Klassisk första mening. I alla fall i mina dagböcker. Ibland är det bara ett par dagar, för det mesta ett par månader, och då och då ett eller ett par år.
Jo, det är sant. Jag är inte så bra på att vara konsekvent. Det faller bort, som vanligt. Jag gör något annat, har inte tid, det verkar inte viktigt osv.
Men nu sitter jag här! Till allas förtjusan (eller förfäran, med tanke på längden av mina inlägg).

Ehm, startade om datorn lite här mitt i. Min startmeny är tillbaka i sitt normala tillstånd (dvs inga mer åttor istället för pilar), dock kommer jag fortfarande inte in på msn (which sucks). Ni får helt enkelt nå mig vi helgon's ökända chatt, om det nu skulle vara kris... Vilket det aldrig är.
Jag sitter också och lyssnar på iPoden. Jag menar, jag vill ju inte starta Winamp och överbelasta datorn igen.

Tillbaka till inlägget. Jag vet inte om jag ska börja bakifrån eller så. Jag antar att att jag lika väl kan. Senast hade jag varit i Linköping. Veckan efter det är väl inte så viktig, tror inte det var något viktigt där, möjlgtvis ett engelskaprov. Uppsats om jag minns rätt. Indeed.
Helgen anlände fort, och därför också min födelsedag. Fredag den 16:e var det middagsbjudning, där mamma, mormor, morfar och Oscar var närvarande. Och jag själv förstås. Jag fick liljor (surprise, surprsie... jag måste byta favoblomma snart). Oscar anlände lagom till maten, kan man också nämna. Tajming. På kvällen flyttade vi in till lilla huset, jag i ett väldigt grinigt tillstånd, av någon märklig anledning (som inte var så märklig alls), och dagen slutade med att vi tittade på Kill Bill. Förvånansvärt bra. Bättre än tvåan (som jag hade sett innan, don't ask me why). Lekar med svärd och överdrivna mängder blod och absurda scener är min favorit (eller inte, men det var bra). Tarantino, we thank you. Hur som, nästa dag vaknade jag till en ringande mobil (jag var vaken redan innan egentligen...) och i luren hör jag min far. Ja, jag har en far. Coolt va. Hur som, han ringde för att gratta mig, självklart, och så också resten av hans familj. Min lillebror har kommit i målbrottet. Vad är han, 14-15? Nej, jag vet att det inte är bra att jag inte vet hur gamla min halvbrorsor är, men kom igen? Så bra koll kan jag inte väntas ha. Jag fick också veta att min lillebror spelar CS, samt att min far hade provat och uppenbarligen misslyckats fatalt.
På tal om, jag tror flera av dem fyller år snart. Far och en bror. Vilken? Kommer inte ihåg. Så bra lyssnar jag när mamma pratar om det. Jag skulle ka skickat korten förra veckan. Gör jag det? Fan heller... Men det är en helt annan historia.
Efter far så får jag lite vila. Oscar såg road ut av min estniska. Förstod inte ett ord. Hehe. Ett tag senare ringer mobilen igen, återigen från Estland (denna gången var jag klarvaken...). Det var farmor. Henne kan man i alla fall prata lite med. Lite.
Hmm, dagen flöt på, det pågick en massa förberedelser inför festen, och jag erkänner att jag var lite nervös och spänd innan. Det är något jag har ärvt från mamma. Man vill att allting ska vara bra, att alla ska vara nöjda. Så det blir lite panik för mig innan. Och se hur det gick! Oscar, stackaren som fick stå ut med mitt humör, lugnade ner mig, mer än en gång dessutom. Har jag sagt att han är underbar? Han gjorde så mycket också. Dammsög, sköljde dammiga glas och tallrikar, gjorde nästan hela ommöbleringen. Ok, jag hjälpte till att flytta på ett skåp, men han gjorde väl det mesta där med. Det kändes bra att han hjälpte till så mycket, jag fick ju mindre att oroa mig över. Men samtidigt så kände jag mig lite hjälplös. Jag hade en massa energi (på grund av stress och panik, så får jag energi...) och det gick lite till spillo där någonstans. Jag blev lite frustrerad då och då, men det gick väl över sen. När folk började komma så hade jag ju mycket att göra i alla fall.
Martin och Amanda var först. Amanda, som också (numera) bor i Småland, och också fyller år den 17:e maj. Jag fick blommor och kaffe. (Ja, Martin, jag ska bjuda dig på kaffe, jag lovar.) Allt eftersom dök det ju upp fler. Allt eftersom fick jag också veta att det var några som inte skulle dyka upp alls. Till ingens förvåning så kom Kristin sist. Jag tror grillen hade börjat svalna lite vid det laget. Å andra sidan så blev jag påmind om att jag inte hade satt igång våra två plåtar pommes, så det var ju ingen stress med ätandet eller så. Alla fick faktiskt pommes sen, även om det kom ganska mycket efter köttet... Jag hörde ingen klaga i alla fall. Förutom jag själv då.
Pratgladast var Martin, Oscar och Lisa.
Jag fick en massa presenter också. Ett halsband och ett par örhängden från Helgur, ett halsband och en Geisha från Jennifer. Två böcker från Kiruna. En liten bricka, en liten mintablettask, och en tvål för dirty girls från Ztad. Kaffe som ovan nämnt från Martin. Massor av kexchoklad från Sörling. Tidigare hade jag också fått ett våffeljärn från Oscar (som jag tyvärr inte provat än) och ritblock och en variation av blyerts/kol-pennor från mamma. Samt 1000kr från mormor/morfar. Häligt värre. Faktiskt. Jag är ganska nöjd.
Den ena boken gav kvällen en intressant vändning. Det var en bok man frågar, och den gav alla frågor om och av Martin väldigt bra svar. Till slut blev boken och Martin så bundis att de började flörta, vilket ledde till en del magkramper. Den blev sliten redan första kvällen, stackars bok.
Vi lekte en lek också. Vi vet, en sån där då man ska blunda, och en spelledare väljer ut en maffia (mördare) och en läkare (skyddsängel). Ehm, jag misslyckades som läkare, och dog på kuppen. Och fick dödsstraff. Jag tror någon hade agg mot mig. Kristin var bra på att peka ut mördaren, dock inte när hon var det själv. Oskyldiga dog i båda fallen, då ingen lyssnade på henne.
Kvällen slutade väl, jag däckade i den alldeles för mjuka sängen, i min älsklings armar, och det var på det hela en bra dag. Yes, indeed.

Veckan efter var fullsmockad med prov. Hörförstålseprov i engelska måndag. Ord/läs i engelska på onsdag. Biologi på torsdag (det var inför biologin alla geisha och det mesta av kexchokladen gick åt). Jag vet fortfarande inte hur det har gått i någon av de proven än, och det tar väl ett tag innan jag får det också. Eftersom vi missade lektioner idag, och jag åker till Dublin imorrn... Men men, vad gör man? Hellre Dublin än ett provresultat.
Helgen spenderades med att plugga matematik kurs E. Eller, inte hela helgen, då skulle jag ljuga ganska grovt. Men större delen av den.
Då björnen var i Tyskland var det tomt i huset på fredag, och mor kläckte idén att vi skulle grilla, för bara oss två. Ringer, berättar för mormor, som bjuder in sig själv och morfar, ock dessutom morbror och en av mina kusiner. När min morbror sen dyker upp har han ytterligare en kusin med sig. Oturligt nog är han 11 och har (misstänker jag) ADHD, eller liknande. Han gungade på en av utestolarana (de i plast) och den gick sönder... En liten bedrift. Begärde kaffe, drack inget av det. Hoppade ner på grannens tomma tomt (ingen bor ju där just nu) och hade väldigt kul där han smög runt på ingen... Han misshandlade också våran gräsmatta med sin kickbike, och spottade ut halva tuggor av vattenmelon tillsammans med kärnor i gruset. Får ni liksom en liten idé om hur kvällen var? Inte? Just det, han har extrem kiss och bajs-humor. Jag menar, han kan skratta åt samma sak i 1 timme. Ta upp det om och om och om igen och bara skratta. Dessutom kan han inte redigt estniska så bra, så han slänger in en massa svenska ord, böjer estniska ord på svenskt sätt, missförstår en hel del av det som sägs av andra. Ja... Tuff grabb. Inte tuff som i cool, utan tuff som i utmattande. Inte nog med det, när den äldre av kusinerna blev lulligare (ett par öl fixar det!) så uppstod mer högljudda konversationer, där melodifestivalen var ett hett ämne. Estlands bidrag var inte bra, och det fanns ingen humor. Men han envisades med att det var det enda bra bidraget, för det drev med evenemaget, precis så som man ska. Patriotiska f*n. Inte för att jag klandrar honom. Det är väl så det blir ibland. För övrigt är min morfar och min kusin rasister. En och annan kommentar angående muslimer och svarta fälldes. Jag satt och ville sätta silvetejp på dem. Alla, egentligen.
Mormor har också fått missuppfattningen om att socker (obs: socker, inte sötningsmedel) är det som förstör våra skjöar. Vilket är absurt förstås. Jag sa aldrig något dock. Och jag drack ingen light-cola. Riktigt socker ftw.
Ok, jag kan ha varit grinig just då. Jag har sällan lust att umgås med estländare. Jag kan inte föra en normal konversation, mycket på grund av samtalsämnena, och mycket också på grund av att jag inte kan uttrycka mig så som jag vill på estniska. Jag har väl inte så mycket att säga till dem heller.
Det var väl en liten rolig grej (som blev uttjatad av ADHD-ungen efter ett tag). Morbror hade en sms-signal som sa "pling pling, text message". Dock hörde morfar fel. Ganska mycket fel. Han började undra varför morbror fick sex messages hela tiden. Snuskigt värre. Kass engelska eller dålig hörsel? We'll never know.

På lördagen var jag i alla fall helt tömd på energi, vilket var olyckligt, för jag glömde helt bort att gå kolla på balfolket. Synd. Jag klarade heller inte av att räkna så himla mycket matte. Spela WC3 RoC var mycket roligare, tyckte jag.

Jag kommer inte redigt ihåg när jag började spela. Det var väl samma vecka som min födelsedag. Oscar ville se mig spela. Jag sög... Det går bättre när jag får köra i min egen takt. Min egen takt råkar vara snigeltakt, men den fungerar. På Normal. Kan inte tänka mig hur död jag skulle vara på Difficult. Jisses! Men hur som helst, jag har kommit ganska långt, och studentveckan ska jag spela klart Reign of Chaos i alla fall. Frozen Throne får helt enkelt vänta. Jag älskar det spelet btw. Mycket roligare när man låter bli att fuska. Det är sant! Dessutom var det ju ett tag sen sist, då är det roligare med.
Vart var jag nu då? Just det, senaste lördagen. Jag gjorde väl mer annat än räknade matte. Men jag räknade hela söndag. Från att jag vaknade till att jag gick och lade mig. Med typ 2-3 timmar rast medräknat.

Imorse var den vanliga före prov-paniken. Trots att jag gick upp som vanligt så blev det stressigt. Jag var ju tvungen att läsa genom anteckningar, packa ner linjal, miniräknade och pennskrin. Glömde något hela tiden. Nycklar, väska, iPod, dricka. Vanliga morgonkaoset, alldeles ensam.
Men jag kom iväg, och jag kom lagom i tid. Men jag fick klämma in mig mitt i aulan, mellan en massa folk, och det var obehagligt. Jag vill sitta längst ut i kanten, så jag kan känna att jag har en ordentlig flyktväg, inte sitta mitt i, packad mellan en massa folk, och stolar. Ush. Funderade på om det gick att hoppa över stolsraderna när jag skulle hämta fler ark, men beslöt mig för att låta bli. Tror inte alla andra 50-100 personera i aulan hade varit nöjda.
Provet gick ovanligt bra. Eller, ovanligt fort och utan större panikattacker. Vi hade fyra timmar på oss och jag satt i två av dem. Jag vet inte om jag var först, men jag var en av de första ut. Som vanligt. Ulf kände igen det draget hos mig på lunchen sen.. "Ja just det, så är det ja! Du är alltid snabb!"

Ah, lunchen. Jag velade mellan att sitta kvar i skolan och gå hem, men kom på att jag skulle få sitta hemma i tre kvart, så jag gick. Jo, det var nämligen så att vi under en längre tid har haft erbjudandet att äta lunch hemma hos Karin och Ulf (våra kära mentorer, eller ex-mentor i Karins fall). Äntligen blev denna då av. Jag gick bort till busshållsplatsen, även där i min vanliga stress (Varför är det så att när jag har en viktig tid att passa, som prov och bussar eller fester, att jag alltid stressar som en idiot precis på vägen ut? Jag kan sitta och ta det lugnt tills jag kommer på att det är 10min tills jag ska gå, och sen BOOOM! - panik.) Jag stod där på busshållsplatesen och kom på att jag hade glömt kolla upp adressen! Men gud! Så jag ringde lite hastigt Sara, och just då kom bussen, så det blev lite rörigt. "Vänta lite" "Ehm, ungdom" "Ja, hej" "Tack så mycket". Men jag fick en vägbreskrivning och en adress, och anlände lyckligt fram till målet. Jag var faktiskt ganska tidig. Jag trodde själv att jag skulle gå vilse... Jaja, folk droppade in allt eftersom. Jag hade tagit av mig skorna kom jag på, när ingen annan hade det. Martin hade också i och för sig, så jag gjorde honom sällskap i barfotandet. Slapp svettinga fötter i gassande sol. Woohoo. Det var sjukt varmt ute på altanen, och överhuvudtaget. Jag slapp sitta i solen en längre stund dock, för jag snodde en plats i skuggan när vi hämtade mat. Fördel med att vara nästförst vid buffé-bordet antar jag.
Det var för övrigt mycket trevligt.
Det var också mycket snack om Dennis. Jag tror faktiskt att det uppkom en ny religion. Önskas citat får jag däremot hänvisa till den uppkommande klassboken...

Jag borde packa egentligen. Jag ska, jag ska. Jag har redan valt ut en hel del kläder. Inte hela garderoben, men lite mer än jag behöver. Jag var också duktig och strök två skjortor och ett par byxor. Vilket sådär i efterhand känns lite onödigt, då de säkert kommer att bli skrynkliga i väskan sen. Men jag var duktig!

Imorgon måste jag till skolan och städa ut mitt skåp, och reda ut hur jag ska göra med min skåpsnyckel, för de ska vara inne på fredag, då jag inte har kommit hem från Dublin än... Och lämna tillbaka lite skolböcker (de vill man slippa betala för).
Sen bär det av! På kvällen då.
Dublin, dublin!

Puss och panik!

P.S. Fan. FAN. En helg till utan. Det är inte rättvist. "Du får ju se honom hela sommaren sen" är inget argument för tre veckor utan honom. Helvete. Jag tror jag kommer att gråta... D.S

Då var det dags för ett blogginlägg igen då. Har väl haft tid, om jag hade tagit den tiden, dvs. Men nu blev det inte så, och det har alltså inte bloggats på några dagar, som alla märkt.

Hur som. Senast så var det om middagen hos mormor och morfar (som jag vid det tillfället inte hade varit på än), så vi tar väl vid där.
Naturligtvis var det ingen räknestuga på torsdagen, ty Jane hade missuppfattat dagen... Vilket betydde att jag räknade fysik i mediateket i ca 15 min och sen bestämde jag mig för att gå hem igen, även om det kändes himla onödigt, eftersom jag precis hade kommit dit. Men det verkade också onödigt att sitta i skolan tills 15:30. Vid skåpen mötte jag Toffeln, och den konversationen är ett så luddigt minne att jag inte kommer ihåg vad som är under luddet (jag kommer alltså inte ihåg vad den var om). På väg ut ser jag dock Sara precis backa ut sin bil från parkeringen. Jag såg henne, hon såg mig, jag satte mig i bil, hon körde hem mig. Halleluja, jag slapp gå.

Vidare då, så satt jag och jäste lite hemma (det var en varm dag...) och sedan tog jag bussen till Bergsätter. Middagarna där blir alltid så lustiga på något vis. Mormor och jag pratar liksom om udda saker... Eller, inte udda, bara inget jag pratar så mycket med någon annan om. Dock så har jag ingen lust att skriva något om det här, det får helt enkelt stanna i Bergsätter... Men det var intressant, för det ändrade lite på min bild om mormors uppfattningar om vissa saker. På ett bra sätt, naturligtvis. På det hela alltså intressant, och inte alls så farligt som man tyckte när man var fjortis. Dessutom var maten väldigt god. Det var sån där mysko estnisk mat. Alla andra skulle ha tyckt det i alla fall, så jag tänker inte ens börja förklara. Men det var soppa och efterrätt, och jag åt två skålar av båda. Det är också sån mat jag aldrig får någon annanstans, för jag tror inte mamma gör det...

Fredag då. Härligt slappa fredag. Skriver jag, och kommer på städning. Men av någon anledning tycker jag inte städning är så farligt när man väl kommer igång, och jag belönade mig själv med en dusch efteråt. Men skolan var slapp, för det var bara räkning på alla lektioner. Bättre än att lyssna, speciellt på en fredag. Jag klagar ju inte över schemat heller. 9-12 är inte så pjåkigt. Sen var det som sagt städning. Det varma vädret var faktiskt till nytta, då jag kunde vädra ut utan att frysa fötterna av mig. Wooho. Frisk luft is teh shiet, särskilt då man slipper gå utanför huset.

Ehm, helgen var härligt FF också. Det bar av söderut för päronen, så jag och Oscar hade huset för oss själv. Vilket alltid är lika mysigt. Men helgen blev lite knasig, eller mitt humör blev knasigt rättare sagt. Jag bara tjurade hela tiden (jag är en dålig förlorare ja, men inte så dålig) och kände mig nere ("varför lyckas jag aldrig med något?"). Oscar var ju "lite" förkyld också, vilket förvärrade det hela för mig en aning. Det gjorde också de jävlarna som festade någonstand i närheten tills typ 1 eller 2 fredag natt. Jag tror det är i det gula huset över gatan. De jävlarna spelade musik galet högt, och jag kunde inte sova. Sen gick det ju som det gick... Fredag blev lördag, och jag vaknade med ett lågt humör. Jag gick till och med och lade mig igen runt 11, för jag hade ingen lust att vara uppe. Ush, jag måste ha varit riktigt jobbig då, stackars Oscar. Men jag är glad att han var här, han är underbar, det är bara så... Efter att ha ringt 6 ggr eller så så fick jag tag på Kristin. Det visade sig att hon hade meddelat mig via Messenger att hon inte kunde följa med till Linköping, dock i form av ett offlinemeddelande, vilket jag inte får (eftersom den här datorn har ett värdelöst operativsystem som inte låter mig installera nya Messenger). Så Oscar och jag åkte själva. När vi väl hade hittat en plats att parkera på, vilket inte är det lättaste för Linköpin-nybörjare, så vandrade vi runt lite. Jag var glad när jag hittade lite rätt, och gladare när jag hittade något jag kunde tänka mig att köpa. Efteråt kom jag på hur mycket jag kompromissade med mig själv, jämfört med hur otroligt petig jag brukar vara när jag till exempel shoppar med mamma, eller någon väninna. Det mest förvånansvärda var väl ändå att jag gick in och betämde mig för ett par skor på max 5 minuter, och var nöjd med dem. It's a miracle!!! (Köpen blev godkänd av mor min också.)

Vi attackerade grillen med tändvätska senare på kvällen också. Men den stackars kolen ville inte bli varm. Efter ett par försök (och 1/4 av tändvätskeflaskan) så glödde det bra. Lite för bra, så vi fick vänta ett tag till. Eh, men man blir otålig när det står marinerat kött framme. Det luktar för gott. Så fick riskerade en eldsvåda och slängde på bitarna. Det flammade upp lite när oljan droppade ner. Jag menar, i mitten så var ju kolen ganska så glödande vit (gul), inte sådär gråaktiga som de ska vara... Men nu vet vi bättre, tills nästa gång (nästa helg).

Eftersom det bara fanns större kvantiteter av potatissallad på en viss mataffär (dock till ett bra pris) så blev det överdrivet mycket av den. Ett helt kilo faktiskt. Men det var inte mycket kvar av den på söndag... Vi var duktiga matvrak.
Rent allmänt så gick väl mitt humör upp ganska så markant där jag hade fått shoppa lite, även om jag under tiden gick och oroade mig lite för hur Förkyld-Oscar mådde. Men allt gick väl, jag fick en klänning, ett par skor och en sladd till min iPod. Och massor av glass! Glass i stora lass. Mmmm...

Varför jag inte skrivit något under hela helgen är egentligen för att Oscar varit här, och då känns det dumt att sitta och blogga. Men när det väl blev söndag och jag egentligen skulla ha bloggat kände jag att jag inte hade tid. Jag räknade hellre fysik. Uppmärksamma: hellre. Jag hade ju kunnat ta en lite rast och bloggat, men icke. Min hjärna fick för sig att det var kul att räkna, och det höll den fast vid ända tills idag. Vilket inte var så dumt, eftersom jag hade prov idag. Så går det när jag är på bra humör. Jag hade väl lite bestämt mig för att verkligen göra det ordentligt allså (fysikplugget), till skillnad från allt annat plugg där jag bara flummar när jag borde läsa.
Så söndag eftermiddag/kväll ägnades åt fysiken, och även studiedagen måndag. Fast på igår så tillät jag mig själv ta det lite lugnt längre stunder också. Jag gick mamma till mötes på stan, och vi fikade. Våfflan har blivit dyrare, och kaffet inte lika gott. Trist. Fast antaglien fortfarande bästa fikastället i stan. Hur som, det slutade med att jag pluggade till midnatt, och sen läste jag i en timme. Jag visste att jag inte skulle kunna somna med en massa formler i huvet. Fast ändå när jag vaknade så trodde jag att jag hade kommit på hur man räknade en uppgift (vilket visade sig vara fel). Så går det när man pluggar för mycket. Du vaknar med det i huvet! Fast det kanske inte är så dumt när man har prov.

Jag höll på att komma iväg för sent imorse, trotts att jag hade bestämt att jag skulle gå 5 minuter tidigare än vanligt, för att vara i god tid. Men hela tiden så hade jag glömt något. Nycklar, halsband, halsduk, musik... Att vara tankspridd är inte ett bra före-prov-tecken. Vad jag tjatar om provet då. Men det är en ganska stor grej. Det är kursprov i Fysik B, som är en 150-poängs-kurs, och jag har presterat lite under mitt vanliga resultat, så det är liksom upp till bevis nu. Betygsavgörande. Man skulle ju kunna tro att jag kände mig pressad när jag satt där i aulan (med typ 150 andra personer) men icke. Jag var helt lugn. Det var helt otroligt. Genom hela provet också, eller i alla fall större delen. Ibland så blev jag lite frustrerad, men inte sådär totalt blockerad som jag brukar bli. Det gick så smidigt, det kändes så bra. Det är lite därför jag är lite orolig nu också. Men inte sådär panik-orolig. Inte ångest-orolig. Lite bekymrad bara, inte mer än så.
Så det stora frågan är, när provet är så avgörande, när det är så mycket man ska komma ihåg, varför var jag inte det minsta berörd? Jag bara satt där, och skrev. Hur kommer det sig att jag bara kunde släppa allt? Det skulle ju kunna vara det faktum att det börjar närma sig slutet nu, det sista. Och provet var liksom ett steg närmare, så lättnaden kom före provet. Om det kunde vara så på alla prov jag skriver så skulle jag vara överlycklig. Men jag vet ju inte än om det var bra eller inte. Det visar sig.
Fast jag satt också och visste att det mesta av det här, det kan jag. Det var inte "jag hoppas att jag kan det här", det var "jag vet att jag klarar det här, jag vet att jag kan", och det bidrog nog till känslan. Så har det känts under pluggandet i helgen också. Jag vet att jag kan om jag bara anstränger mig. Fysik is my shit.

Jag fick reda på idag att Linda inte heller kan komma (hon hade också skrivit ett offline-meddelande), vilket är lite synd. Så nu är det två som inte kommer, och 5 som kanske inte kan komma, eller kanske kommer senare... Men jag kan inte skjuta på festen, det går inte, och det är ju på den rätta dagen, så det blir som det blir.
Jag fick också reda på något idag som jag tycker är ganska synd, men förstår också att saker blir ju som de blir... Även om det inte alltid är så lätt. Hmm, det hela blev väldigt kryptiskt, men det är för att jag ibland ändå försöker att inte bli för personlig. Vissa saker kanske man inte bara ska skriva rakt ut sådär...
Men det blir en massa kramar till alla som har det svårt nu. En kram, en annan kram, och en till kram. Jag tänker på er, och jag bryr mig, även om det inte alltid är så tydligt...

Det blev kortspel idag. Där ingick det vanliga Sjuan, men även en omgång Klubba Säl, bara för att det var så länge sen. Sen fick jag lära mig Plump, vilket jag ägde på. Nybörjartur? Maybe, maybe not. Men jag fuskar inte, vad andra än frekvent påstår.
Och jag, jag generaliserar väl en hel del, oftast inte på fullt allvar. Jag är inte alltid så seriös i mina påståenden som vissa verkar tro. Särskilt inte sånna.
Jag låtsas vara 8 i själen, men är väl min riktiga ålder egentligen, kanske till och med högre i goda stunder.
Men vem fan vill växa upp och bli mogen, seriös och allvarlig? Det är ju inte kul alls!
Visst, det kan vara så att jag är ganska jobbig, men jag menar aldrig något illa, menar aldrig att vara elak, när det är mina vänner jag umgås med. Jag kanske säger dumma saker ibland, men då är jag som sagt inte så seriös. Skulle jag vara elak på riktig kan jag väl komma på något bättre än "du är tråkig".
Bra grej föresten: det är vår handligar som gör oss tråkiga. Ska vi generaliser på riktigt så är det våra handligar som gör oss till allt vi är. Fast det är inte heller sant. Det är hur våra handligar uppfattas av andra som gör oss till det vi är, sett utifrån. Andra verkar har en ganska fast uppfattning om andra, men många saknar en bra uppfattning som sig själv. Inbillad insikt i andras liv, brist i självinsikt.

Nej, nu börjar det här inlägget bli för långt.

Puss och kram. (Avslut goes mainstream.)

När jag går till skolan frivilligt, då fan är det inget. Det är klart...
Äsh, man får skylla sig själv för att man missförstår allt hela tiden. Hur som helst så hade jag turen att se Helgur när hon skulle åka iväg, och vi satt på Donken ett tag och pratade (hon med en jättestor milkshake och jag med en billig Flurry). Jag kommer också att behöva åka buss till mormor och morfar sedan, då jag inte orkar gå ända bort till dem, för det skulle ta typ 40 minuter ungefär. Ja, det kanske är fint väder, lagom för en promenad sådär, men jag tog ju en förut på vägen till skolan. Det räcker. Nu ska jag i alla fall se om jag kan sätta mig och räkna lite fysik innan jag går.

Puss & sinus...

Yeah, yeah. Jag är inte världens bästa på kod, men lite halvmysigt blev det med bilderna. Jag ångrar mig säkert tills imorrn, men kör på nu.

Kom på en grej till jag tänkte skriva om förut, men glömde bort.
1 månad och hon älskar honom? Dagens ungdom är naiva. Eller korkade. Eller både och. Föresten så är det bevis på fortsatt missbruk av ordet "älska" (som är så vackert..), och leder till dess meningslöshet i en snar framtid. Man ska inte förväxla att vara kär med att älska. Det är skillnad. Stor skillnad.
Alla små barn där ute som tror att ni älskar eran pojkvän, haha. Förtjusning, förälskelse, kär, kåt, det tror jag gäller för er. Men kärlek, efter så kort tid? Om ni är tillsammans så länge att ni börjar räkna år istället för dagar, veckor och månader så kan ni komma tillbaka och säga att ni älskar, men innan dess tror jag inte på det för fem öre. Bah.

Puss och blommor.

Jag sitter och försöker bestämma mig om det har varit en bra dag eller inte. Lite både och, är mitt enda svar hittills.
Natuligtvis börjar morgonen med ett prov - uppsats på engelska om evolution och intelligent design i två timmar. Vem blev klart nästförst? Ja, vadå? Först kan man ju inte gå. Nästförst är lagom, och då var det ändå efter 1 timme och 25 minuter. Jag gillar att skryta om hur snabb jag brukar vara på prov... I alla fall uppsatser! Vem är bäst, vem är bäst? *gör en liten dans*
Så jag gick och hämtade mina feta Keyes-böcker (som jag helt hade glömt bort!) och kilade till kafeterian för att ha en kopp te. Den billiga varianten då, eftersom jag har en egen kopp och eget te.

*hämtar mat, glömmer att värma den och springer ner igen*

Sådär, nu är maten värmd. ^^ Men vadå? Jag brukar faktiskt ta lite pauser när jag skriver, det är lite därför det tar sån tid, plus att när jag tar en paus kommer på att jag har mer att skriva. Hur som, vart var jag?
Just det, så jag sitter ett tag i kafeterian, kollar lite på datorn, pratar lite med Toffeln, och tiden går ovanligt fort, för att vara en långrast.

Jag älskar matteuppgifter där man bara behöver följa exemplet för att klara av alla uppgifter. Det är skonsamt mot hjärnan. Vem behöver förstå?! Bara räkna! Jag brukar lyckas lista ut vissa system i uträkningar, det blir så mycket lättare då. Man behöver skriva mindre också, då man kan hoppa över ett par steg.
(Btw, jag skriver och äter samtidigt. Man kan ju inte låta wookade grönsaker med kyckling i currysås med tagiatelli svalna!)
Det blev värre när det blev fysik, för då ska man förstå vad fan man gör också. Det är då hjärnan inte riktigt orkar sätta igång, och då sitter man och tittar i facit till uppgifterna och kommer på "ja just det, det är så man gör!" och sen gör man bara så... Idag var det i och för sig mest "eh, varför gör de så?". Inga framsteg alltså, bara baksteg...
Lunchen var rolig. Vi var naturligtvis sist kvar i matsalen, vilket vi märkte då mattanterna började städa... "Dags att gå?" "Ja, bäst kanske!"
Det diskuterades film, en viss typ av film... Och en viss film av just den typen. Tim har dåligt minne (eller så är han bra på att förtränga) och Joel hade bra minne, vilket var olyckligt för resten av oss. Min fråga till dig är, har du sett Ridskolan?? Haha...
Vad pratades det mer om? Hmm, på grund av filmtypen nämndes väl killars.. vanor.. Och skjärtgräs.. Haha. "Odlar du skjärtgräs?!" Ah, minnen. Stackars Tim tappade matlusten, kanske på grund av de mentala bildern han hade (som hade sett filmen...).

Föresten, någon som vill gå på bio med mig? Alla andra gick i helgen, men inte jag, och jag har en gratisbiljett. (Nej, vi ska inte se Ridskolan, utan Iron Man, som har blivit rekommenderad av typ 5 pers nu, minst.)

När vi hade utrymmt matsalen (vissa fortare än andra) så satte vi oss i kafeterian, där det pratades om en viss person (mer behöver inte nämnas om det). Vidare så uppstod en awkward situation, så att säga, där Tim räddade dagen. "Eh, biologi!" Tack...

Jag kom på att jag inte längre lyssnar så mycket på Ulf, och jag skyller en del av det på att lektionerna ligger så fel. Går man från 8 till 12.30 och sedan har lektion igen 13.30 så är man lite utmattad och det brister i koncentration. Är lektionen en hel timme lång, utan rast, och bara Ulf-babbel så går det hela ganska segt. Tur att man har någon att flumma sig med, och tur att Ulf avlägsnar sig från klassrummet ibland. En lite breather.
Lycka uppkom dock inom mig när jag fick ett litet sms från mor om att min plånbok fanns att hämta. Woohoo! Det var ett tag sen jag tappade bort den nu, men allt var kvar, kort och pengar och lappar. Underbart. Sara var så snäll att hon skjutsade mig till stan, trotts att jag var lite elak mot henne... Jag menar det inte, det vet du! Bara blir lite för mycket när jag är övertrött! Tur att jag inte dricker kaffe i skolan mer, inte bara för att jag sparar en massa pengar, men också för att det är nog skonande för mina klasskamrater som slipper högljudda, obscena Jane efter lunchtid (och ibland också före). Nå, det är väl inte helt eliminerat, jag är väl bara sådan helt enkelt, men kaffe förstärker det!

Nåja, tydligen hade de haft plånboken ett tag, så jag får skylla mig själv för att jag inte orkat leta upp den. Men men, den kom ju tillbaka. Tjoho!

På vägen tillbaka gjorde jag något jag inte har gjort på länge, och det kändes bra. Vadå, jag hade ju ändå 2kr till hands, då det låg lite mynt i plånboken. I just have to believe... Det är väl något som har levt kvar ända sen jag var liten. Min cyniskhet och elakhet är som bortblåsta i sådanna stunder. Ni skulle se hur ödmjuk jag blir. Ojoj. Mamma blev i alla fall glad. Jag förstod nästan att hon skulle det, men jag gjorde det ändå för min egen skull. Det kändes rätt.

Nu sitter jag här hemma (och har ätit klart, mumigt var det) och funderar över massor av saker. Eller massor och massor, några i alla fall. Har ju lite dilemman.

Mormor ringde också. Jag ska äta middag efter skolan där imorrn. Det brukar vara helt ok, ibland blir det samtal man önskar att man hade kunnat få slippa, men det brukar ändå inte vara tortyr precis. Och god mat! För att inte tala om goda efterrätter! Matlagning är visst en medfödd talang i våran familj (jag lyckas också ibland, när jag vill! och jag äger på att baka! så det så!). Har egentligen ingen lektion imorrn *skryt skryt* för det är opposition av projektarbeten imorrn och eftersom Ion tyckte att det var en dålig idé har våran grupp det nästa torsdag. Men alla lektioner är likförbannat inställda. Så det blir frivillig räknestuga imorrn, då jag måste räkna fysik. Det är bättre att göra det i skolan, ifall att man behöver få något förklarar för sig (vilket brukar behövas). Ska räkna lite idag också. (Joho, det ska jag visst!)

Puss och plånbok (nej, det är inte ett rån...)!

Jag är som en katt med klorna ständigt ute, med benen spända och allmänt redo att attackera.
Jag var alltså fullt redo på ett litet gräl med Björnen, men han sa aldrig något, bara gick iväg, så det blev inte av.
Det är ångesten som gör det. Jag mår dåligt, allting blir genast pissigt, allting blir irriterande och inget kommer att gå som det borde. I could just drop of the face of the earth, and I'd be doing the world a favour. Den känslan är det.
Du.. ja, du. Vet du hur mycket ångest jag egentligen har över det här? Förstår du vad jag går genom? Och du bara säger att det kommer att ordna sig. Det kommer det inte alls. Känner du inte mig än? Jag kanske har mina smygambitioner, vissa bra dagar där jag tänker att NU ska jag ta tag i det här, men det blir aldrig av. Inte en enda gång har det blivit av. Och nu är det en så himla stor grej jag måste ordna med. Jag kan inte göra det själv. Jag klarar inte av att göra det själv. Var är stödet? Var är pressen? Var är hjälpen? Det är fan inte så lätt. Inte det minsta. Ingenting bara ordnar sig. Det är för sent för att det bara ska ordna sig.
Ibland önskar jag att det aldrig hade blivit såhär. Jag hatar när livet blir jobbigt och alla ställer krav på mig, när livet ställer krav på mig... Jag blir så jävla deppad av att jag inte klarar av att fixa det, och det slutar bara med att jag trycker ner mig själv i skiten ännu mer.
Det skulle vara så mycket lättare.. Den lätta vägen... Där allt antagligen faktiskt skulle ordna sig. Vadå, jag har inga ambitioner med mitt liv i alla fall. Jag har inget jag vill bli, måste läsa mig till, måste jobba med, måste se. Så varför inte bara ta den lätta vägen?
Ja, varför. Du.

Nå, det kom fram lite spännande info om huset som är till salu mitt över vårat... Äckel-päckel-grannens hus (som inte är hans egentligen). Så Mustang-Micke var här och drack kaffe och åt kaka. Han verkar lite sugen nu, när det verkar som om det skulle kunna bli av. Men så har vi den där eviga ångesten! Ja, vafan, tänker man på att köpa ett hus har man fan rätt till ångest. Men jag tycker att Micke skulle bli en trevlig granne (dock kommer jag inte att ha honom som granne själv, eftersom jag inte kommer vara kvar här då..).
Han hade fixat en ny gitarr till sin samling också. Hade bytt ett (eller var det två?) trumsett för att få det. Han är ju trummis.. Hehe, coolt ju. Så nu har han.. hmm sex, sju gitarrer hemma på väggen? Också coolt.
Ok, så det har väl inte undgått någon att jag gillar Micke, han är cool (ja, jag SKA använda det ordet minst 10 ggr!!!) Björnens trevligaste kompis. Så har ju han en Mustang också.. Stort plus, mycket stort.. Hehe.
Jag fick en kram idag med. ^^

Hur som helst var det lite småroligt att höra det pratas om vad som skulle kunna göras. Riva väggar, renovera, planera... Mor och Björnen har visst planerat lite för det här huset också. Jag har en känsla av att de vill bli av med mig så de kan renoverar om mitt rum!
Micke var lite menande... Goda grannar som kan hjälpa till skulle man ju ha också... Hehe, jag hjälper gärna till om jag får riva lite väggar. Micke föreslog att jag skulle få en slägga i studentpresent, med en liten röd rosett med mitt namn på... Björnen påpekade att jag antagligen inte skulle orka lyfta den, så jag föreslog en motorsåg istället. Men det gick inte heller hem. Då blev det snack om tapeter med blodfläckar och blodspray skulle bli det nya modet.... Vem behöver dyra tapeter när man kan placera in mig med en motorsåg?

Jag har också en massa planer, dock inte lika stora. Möblera om? ^^
Först och främst gäller det väl det som kommer inom en snar framtid. Helgen, födelsedagsfesten, lite sånt... Vafan, jag har ett helt hus. Dock är det en aning litet, men det borde ju gå att fixa sittplatser till alla, och om det är fint väder kan vi ju sitta ute. Vilka vill komma??? 17 maj hemma hos mig! ;D

Föresten, började tänka på en grej idag när jag gick till skolan. Tights. What's the deal? Jag skulle aldrig ha på mig sånna. Sen tänkte jag på det där hyckleriet jag gick genom för ett tag sedan, och kom på en bra liknelse. Att jag känner så är som att jag skulle ta på mig tights en dag... Ok, nu kom jag på att det kanske inte var världens bästa liknelse, men något ditåt i alla fall. Mer som kanske när jag skapade en blogg efter att ha smutskastat det innan. Men å andra sidan smutskastar jag vissa bloggar också. Typ modebloggar och dagens outfit-bloggar. Ush.

Hur som. Sovmorgon imorrn, och ledig efter lunch. Borde ha tid att plugga fysik eller vad tycker ni?
Tummen ur röven, tummen ur röven.. <- mitt nya mantra.
Vad var det mer?
Just det, alla bilder! Nu börjar det likna något serru! Jag fick ju en skiva från Helgur med massa bilder, och nu fick jag ett mail från Sörling också, med många bra bilder. Bland annat ett par stycken på mig (olyckligtvis) men jag tänkte att jag skulle bjuda på en.

I Lysekil, jag med en nalle, nerbäddad (i fritidshuset där vi sov), för nästan två år sedan. Perfekt. ^^

Puss och slägga.

Ush, jag gillar inte måndagar. Min hjärna har inte redigt stängt på sig själv ännu, så jag går mest runt och är halvt borta.
Jag tror hur som helst att jag är lite småförkyld nu (vilket jag skyller på mamma) för jag går runt med täpt näsa, och snörvlar hela tiden. Vilket blir lite olustigt när hela klassen sitter tysta och läser och så hörs jag hela tiden snörvla.. Jaja.
Filosofin gick väl smärtfritt, men vi hann, som förväntat, inte med allt. Stackars lilla Kirkegaard kommer aldrig bli analyserad... Hilmer var i gång igen med sina teorier, och sin film. Rabi var där och började tjata om Gud. Ludmilla blev lite smått irriterad och sade åt honom att han kunde inte analysera Nietzsche om han inte bortsa sig Gud en stund.. Men han hörde nog inte det, eller så fattade han inte. Som vanligt. För övrigt gick det smärtfritt, även om man inte alls hade mycket att säga. Satt och kladdade i häftet istället, så nu är det tre krumelurer på varje sida...
Innan engelskan satt vi och pratade om dåliga filmer. Snakes on a plane, Escape from L.A och Daredevil... Ingen av dem har jag sett, och det skulle jag vara glad över...
Vi har prov i engelska på onsdag (uppsatsskrivnig) och vi fick texterna idag, därför det var (nästan) tyst läsning. Amerikaner. Ush. Texten handlade i alla fall om intelligent design, alltså att inte tro på evolutionen. Amerikaner tror som sagt på Gud och ser gärna att deras barn också får lära sig bristern (vilka brister??) i Darwin's teori om evolution... Amerikaner.. *suckar*
Sedan var det lunch, och naturligtvis en kö som skulle ha tagit 15 min att stå i, innan man fick mat. Och vem orkar göra det för lite slemmig oxhjärpe? Lyckligtvis tog jag beslutet att tränga mig (alla göra det på måndagar, tro mig...) och stallde mig vid Eloff och Tim. De tog beslutet att åka till Birger Kung istället, och jag hakade så gärna på. Slutade med att jag, Eloff Chaufför, Tim, Joel och Sörling la en beställning, och satt och beundrade trafiken. Stackars Tim satt intryckt vi fönstret (med mig brevid sig, till hans antagligen stora förtret) och Sara blev nästan utknuffan från sätet. Bara för att vi sitter med benen isär, som riktiga män.. Ehm.. I rondellen åkte ett släptåg med delar till ett vindkraftverk (turbindelen vägde runt 25 ton? enligt Tim, the vidkraftexpert) så vi pratade om det...
Ehm, någonstans nämndes också min vana att bli hög (tror det var när vi pratade om att man mår bra av Cola) och Tim tyckte att de skulle ge mig kaffe och en vaderad cell (jag hörde för övrigt säng, inte cell...). Billig i drift är jag i alla fall, kom jag då fram till, men inte så lättskött, och det höll Sara fort med om...
Vi njöt också av att vi kom före den andra bilen som (som det senare visade sig) också hade åkt till Birger Kung. Ganska mycket före också. Så går det när man är bäst. Samhällare kanske är bäst på att åka vilse...
Ännu en gång diskuterades det lite film... Tydligen hade Iron Man varit väldigt bra... Vilket inte var vad jag hörde från annat håll. Men visst, då råder det delade meningar om det och det betyder att man måste se den!
Vi kom kollektivt försent till biologin, med 5 minuter, men Ulf verkade inte ha börjat lektionen, så det var ju bra... Den var inte så spännande, men det blev två nya citat från Übermensh-wannabe-Emil.
Jag skrev också ner mina citat från Biologi B på ett ark, och det blev ett par stycken... och alla ska med i klassboken! Ptja.. Nästan alla i alla fall. Tim gjorde ett tappert försök att stryka hans eget citat (som han påstod var fel), bland annat så försökte han med "men kom igen, för gammal vänskaps skull" men det lurade inte mig. Föresten så fick ju Rabi cred för det citatet i årsboken, vilket tjuv...

Filosofin har en vana att få en att tänka i nya banor, dock bara i en vecka max (oftast en dag eller två). Idag var en sådan lektion. Tänk om man också kunde übermencha lite och bara släppa allt gammalt agg man går och bär på. Det skulle ju faktiskt vara ganska bra, med tanke på att jag bär på ganska mycket sådant. Sedan försökte jag resten av dagen att tänka att "äsh, det där är ju över nu" och det fungerade ganska bra (i alla fall när jag såg den där tröjan). Vi får se hur det går med det resten av veckan. Vem vet, jag kanske håller fast vid den tanken ett tag till?
Eller inte...

Idag är det precis en månad kvar tills studenten. Då kommer jag bara kunna släppa allt ett tag. Det slog mig också idag. Allting börjar nå sitt slut nu. Det är ju egentligen bara prov kvar. Så härligt! Men samtidigt får man lite ångest... Det blir liksom inget mer rasttrams, inga fler kortspel eller lunchstrapader, eller roliga lektionscitat... På så sätt är det ganska tråkigt. Man kommer att sakna många...

Snart fyller jag år. Joel påpekade att det är 12 dagar kvar, det var då det slog mig. Shit, jag måste komma på vad jag vill ha i present från Oscar. Meh, shit jag måste planera festen. SHIT!

Nu ska jag skriva in fler citat.

Puss och Järnmannen!

Jag glömde en grej.
Det slog mig förut. Jag blev avundsjuk. Jag borde egentligen inte ha blivit det, och när jag tänkte genom det hela så var jag väl inte redigt lika avundsjuk som jag var från början.. Men det kändes ändå. Jag tänkte inte mer på det sen, men nu så... Jag tror jag vet vad det är. Tror: jag är inte säker.
När vissa lever för adrenalinkickar så lever jag för sociala kickar, ungefär, eftersom jag fått så få.
Därför...

P.S. Jag hade en väldigt bra lördag också, så det så. ^^

Nu ska vi se, vad skulle jag skriva?
Ja just det: jag glömde min iPod hos Oscar! Fullkomlig katastrof! KATASTROF!! Lyckligtvis har jag en mor som har en medioker mp3-spelare som jag kan få låna tills min älskling kommer tillbaka till mig. Min svarta 1:a generationens iPod. Den som gör mig nästan retro... :( Måste komma ihåg att fixa en sladd till den. Åka in till Linköping i helgen, någon? Hur som helst, jag hade en jobbig resa hem. Mycket för att jag hörde allt runt om kring mig, och jag kan inte sluta lyssna på folk som pratar... Vilket är ganska irriterande ibland. Det var en tjej som satt framför mig som pratade i telefon nästan hela vägen (förutom då täckningen försvann). Hon hade samma ringsignal som jag hade som larm förut, så jag rykte till lite med handen varje gång det ringde... De pratade om studenten. Alltså, ska man gå ut varje dag hela veckan? Jag hade förväntat mig ett "då måste jag köpa 7 nya outfits!" men det kom aldrig... Ja, men då kommer man träffa en massa nytt folk som man gått tillsammans med i tre år och så blir det värsta samhörigheten! som i och för sig försvinner efter sommaren... Lite bra slutledningsförmåga i alla fall, bravo för henne. Jaha, blev det mer sen igår eller, med honom menar jag? Jag sitter ju på tåget, och vill inte var grov i mun.. mhm.. ja.. Men du har ju suttit och pratat i 30 min, vem fan bryr sig om vad du säger längre? Bara fråga rätt ut om de knullade igår eller inte. Dóh. Hon i andra änden skulle visst på anställningsintervju imorrn också. Men vad ska du ha på dig då? Högklackat och en klänning kanske? Ja, rött ska du ha, det visar på självsäkerhet. Nehe, men ta lila då? Ja, så kan du ha en sportkeps för att visa att du är sportintresserad... Efter en stund började tjejen brevid mig (som var några år äldre) också prata i telefon, också med en kompis som skulle på anställningsintervju... Hehe, hon framför mig såg lite funderande ut... Ja, som jag sa förut så bröts täckningen ibland. Ja, så igår, då grillade vi.. jag åt två maffiaburgare... hallå? två maffiaburgare sa jag.. är du där? hör du mig? alltså, jag sa två maffiaburgare typ fyra gånger, tror hela tåget vet om det nu. Jo tack. Vad är maffiaburgare föresten? Är det som två burgare med k-pistar och bakåtslickat hår eller är det två maffiga burgare? Täckningen bröts igen efter ett tag. Hör du mig? I am a robot.. robot... robot... Ehm, hon i andra änden kanske inte hade tyckt att du var korkad, men resten av tåget gjorde nog det. Denna gång kom det WTF-blickar från de andra två vid samma bord som oss... Kunde nästan höra deras tankar.. Vad säger hon egentligen? Robot??
Tåget var för övrigt fullpackat, så i V-by slängde de av folk som skulle till Linköping (de fick åka buss) så att alla skulle få sittplats. När jag steg på var det alltså fullt med väskor i gångarna och folk satt ute vi ingångarna. Det såg inte så skönt ut.
Satt några i lekhörnan (där det bara finns fyrkantiga halvmjuka kuber) och tog kort hela tiden. Hela tiden hörde man det där ljudet när kameran precis ska ta ett kort. Ni vet, det där dubbelpipet ungefär. Irriiterande.
Någon vid ett bord bort hade en jävla musikmobil, och använde den naturligtvis flitigt. Dock lyckades jag aldrig höra exakt vad det var för musik. Vilket också var lite irriterande.
Men tåget kom i tid. Wow!
Bussresan gick väl helt ok. Då var det också snack dock. Chaffisen kände en som gick på och de började prata om typ bussföretag och bekanta och skit. Ja, så är det ju de som har fuskat med sjukförsäkringarna, det vet vi ju... Vi har problem för det är ingen som vill köra på de tiderna...
Jag är väldigt trött just nu. På folk. Som pratar. Men jag har kaka. Napolenkaka. Det är mums.
Nu får jag bara hoppas att veckan går någorlunda smärtfritt. Jag vill inte tappa bort fler saker, jag vill inte glömma något och jag vill ta tummen ur röven och börja plugga lite fysik. Med tanke på att vi har prov snart.. Ush.

Nu ska jag lägga in lite Depeche på mammas mp3. Blir synth-vecka, eftersom jag inte tror att mamma skulle uppskatta Crazyfist å Coal Chamber (som jag egentigen är sugen på...).

Puss & maffiaburgare!

Jag sa ju i tisdags att bloggandet skulle avta över långhelgen. Vem bryr sig om att blogga när man kan mysa?!?
Men nu är älsklingen ute och går med sin hund som är på besök... Så jag har lite tid att blogga ett kort inlägg.
Finns egentligen inte så mycket att skriva.
Vi var på middag hos hans föräldrar igår, och åt grillande revben med potatissallad, vilket var mumsigt. Sen spelade vi Kinaschack... på sex personer. Haha, det blev lite fullt på plan när alla började röra på sig ut från boet. Man kunde hoppa ganska långt ibland också, men ibland kom man inte någonstans alls för man var helt omringad. Det var i alla fall väldigt roligt.
Idag åt vi lax också. Jag lyckades göra en väldigt god kallsås. :D

För övrigt har jag räknat lite fysik. Men väldigt lite... Jag hade höga ambitioner, men det har jag alltid, och det slutar alltid med att jag har haft med mig skolböckerna i onödan. Men vad gör man? Känns som om man inte vill slösa bort tid på att räkna när man är här...

Jag har namnsdag idag. Fast hur viktiga är namnsdagar egentligen? Inget att fira direkt "omg, mitt namn står i kalenderna, och det är idag!! zoomg!"

Puss och Kina!

P.S. Jag vill också veta vad jag fick på högskoleprovet. Nästan ledsen att man inte är hemma. Men wtf, jag kommer hem imorrn så jag kan vänta... Men jag är nyfiken!!

Det är torsdag, jag är ledig. Och vad gör jag? Sover mitt på blanka dagen. Jag kan i alla fall ursäkta mig med att jag inte redigt mådde så bra. Håller väl på att bli sjuk.

Älskling spelar GTA, vilket är lite obehagligt på sätt och vis, för sist jag såg någon spela GTA så mycket var.. ptja, ganska många år sen. Inte så trevliga minnen nej..

Mina kakor är i alla fall goda. För goda.

Puss & snark.