv först, kanske diskutera med andra, och sen kan man skriva ner det.

Jag har bestämt mig. Så här ska det bli.
Det känns ganska skönt. Som en stor lättnad. Kanske är det ett tecken på att jag har valt rätt, kanske är det bara skönt att ha bestämt sig för en gångs skull istället för att vela hela tiden.

Det kommer finnas de som har förutfattade meningar om varför jag gör det.
Därför ska jag nu förklara hur det ligger till. Troligtvis mer för mig egen skull än eran, jag behöver trots allt få ordning på mina tankar.

Jag trivs inte. Jag har funderat på det mycket nu, egentligen redan från början eftersom jag redan då hade tvivel. Nu blev det bara bekräftat av mig själv.

Jag vet nu att fysik och matte är inte vad jag vill plugga och jobba med i resten av mitt liv. Ja, översiktligt så är ämnena intressanta, men när man går ner till grunden, delar upp det i bitar, så tappar det genast sin glans. Elektriska fält och kraftpåverkan, ellära rent allmänt, atomfysik och allt vad som finns mer.. Nej tack. Satsbevis, derivator, integraler, matriser, induktion. Pass.

Varför valde jag då den linjen?
Ja, jag hade en fallenhet för ämnena i gymnasiet. Där var det dock mer att lära sig att använda en formel, testa att den fungerade på diverse labbar, och förstå mer allmänt. Jämfört med högskolan så var det mer en övergriplig kurs. Lite allmänbildning i ämnet fysik, ungefär. Samma sak gällde matte, men då var det bara formler, inga labbar. Ibland förstod man, ibland såg man mönster. Ja, det gick väl bra?

Men jag tror att jag saknar något fundamentalt för att kunna läsa något så svårt ämne. För en annan anledning är att det är för svårt.

Jag ställde aldrig så mycket frågor. Jag tog in, och bearbetade det till viss del. Men de som verkligen var smarta, eliten så att säga, de var annorlunda. De tog in, bearbetade, tänkte genom det, och ställde frågor. Jag kom aldrig på några frågor. Jag tog allting för givet. Sen satt jag där, dumbstruck, och tänkte "varför kom inte jag på den frågan för?". Och efter ett tag tänkte jag mest "varför kommer jag inte på några frågor för?". Ni kanske inte kan greppa skillnaden, och jag är inte så bra på att förklara, men det är en skillnad, och jag tror att den är viktig. Ja, jag har en nyfikenhet, men min kanske är mer allmän? Det sker liksom inte samma bearbetning i min hjärna, som i sin tur leder till en djupare förståelse om saker och ting. Den föståelsen behövs i teknisk fysik, det kan jag lova.

Men hur var det med intresset då?
Ja, det var ju mer allmänt. Jag antar också att jag lyssnade för mycket på vad andra tyckte att jag borde göra, istället för att anstränga mig och ta reda på själv vad jag var intresserad av. Så det blev bara att så att jag sökte för att jag inte än hade hittat något annat, och valet av teknisk fysik kom just av andras förväntningar på mig. Men du är ju så smart, klart att du ska plugga och bli civilingenjör. Jag tänkte aldrig på vad som var viktigt i mitt liv, vad jag ville få ut av allting, vad som intresserade mig mest. Det fick väl bara bli som det blev. Ja, bra det gick då...

Vad jag vill i livet.. Vad som är viktigt. Att jag inte har funderat på det innan. Mycket korkat, indeed.
Allra helst vill jag bara vara nöjd med mig själv. Jag behöver inte plugga något avancerat, bara jag pluggar något jag tycker är kul och intressant. Jag ska bara hitta det intresset först. Det spelar ingen roll om jag inte får ett sjukt välbetalt jobb, bara jag gillar det jag gör.

Och ja, teknisk fysik tar för mycket av min tid. Jag antar att det spelar roll med. Jag vill ha tid över till annat. Jag vill ha en stund där jag kan slappna av, bara ta det lugnt, göra något helt annat, utan att behöva oroa mig för att jag hamnar efter i något. Det är klart att det spelar roll. Det handlar om hur jag vill leva. Jag klarar helt enkelt inte av den dagliga påfrestningen.

Nej, plugga är aldrig lätt, det inser jag med. Men som syon sa, i stort sätt vad som helst annat skulle vara lättare (eller i alla fall ta mindre av ens fritid) än just teknisk fysik.

Vad jag vill säga är att det handlar om mig, hur jag vill ha mitt liv, vad som är viktigt för mig, hur jag mår, hur jag trivs.

Det är trots allt upp till mig, och ingen annan, att bestämma sådanna saker. Mitt liv, jag bestämmer. Blir det fel är det jag som får ta konsekvenserna. I sig så är allting det här en konsekvens av mina fel. Nu ska jag försöka göra rätt, utifrån mig själv.

Ingen annan ska få bestämma över mig mer.

Imorrn ska jag gå och försöka lösa det praktiska. Jag har trots allt ganska mycket jag inte vet hur det fungerar, hur det ska bli.
Vad har jag för alternativ med CSN? Om jag måste få ihop mina 45hp, hur ska jag lösa det? Går det att söka kurser till andra läsperioden nu i höst? Ska jag läsa distans i vår? Vad ska jag läsa, vart ska jag läsa? Vart ska jag bo? Ska jag leta efter ett deltidsjobb? Hur mycket extra får jag tjäna? Osv.

Men först behöver jag sömn.



Och ett litet tack till alla som har stöttat mig genom det här. Hoppas ni finns där resten av vägen också.

Jag har ännu en dålig dag. Inte fullt så dålig som igår, men jag antar att jag inte kommer ha bra dagar än på ett tag framöver. (Dels för att jag är förkyld och dels för att jag anar en större depression.)
Jag är bara helt jävla lost på så jävla många sätt. Det börjar bli något så i helvete frustrerande nu att det inte är sant.
Och jag känner mig så sjukt ensam. Så sjukt vilse. Så sjukt jävla borta från allt.
Fan har jag gett mig in på?
Hur fan löser jag det här?
JAG ORKAR INTE.

Vilken bra dag.

Alla som känner mig vet nog att det där var ironiskt. I annat fall hade jag kanske sagt något för att peka ut att det faktiskt var en bra dag på riktigt.
Det var det inte.

Jag vaknar. Knappt. Tänder inte ens lampan, vilket annars är standard. En spotlight i fejjan får en att vakna till lite, tro det eller ej. Men nej, inte denna morgon. Att jag kom upp alls är ett under.

Höll på att glömma böckerna. Nyvaken och förvirrad som jag var så är det ett under att jag alls kom på att jag kanske skulle ha med dem. Lunchen däremot hade inte lika stor tur. Ok, den kanske hade tur, den fick ju mysa vidare i kylskåpet hela dagen... Men jag var mindre glad (när jag väl kom på det runt 10-tiden).

Den tidiga förvirringen brukar leda till att jag gör allt segare än vanligt, vilket leder till att jag får gå i rask takt (jag gillar inte att springa) ut. Vad glad jag var att jag inte missade spårvagnen. Den lilla glädjen fick jag dock inte unna mig länge, då kortläsaren envisades med att blinka rött. Men just det, har det gått 30 dagar redan? Helvete. Och bara för att göra min dag värre så klev Hakim på, slog mig i huvet med en Metro och satte sig brevid mig och började prata.

Väl framme vid skolan (pratet dog ut och jag fick läsa min Good Omens i stort sätt ifred) så märkte jag när jag trampade upp för backen att varje gång jag tog ett steg så sade en sena i min nacke lite snällt ifrån. Det betyder bara en sak -> huvudvärk resten av dagen.

Koncentrationsnivån var inte hög. Höll på att däcka ett antal gånger.

De hade slut på brie i kiosken så min planerade baguette med salami/brie blev en mycket kladdigare och inte alls lika god baguette med currykycklingröra (min lunch då).

Jag slapp iaf kontrollanter på spårvagnen. Det hade bara varit för mycket...

Men man har iaf piggat upp sig lite igen.
Skyshatter, känn dig besegrad igen! (Varsågod Björn...)

Jag vet till och med att jag har gjort det, med småsaker, så många gånger. En liten röst har ifrågasatt, men aldrig högt nog. Nej, jag kan inte säga att det bara har varit så, många gånger har jag försökt att komma på vem jag själv är och agera annorlunda, men bevisligen räckte det inte.

Man ska inte leva instängt. Man ska inte sitta och tro att saker och ting kommer till en, och det som inte hände, det var inte meningen att det skulle hända en. Man måste pröva, man måste söka. Man kommer uppleva och göra saker man inte tycker om. Men man kanske också hittar något att älska, något att gräva ner sig i, något som gör livet lite intressantare. Kanske till och med något man vill göra resten av sitt liv.
Gör du inget, finner du inget.

Jag gjorde inget, jag är vilse.

Man ska inte stänga in och förneka sina känslor. Ja, det finns ofta tillfällen där man ska välja väl sina ord när man uttrycker sina känslor, men man ska inte kasta bort dem som om de inte betydde något. Man måste prata, man måste leva ut dem.

Jag är inte känslokall, herregud nej. Inte i närheten. Men jag kan säga en sak; efter alla år av att försöka trycka bort mina känslor hamnar jag periodvis i likgiltiget. I likgiltighet finns inget. I likgiltighet finns inte känslor man borde ha känt och agerat efter. När perioden är över har man missat något, och för vissa saker är det för sent att göra något. Sen får man leva med det.

Just nu har jag bara jävligt svårt för att göra saker. Viktiga saker. Jag bara måste, men jag gör dem inte. Jag ser inte varför jag måste. Vad fan ska det vara bra för?






Och jag söker fortfarande efter en anledning till varför jag borde göra något alls.