Jag borde egentligen gå lägga mig. Men för fan. Det är den där tiden igen då jag behöver utlopp, annars brister det snart. Igen.

Så jag har varit ganska irriterad på Oscar, så han har blivit irriterad på mig. Jag vet inte riktigt vad fan som är fel på mig, men något är det i alla fall.

Det går ju bra med skolan? So, har inte så många vänner i klassen (en hoppade av och den andra är väl trevlig..), men programmering är kul.. Visst, jag är lite tidsoptimist när det kommer till webb-kursen, men så går det när idioten till lärare gör det som en distanskurs med. Inte nöjd över det, men det är sånt man får lära sig att leva med.

Så vad fan är det då?

Mormor och morfar dör i cancer. Har inte hanterat det än, antar att det kan ligga och spöka det med.

Har ju faktiskt haft lite kul på kårkvällarna. Men sapp-livet mellan festerna skapar ju viss irritation med. Alla jävla sociala regler om vem man får och inte får umgås med.. Alla jävla hemligheter. Där har vi det.

Jag måste sitta och lyssna på Oscar fnissa, skratta, svära och utöva aggression över saker han inte kan berätta om. Förutom pluggar så är Sexistenz det han pysslar med, och det slutar helt enkelt med att vi för det första knappt pratar om något (konversationen ser väl ungefär ut : *oscar fnissar* "Vad?" "Inget.." eller *oscar mumla svärord* "Vad?" "Nej, jag får inte det här att fungera *pratar obegripliga programmeringsbegrepp*"), för det andra så hinner vi inte umgås så mycket heller (och satan tar och hämtar oss om vi syns tillsammans på kåren!), för det tredje så är jag mest bara irriterad och stämningen är kass.

Det pendlar mellan att jag har ett enormt sug att tröstäta hela tiden (finns förstås inget så jag vandrar planlöst mellan köket och dator) till att jag inte är sugen på att varken äta, plugga eller ens ha sex (ve och fasa, jag som är så snuskig annars!). Läget är katastrof. Det är kris.

Varför kan jag bara inte komma över dessa idiotiska regler de har satt upp och bara skita i det? Varför måste jag irriterad mig på allt de gör och deras bitchiga fasoner (de är ju trots allt till för att phösa oss)? Varför kan jag bara inte sluta vara irriterad och fokusera på något nyttigt istället, som att plugga? Jag bara flyter runt i en massa ilska och det slutar alltid med utbrott. Jag vill inte bråka hela tiden. Men jag känner mig så förbannat.. jag vet inte.. utanför.. Utanför allt det som jag ville se mig själv som en del av.

Jag vet inte om jag ska hoppa av sapp nu, eller lida vidare ett tag till och se om det blir bättre. För antingen så blir det faktiskt bättre eller så går allting, och jag menar allting, åt helvete. För jag vet inte hur jag ska stå ut, och jag vet inte hur Oscar ska stå ut med mig.

Du visste att det skulle bli såhär...

Det börjar bli stört jobbigt. Jag är irriterad hela tiden, eller trött. Oscar är upptagen med sitt hela tiden, så när jag väl inte är irriterad har vi inte tid att umgås. Finns inget att prata om eftersom allt är hemligt. Just när jag tror att det är okej så lackar jag ur på det igen. Jag är så trött. Så trött...
Och vi har rasister i riksdagen. För fan.

Studentlivet börjar som en nolla.

Jepp, nollningen är igång. Började en solig lördag med ett tråkigt upprop. Hittills har jag varit hemma större delen.

Första kårkvällen var halvtråkig, jag drack väl ungefär en cider och lärde inte känna någon kamratlig nolla. På söndagen gick jag upp strax innan 12, pga ren utmattning (som jag inte vet var den kom ifrån), och deltog endast i aktiviteter på torget (där jag på en ramlade omkull efter ett par snurr med pannan på ett paraplyskaft). När jag kom hem var jag ännu mer utmattad och somnade praktiskt taget i soffan. Ingen kårkväll där heller.

Idag var det Boda Borg, som jag naturligtvis inte var med på (efter en klaustrofobisk upplevelse på ett annat Boda Borg för många år sedan). Kvällen skulle ha innehållit en grillning med gratis mat, följt av förfest, sångstund och ännu ett kårbesök. Men när man väl var där duggregnade det, grillningen var framskjuten med en timme vilket felinformerade phaddrar inte visste något om (*host*Coolingen*host*) vilket innebär en "mysig" stund i regnet, där uttråkningen redan tog sin början. Efter en timmes väntan, där vädret sakta gick från dåligt till sämre blev nollorna fösta bort till Studentviken, där grillningen skulle äga rum.

Vid det här laget kan man säga att det regnade. Phaddrar hade glömt tändvätska, så det eldades med T-Röd istället. Woopie. Jag fick dock inte leka pyroman, alldeles för många som var mer av det än vad jag var. När maten väl anlände och grillarna stod på fyr så kan man säga att det började spöregna. Då gick det fortfarande att stå i skydd under träd. Men det blev inte bättre, bara sämre. Himlen öppnade sig och det blev ett rent skyfall. Då fick denna nolla, uttråkad och bitter, osocial och dyngsur, helt nog och gick sin väg. Klagade till en asnitad Oscar, som inte gjorde mer än att säga att "ja, det går ju inte att göra så mycket åt saken". Jag blir lite besviken om han kallar det för tröst.

Men jag måste säga en sak. Mina fötter är bra på att bära mig hem. Rent mentalt höll jag på att bryta ihop i regnet, det var ju trots allt över en halvtimmes promenad hem, och jag började den som blöt. Men fötterna stegade på, stamp stamp stamp, tills jag var hemma och kunde ta en varm dusch för att värma upp mig till normal kroppstemperatur igen. Nu var jag helt nykter med, är ju inte svårt då. Men mina fötter tar mig hem när jag är nitad med. Lyckades ta mig hem i Gbg flera gånger, och på nyår hemma i Motala förstås (hade dock ingen känsel i knäna på ett par timmar efteråt, så går det när man bara har strumpbyxor på knäna och går hem i 40min i 15minus).

Men mentalt var jag bitter och nedbruten. Har inte haft sådär överdrivet kul hittills, har ju knappt varit med.

Känner mig ganska dålig. De flesta verkar redan ha hittat varandra, där står jag ensam och glor. Men jag kan inte rå för det. Jag trivs inte i stora sällskap. That's it. Jag vill sitta hemma, göra vad fan som helst. Eller åtminstone lära känna andra i mindre sällskap, inte en sådär minst 50. Jag funkar inte då. Alls.

Jag vet inte om jag orkar försöka eller om jag bara ska sitta hemma och spela Dragon Age tills skolan börjar på riktigt. Jag orkar inte med det här med att vara social och supa varje dag i en vecka. Inte heller har jag råd med det, med tanke på att jag har 130kr på kontot och fortfarande varken har betalat bredbandet eller kåravgiften. Ska jag har råd att dricka mig full på kåren varje kväll i en vecka då, plus äta mat hemma och gå på sittningar som kostar 200kr styck? Jag är högst tveksam till sådana upptåg.

Men Oscar är det full fart i. Ser honom inte alls. Han är inte hemma än, sitter väl och super eller går och skrämmer nollor. Svårt att låtsas vara rädd för någon man varit tillsammans med i 4 år.. Han går upp tidigt, försvinner, sen måste man ignorera honom eller "vara rädd", och sen kommer han hem sent, när jag redan sover. Han sa att det skulle bli så, men jag insåg väl inte redigt exakt hur lite jag faktiskt skulle se honom.

Det är väl mitt eget fel med att jag sitter hemma och har tråkigt. Men jag har en låg toleransgräns för vad jag orkar med, och stå och frysa och bli dyblöt för en kass hamburgare och sedan vara nedkyld i väntan på en förfest... Nej, bara nej. Hade jag haft någon att umgås med hade det funkat, kanske. Tveksamt, men kanske.
Jag borde sluta klaga. Men vad fan ska jag ta ut allting på då?

Jag är så trött, trött på mig själv.

Men jag trivs här hemma. Jag är en nörd, på riktigt. Hemma är bäst. Datorn, sängen, en kopp te - allt detta slår supa sig redlös med hästlängder (särskilt när jag inte känner någon och det är typ 100 pers där). Jag kanske bara ska acceptera att jag är sån och skita i att försöka vara en festprisse. Oscar kan vara det. Han trivs bra med det, så låt gå liksom.

Jag är obotligt trött på allt just nu. Till och med dagens väder håller med, med regn nu när det varit sol i en vecka. Typiskt. Ryggen värker, nacken värker, magen värker, händerna värker. Så hopplöst trött.

Rapporten blev klar. Även fast jag misslyckades med att spara och fick skriva om allting. Jag var klar, precis 5min innan det skulle in, överlycklig och lättad - och glömmer spara. Hade panik i en halvtimme, sedan var jag bara deppad och storbölade i 30 minuter till. Raidet fick jag hoppa över, och rapporten var klar. Fast jag glömde nog skriva en hel del andra gången. Nåvars.
Fick förstås veta idag att jag behövde komplettera den. Varför blir det alltid så? Jag hatar mig själv ibland. Nåja, det är också gjort igen. Lite hastigt, lustigt, inte så överdrivet mer avancerat. Men fuck it, jag orkar knappt mer nu. Om jag orkar mer alls.

Igår blev den andra sidan också klar. Självklart ska jag missa saker där med, och som om det inte var nog så blev jag störd med en massa prat som jag knappt lyssnade på. Vi får väl se hur det går med det där, säkert komplettering på det med, med min vanliga tur!

Helgen var.. skum. Johan var här, men jag hade raid. Så jag satt med laptopen och var social samtidigt. Hur gick det? Lite sådär. Dessutom så skapade jag lite snabb drama eftersom jag tog gubben som inte är med i DL, lalala. Snart måste jag väl flytta den med. Suck och blööh. Lika bra att jag har bestämt mig för att sluta i augusti, eller när vi nu än flyttar.

Sommarjobbet har jag inte fått veta något mer om. Jag har ingen lust att gå upp dit igen, jag hatar att tjata. Då får jag väl lika gärna vara utan skiten då! Sitta hemma och svälta är mycket bättre. Men jag är så trött på att han inte hör av sig! Jag vill bara slappna av och planera någon slags semester. Jag menar, hur jävla svårt ska det vara att komma ihåg att ta in mig för att provjobba?

Det bara regnar och regnar.

Jag tappade bort mig. Just det, helgen. Skulle ut på lördag. Johan var velig, till slut kom han inte alls, inte ens till Brygget. Synd, hade ju tänkt en kväll med lillebror.
Hela den kvällen var lite smått misslyckad. Först så blev det inställt, sen skulle vi vara hos Kw, sen skulle inte Johan med, sen tog jag på mig fel skor vilket slutade med att jag fick världens blåsor (som sprack på ena foten för övrigt) och hela grejen med avoidance mellan två personer att jag inte helt kunde slappna av. Jag vet inte om det är bullshit eller inte, men kom igen.
Slutsats: mina fötter dog och jag blev aldrig pepp.

Skippar festen nästa gång, Oz-kvällar är faktiskt bättre.


Vakuum. Det är ett bättre vakuum än innan, men ändå. Jag umgås och jag pysslar med saker, men ett liv har jag inte. Saker och ting tar fortfarande inte fart och jag har fortfarande inte bättre vanor eller blivit en bättre människa. Snäppet sämre kanske, i alla fall lika som förut. Lägger näsan i blöt, gör inte mina uppgifter ordentligt, och slappar och skjuter upp saker alldeles för mycket. Det tar aldrig slut, det tar aldrig fart.

Mitt dåliga humör får jag skylla på vädret, hormonerna och värkarna. Och det faktum att jag är dålig.

Jag är dålig, sämst, misslyckad. That's it. Måste ju finnas en anledning till att jag gör så korkade saker. Jag orkar inte tänka på det. Jag orkar inte vara.
Så nu tänker jag sluta vara en stund, och sen vara någon annan. (Tv-serier och sen sova.)

Jag är nervös. Och kall. Bokstavligen kall alltså. Vädret tog en dum vändning, solen försvann. Jag hade ju kunnat njuta av den lite i alla fall, men neeeej.
Det var ett dumt antiklimax när han inte var där. Och nu måste jag dit igen, och jag har inte mamma med mig. Ush och fy. Varför är jag så dålig på att vara stark?

Ztad: Jag fick Dragon Haven av mamma och Björn. Det slank ur mig till dem, men Oscar tror jag köpte Forever Odd på eget initiativ. Tror jag, jag är inte helt säker! Förlåååååt.
Och kan man sova till.. när man vill.. så är det värt att lägga sig. Om man kan sova alltså.

Back to normal. Or rather, it was always normal.

Jag borde ha lärt mig. Men nej. Jag borde veta bättre. Men nej. Så går det, alltid. Och det slutar alltid me besvikelser, på ett eller annat sätt. That's my life. Besvikelser och misslyckanden. Det var inte bara dåligt. Mitt liv är inte bara dåligt. Men med det bra kommer också det dåliga, även om de inte har med varandra att göra, även om de inte händer på grund av varandra.

Jag är så bra på att bygga hopp. När jag börjar se fram emot något går jag bara inte att stoppa. Sen slår allting så mycket värre. För vad jag än gör, när jag har sett fram emot det, så kantas det av besvikelser och misslyckanden.

Lördagen var trevlig ändå. Jag hoppades på att fler skulle komma, och under dagen byggdes det mer hopp, och allt hopp slogs sedan ner allt eftersom. Det blev som det känns att det brukar bli. De man sett fram emot mest att träffa dyker inte upp. Fast i år var det bara andra personer. Tjejerna var där, utom Ztad, som jag redan visste inte skulle komma, och Oscar (som jag för övrigt fick Forever Odd av, tack älskling!). Ush, det känns som om jag får påpeka att Oscar ändå är den jag allra helst träffar, och alltid vill ska vara där. Så ingen missförstår. Han var där, och det var ändå viktigast. Men jag saknade ändå så många. Okej, ett par stycken.

Men vi hade ändå en trevlig kväll. Fick massor av te, det hurrar vi för. Teburkar blev fyllda igen. Vi grillade, och vädret höll sig någorlunda, tills det blev kallt. Men in skulle vi ju förr eller senare i alla fall. Sedan spelades det. Vi var sådär på frågorna om kriminalserier. Och jag är en dålig förlorare. Haha, som vanligt. Nej, men jag kände mig rätt värdelös på kunskapen.
Sedan fortsatte besvikelserna. Harrys var en ganska dålig idé. Vi gick tidigt. Man hade väl bättre saker att göra.
Där var helgen slut ungefär, för söndagen tillbringades med kodning till sent på kvällen. Så går det när man struntar i att planera sina läxor. Och sedan gick dagarna. Oscar och jag hade en fin promenad i skogen, och på tisdag åkte han igen. Så nu är jag inne i den här perioden där tomheten i allra högsta grad är färsk och smärtsam. Första natten kunde jag inte sova, andra natten sov jag bara till kl 6. Fast jag lade mig efter midnatt. Vi får se hur det blir inatt.

Mitt lilla liv i cybervärlden speglade mitt låga humör, antar jag, även om jag kanske inte hade allt för mycket att göra med det. Men jag reagerade starkare än vad jag brukar kanske. Onsdagen var en dålig dag. Vill ni höra min WoW-vånda? Ha, annars får ni hoppa över något stycke framöver.

/ * WoW-livet

Pugs. Jag hatar pugs.
Första, ToC25, på min death knight som dps. Loot mastern var obotligt dum, det byggdes ilskna känslor, och till slut var halva raidet smittat och det föll ihop, snabbt och hårt.
Andra, Icc25, roguen. Blir injuden, är med i en kvart säkert, hinner ändra min spec lite och köpa flasks. Sedan säger den andra leadern plötsligt att det är för många rogues och att jag har lägst gearscore och därmed blir kickad. Jag bad han dra åt helvete. Så jag var inte glad när vi skulle raida på kvällen, men hade ändå lugnat ner mig i viss mån.

Problemen började direkt på första bossen. En ring droppade, en med hit, därmed var det en caster dps-ring. En warlock tog den som offspec, och sa att det berodde på hitcap för hans andra spec, så raid leader och loot master tyckte att det var okej. Men allas våran Crotiger (aka Flying Fuck) tyckte inte det var okej, och så börjar han tjaffsa i raidet. Många bad honom att lugna sig, och att ta upp det på forumet istället. Jag gjorde det också, men kanske lite för hårt. Varpå han kallar mig ninja raider, påpekar det idiot-raid jag var med i en gång, som jag påpekade att jag redan bett om ursäkt för, att det var överstökat, och Apoc påpekade att han hade lett raidet, inte jag. Men det fortsatte, och jag blev arg och sa "fu" och höll käft sen. Tydligen tjänade jag en ignore på det ändå, vilket är märkligt eftersom han slänger så många flying fucks runt sig att han borde förvänta sig någon fuck, i vilken form som helst, tillbaka också. Och man sätter inte ignore på sin role leader. Av bra anledningar.

Men jag lät det vara. Visste inget om någon ignore. Märker att Crotiger är borta halva Gunship, tydligen har han i alla fall tryck att han är redo på ready checken, sen är han borta i stort sett hela Saurfang. Jag höll ett öga på honom, han saknades i dpsen, och han hade full mana hela tiden. Så jag frågade efter honom på TS'en. Inget svar. Därmed tog jag beslutet att ersätta honom, vilket man gärna gör när det är slackers med i raidet, eller när någon går afk utan att säga något till någon om varför.

Så jag viskar honom att jag tänker ersätta honom, missar att han har mig på ignore, och tar in en annan, samt kickar honom. Ber honom att lämna instansen, DÅ ser jag ignoren. Han blir skittjurig, och kräver att få en invite igen. Jag förklarar för raidet situationen och vad jag gjorde, och att han inte kunde få förklaringen, hur mycket jag än försökte, eftersom han hade mig på ignore. Många säger till honom att lugna ner sig, förklara varför han var afk, att ta bort mig från ignore, och reda ut det med mig. Jag påpekade att jag hade rätt att byta ut honom pga att han var afk, men det gick inte fram till honom.

Här någonstans börjar han säga att jag inte är hans role leader, att bara Rob är det, och att han redan har skickat ett meddelande till Rob (Guild Master) och att jag efter ikväll (onsdag) inte kommer att vara role leader. Hoten fortsätter, lika så ignore, vilket gjorde det omöjligt för mig att prata med honom. Det störde raidet, men raidet var fullt, vi var 25 personer och det var bara att fortsätta. Men nej. Seki, raid leadern, kommer in till ranged-kanalen, Crot kräver att få ett svar, vilket jag hade försökt förmedla till honom hela tiden, och plötsligt är han tillbaka i raidet och Seki själv lämnar.

Det gjorde mig otroligt arg. Han visade till hela raidet, i mina ögon, och säkert i många andras, att han inte respekterade mina beslut som role leader, och att jag i princip inte hade något auktoritet. Så jag sa det, lämnade raidet, och tog en lugn kväll med V istället (serien).

Efter några timmar skrev jag en tråd i forumet, som blev lång, för en gångs skull, och sedan satte nästa situation fart. Seki verkade försvara Crot, och fortsatte att såra mig, och varje post kändes som en pik. Vilket gjorde mitt humör värre, och mina svar värre.

Situationen är för övrigt inte löst än, för ingen verkar har pratat med Crot än. Guildet har inte fått något konkret svar om vad som hände och kommer att hända. Jag vill straffa honom, hårt, men det är inte längre min uppgift, eftersom det känns som det togs ur mina händer när Seki överskred min authoritet i raidet. Därmed var det inte heller i min rätt att straffa någon, eftersom jag delvis också gjorde fel. Och Seki som var inblandad kunde inte heller göra något, och allt hamnar i slutändan hos Rob. Han har väl nog att tänka på IRL, sen den här skiten. Han älskar DL, han är GM så han borde.
Vi tar alla det här för seriöst. Det är ett spel, men varför beteer vi oss som om vi är så mycket mer? Och jag har inte kunnat släppa det hela dagen. Jag hatar WoW nu, och det kommer ta ett tag innan det går över. Men det var på gång antar jag. Hade redan smått börjat tröttna. Att min priest är 54 borde vara bevis för det.

*/

Usch.

Dåliga dagar, alla i rad, förvärrar mitt humör. Dumma liv, dumma WoW. Förstörde helt min lycka över vad Oscar hade att berätta. Nej, inte hoppas. Jag får inte, ska inte hoppas och bli besviken igen. Allt kan gå åt helvete, allt brukar gå åt helvete. Inte ens Oscar kan övertyga mig om att det kommer att bli bra. Det är bara att vänta och se, antar jag.

Men i det dåliga finns också det bra, ibland. Oscar är den absolut största källan till det som är bra i mitt liv, han är en av få saker som är konsekventa, alltid där. Även om han alltid lämnar ett stort tomrum efter sig när han åker så finns han. Och han älskar mig. Och jag älskar honom. Det finns inget som betyder mer för mig. Och han är en bra kille, en bra pojkvän. Jag finner att jag jämför det vi har med det andra har, lyssnar på folk berätta om sina pojkvänner och andras pojkvänner, och är alltid, alltid glad att jag har Oscar. I mina ögon är han bättre än alla. Så är det.

Det finns andra personer som kan få mig att le, tänka på annat, vara glad. De är inte lika konsekventa i sin närvaro, i sin kontakt med mig. Men de finns också där. För det älskar jag dem också. På mitt eget sätt i alla fall.

Sen finns det de något ovanliga, men bra stunderna. Ikväll var en sån stund. Linda, Kristin, Oz, en soffa, te och filtar. Lisette, som tillkom senare, verkade som en trevligt tjej. Ovanligt att jag bara låter någon komma över sådär, som jag inte känner, och faktiskt välkomnar dem, och även gillar dem. Udda, men inte dåligt. Man ska väl få ha sina bra stunder.

Faktum är väl att jag bryr mig mindre och mindre om andras åsikter om mig. Jag är den jag är, och även om jag har svårt med mig själv ibland så spelar det ingen roll vad andra tycker. Fuck you, liksom. De som betyder något för mig är de som redan har accepterad mig för den jag är. Mer behövs inte, och jag tänker inte anstränga mig för att få folk att gilla mig. Jag kanske är trött på att vara så inställsam, men det är också lite svårt att ändra på. Den inställsamheten har fått mig i situationer jag inte har velat vara i. Det slår ju ganska hårt ibland.

Jag får bara öva, öva på att bryta mina hämningar.

Jag är den jag är, och jag vet att jag kan vara bättre. Men det är mitt jobb att bli bättre.

En sak till: var där som mina vänner eller var inte där alls. Mina vänner vet att jag håller väl om de som står mig nära. Men jag har också kommit på att jag värderar vissa saker, som jag gärna vill ha hos mina vänner. Tillit är en av dem sakerna. När tilliten brister, så brister också min vänskap. Jag kanske är kräsen, men jag vill ha nära vänner, inte en lös vänskapskrets. Jag behöver nära vänner, som delar sina liv och tankar lika mycket med mig och jag med dem. Det är en trygghet, en säkerhet, att veta att tilliten finns där.

Okej, det blev längre än vad jag hade tänkt mig. Man kommer på en massa saker att skriva om när man kommer igång. Vissa saker har jag sagt innan. Ibland behöver man upprepa sig, påminna sig själv. Ni får stå ut!

Jobbig dag imorgon. Träffa den som kommer avgöra min sommar. Var stark Jane, var stark.

Ztad: Jepp, kommentarer funkar numera. Visste inte ens att de inte fungerade förän någon påpekade det för mig. Det tog ett tag, meneh. Funkar!

Så, imorrn kommer Oscar. Woho, svårt att tänka på annat. Eller, smärtan i min rygg som inte ger sig och inte kan botas eftersom jag inte har några värktabletter kvar gör sig ju ganska påmind, ihärdigt. Men annars så.
Låg och läste lite för länge, tills det ljusnade, och sen lite till. Var lagom trött idag, år frukost vid 14. Så kan det gå med en bra bok. Mm, för den är bra. Jag bara längtar efter att det man väntar på ska hända. Men misstänker att en hel del blir lämnat till nästa del, om inte allt. Men den är svår att lägga ifrån sig, ja. Som första delen när jag kom igång. Huh.
Måste nog vandra iväg till stan imorrn, om inte Oscar och jag kan handla en sväng på lördag. Har ju lite party praty på lördag som jag måste ordna saker till. Men kan nog spåra iväg oss till Lidl iaf. Ska väl vandra in på Systemet med, det var ett tag sen. Eller vänta, nej, det var det inte. Men ett tag sen för egen räkning, så kan man se det. Supa mig redlös är inte min grej. Supa överhuvudtaget verkar ta emot för det mesta. Men det kanske beror på sällskapet? We'll see.
Håll tummarna för fint väder, jag vill sno grillen, och sitta ute ett tag. You know you want it to. Sen spelen borde väl fungera, det var bra idé av Oscar. Nu är det mest vad man ska ha till som är problemet, inte vad man ska göra.
Känner att.. jag har lite att göra ändå. Som jag inte gör, som vanligt. Gäller bara komma igång. Nu känns det i och för sig mer att det handlar om att hitta tiden för det, och motivationen. Men min sida tar sig lite sakta, det är ju framsteg. Får pilla lite mer på den imorrn, när jag inte diskar, städar, går på stan eller myser med Oscar. Ja, ni ser, tidsbrist ibland. Planering är inte min grej, misstänker jag. När har det någonsin varit det...

Jag måste sluta slösa bort hela dagar som idag. Men denna natt ska jag tillbringa med min bok hur som helst. Den är för bra för mitt bästa..

Och föresten, det är bäst för er att ni kommer nu, ni som fortfarande är osäkra. Ni killar, alltid något på gång.

Gonatt.

Det är lite löjligt hur nöjd jag är med min sida till kursen. Jag bara kollar på den och försöker komma med fler bra idéer. Haha. Kan bara titta på den och klicka runt lite och vara nöjd. Nu ska jag bara fylla ut alla sidor med lite vetting information med. Har ju lite kvar på den sidan. Men det kommer gå fort när jag väl kommer igång. Pewpew.



Läser Stardust. Det är så mysig. Synd att den är så kort. Hoppas på mer läsmaterial i födelsedagspresent. Annars får jag fortsätta i Gaiman-anda. American Gods är ju fortfarande oläst, och sen har jag Smoke and Mirrors också. Min boksamling är inte helt dum heller. Mm.

Jag får eventuellt börja tänka på hur det blir på lördag. Huh, vet inte alls hur det blir, vad man ska göra. Någon som har idéer vad man kan göra på en födelsedagsfest när man inte har pengar? Testade supa förra gången, gick sådär. Å andra sidan tror jag att det finns någon som skulle vilja supa ner mig på lördag, om han kommer. *host*

Hur som helst, nu ska jag faktiskt lägga mig och läsa och drömma lite. Det fungerar alltid bra.

God natt darlings.

När det inte finns så mycket att skriva om.. Ja då skriver jag inte. Okej, det är lite lögn. Det finns alltid saker att skriva om, men behovet att skriva av mig finns inte. Jag har med andra ord haft det ganska okej sen Oscar var här.

Vivvi var här den helgen, jag lyckades skrämma henne. Oops. Annars så hade vi det bara mysigt tillsammans, Oscar och jag. Och nu saknar jag honom. Allting som vanligt.

Jag stressar som vanligt med kurserna, allting i sista minuten. Men sån är jag. Som tur är gick ju det ena bra i alla fall. Min lilla sida har fått lite beröm. Yay. Någon på kursens forum beskrev det som hyllningskör. Fast jag tycker att det finns dem som har gjort det minst lika bra. Okej, jag kan inte ta beröm. Fast det känns bra ändå, på något vis.
Vi får se hur mycket jag kommer stressa över resten.

Annars så. Dåliga nyheter i det stora huset (alltså för mamma och Björn). Gud, det kommer inte att bli lätt för någon av dem. Jag undrar hur mycket jag kommer få ta av den dåliga stämning som oundvikligen kommer att komma av ändrade vanor, som vissa kanske inte gillar. Får se hur det går med det där.

Hur går det annars då. Händer inte så mycket. Var hos Kw igår med Linda och kollade på Oz. Det var väldigt trevligt, Linda pratade lika mycket som vanligt. Hoppas vi kan ha en sån kväll igen snart.

På tal om att prata, saknar de nattliga samtalen lite. Bara på tal om liksom. Nej, men jag tänkte bara på det igår med Kw och Linda att vad underligt det blir i hur samtalen ser ut beroende på vem man pratar med. Varför är jag så rå och öppen med vissa, men lite tillbakadragen med andra som jag ändå borde stå närmare? Lustigt som sagt.
Vad gäller sommarjobb så vet jag fortfarande inte hur det kommer att se ut över sommaren för mig. Jag hoppas på jobb i både juni och juli, förstås. Mer pengar, mer sysselsättning för mig. Jag behöver något vettigt att göra, något som håller mig igång. Men vi får se hur jag känner när jag väl kommer dit.

Står still i WoW-världen också. Har varit borta ett tag, har tagit ledigt några kvällar. Vissa har inte blivit av. På det stora hela känns det som att just 25manna inte är sådär jättespännande längre. Man får väl hålla masken uppe ett tag till, på sommaren kommer ingen att raida i alla fall.

Och på andra sidan är jag lika utstött som jag själv har gjort mig. Det gör inget, har ju inte tid att engagera mig överallt heller. Det är som det är, och jag visste att det skulle bli så. Jag hoppas bara att de inte håller något agg mot mig bara för att Areni kom till DL. De kan ju mycket väl kunna tänkas skylla det på mig, men Areni har jag väl knappast försökt rekrytera. Men som sagt, det kan tänkas vara bittra känslor på den fronten. Överhuvudtaget så har det ju kanske inte tagits så bra när folk drar vidare. Ingen vill vara det guildet som gearar upp andra för att bara förlora dem.

Lillebror lämnade DL för ett annat guild. Jag är tjurig på honom än. Dumheter.

Min födelsedag närmar sig. Min likgiltighet verkar förtära min stackars mamma. Men vadå. Jag bryr mig faktiskt inte särskilt mycket. Har inte ansträngt mig för att planera något heller, och orkar inte tänka på vad jag önskar mig. Jag bara hoppas att jag får mycket pengar. Måste ju tänka på att hålla kylskåpet lite halvfyllt iaf och magen mätt. Jag tänker bara praktiskt nu alltså. Inte så mycket drömmande om vad jag skulle vilja ha. Jag börjar förstå hur Oscar kan glömma sin födelsedag. Okej att jag inte glömmer mitt datum, däremot så bryr jag mig inte längre.
Så är det.

På tal om att inte bry sig. Eller nej, det går vi fan inte in på. Jag orkar inte gå genom det där igen. Bitterheten finns redan där, vi behöver inte bygga på det. Fuck that.

Nöjd nu Rasmuz?
Chokladsås?

Vågfan ljög. Om inte Oscar hade provat den hade jag aldrig vetat. Hur gick det till? Tydligen blev sensorerna helt fel när den låg på en matta. Jag väger faktiskt 56kg, vilket är lagom normal. Fanskapskithelvete.

Imorgon är en sån där dag man förväntar sig alldeles för mycket av. Jag är rätt för imorrn, för just nu verkar den bara vara alldeles för bra. Jag kanske får jobb, jag kanske får min nya dator, och Oscar kommer hit. Mina dagar kan inte vara så bra, innehålla så mycket på en gång. Det är inte rätt, och om det blir en bra dag är jag väldigt rädd för vad som kommer efter. Rent allmänt så följs bra dagar av katastrofalt dåliga dagar, för att väga upp eller något. I alla fall i mitt liv. Men vi får se. Nu ska jag lägga mig och ta igen förlorad sömn och hoppas på att inte allt går fel imorrn.

Förbannade jävla guilddramor, och förbannade jävla mig som var tvungen att logga in på lördag, skittjurig och arg, och därför bli en del av det. Nu får man bita i det sura äpplet. Så går det. Avlägsnas jag från min post kan jag lika gärna sluta spela för jag tror inte att en återvändo är så het just nu.

Sitter numera och bloggar inne i mitt lilla hus. Woho. Det enda som går bra?
Bredbandsbolaget skickade paketet fel. Mitt mobila bredband ligger numera i Göteborg, och det händer inte ett skit förän på måndag.
De ringde aldrig i fredags. Deppad, får vänta några dagar till.
Plugget är omotiverat än. Har idag och imorrn på mig. Hoppas att det kommer att gå. Men det är suck. Lådorna får stå ouppackade tills måndag.
Ingen kommer att kunna åka och handla med mig. Ingen hemma. Jag har typ 5 liter mjölk som de lämnar kvar och lite köttfärs i frysen. Men okej, jag får rota i deras. Det är ju godtagbart.
Frissan på måndag, Fredrik på tisdag så jag får lite jobb förhoppningsvis.

Igår flyttade jag in. Björn fixade andra sängen, bar in skärmen, satte upp lite gardinhängen. Mamma hjälpte att städa lite. Sen sov jag här inne. Det var läskigt. Hade mardrömmar. Jag undrade lite när de skulle komma.
För någon kväll sen var Joel online, min fellow nattuggla. En sån där kompis man kan prata med, och när han frågade hur jag har det var det väl inte mycket mer man kunde göra. Klart man berättar. Han fick läsa innan jag la upp det här. Han är ta mig fan den bästa på att ge stöttande ord, även om jag inte tror så mycket på dem just då. Har man varit i helvetet.. vad kan då skrämma dig då? Vad finns det då som du inte kan övervinna? För en gångs skull fick jag stödet jag letade efter, där mitt i natten.
Annars känner jag mig bara hemskt ensam.
Idag var inte en bättre dag. Sämre om något. Jag visste väl att jag skulle spricka någon gång, men det var väl inte bästa tillfället. Nog lite mitt eget fel med. Jag hade alldeles för stora förhoppningar. Så går det när man hoppas, det bara krossas.
Så jag såg fram emot att ha en laptop. Hittat en som jag verkligen ville ha med. Du vet sådär saligt kär i en pryl. Nördigt, jag vet. Så jag tog upp det vid maten idag igen. Hade kollat lite mer om sidan, tyckte själv att det verkar vara bra deal. Men både morsan och Björn ska vara misstänksamma. Jag förstår dem, inga problem. Jag kollade upp dem så gott jag själv kunde innan de ens frågade, så dum är jag inte. Men när man har gått genom den processen i flera dagar, så börjar man tröttna på deras frågor hela tiden. Men jag lackade ur. Så går det. Jag kunde inte hålla käften. Så går det. Jag sa bara att de kunde skita i det helt enkelt. Jag tänker inte beställa något. Mamma blev tjurig och gick från bordet. Björn gjorde en drink och sa sen när jag i princip hade ätit klart (fan vilken fart jag fick) att det väl inte var något fel på att ställa frågor. Nej, sa jag. Men det är skillnad på att vara försiktig och att vara paranoid. Han sa något mer men jag var redan på väg ut och hade stängt av.
Nu är jag trött och ledsen och vill bara åka bort. Synd att det inte går fler tåg till Kumla idag. Hahah. Jag kan åka ner och överraska Oscar? Bussen går om en timme. Men då springer jag ifrån allting igen.
Så jag ska väl bara ligga här och vara deppad. The way it always goes.
De ringde aldrig tillbaka från vårdcentralen. Leva ett tag till i ovisshet. Leva ett tag till utan en plan.
Det här kommer att gå åt helvete.

19.58

Allting har mest stannat upp inom mig. Depressionen är att faktum, motivation till att göra något alls av det jag borde saknas. Drivkraften är åter igen väck. Men vad hade man förväntat sig?
Ingen såg något av det som hände mig. Jag höll mig borta, instängd. Alla som hade brytt sig, som hade hjälpt mig, fanns inte där för att se. Så går det.
Hela mitt liv ska bara vara elände hela tiden. Jag bara undrar när det ska ta slut. Jag undrar också varför det har blivit såhär. Varför är jag den jag är, varför gör jag det jag gör, varför jag hamnar där jag hamnar. Det är nu man vill tro på ödet, fast ändå inte. Man vill tro på det för att då skulle det vara meningen att allt hände, det skulle vara en väg som det var meningen att jag skulle gå. Samtidigt så vill man inte tro på det, eftersom det då skulle vara mitt livs mening, åtminstone så långt, att lida. Då skulle det ge mig anledning att hata världen mer än vad jag gör. Men om inget av det här är ödet, om allting bara baserar sig på de beslut jag har tagit, så visar det på hur dålig jag är på att ta beslut. Jag väljer fel, jag kanske inte tänker genom mina beslut tillräckligt noga, eller baserar dem mer på känslor är sunt förnuft, eller kanske tvärtom i vissa fall. Om det inte är ödet, så är det troligt att jag kommer fortsätta göra fel val. Jag har svårt att tänka mig att jag skulle förändras nu, det känns som det är för sent nu.
Det känns också som om jag inte har ett liv än. Det har aldrig fått börja, ta fart. Jag lever utan syfte, utan motivation, utan något vettigt att göra. Mitt liv består inte av mycket, det är väldigt få saker i det som verkligen betyder något. Det som betyder allra mest är också det som är längst bort, och ju längre tiden går ju mer känns det som om jag kommer förlora också det... Som jag förlorar allting annat. Som jag förlorar mig själv.
Säg mig, vad är värt att leva för? Vad är det som driver en människa framåt i sitt liv? Hur hittar man styrkan att förändra sig själv, sitt liv, att vända ont till gott? Jag letar och letar så efter svar. Hur länge ska jag leta innan jag hittar något? Hur långt tid kommer det ta innan jag inte orkar mer?
Jag har sagt ibland att jag inte tror att jag kommer att leva tills jag hinner bli gammal. För varje dag som går nu så tror jag på det mer och mer. För jag vill inte leva för någon annan. Jag vill leva för mig själv.

23.49

Vaknade tidigt idag. Varade dock inte länge, för Björn kom in och sa att Återvinningen redan hade varit här, vilket tog bort min anledning att gå upp. Jag somnade om, även om sömnen kanske var flyktig större delen genom morgonen och förmiddagen. Fick ett sms från Oscar, ringde honom till slut och pratade med honom i nästan en timme. Det var skönt, att få dela med mig allt med honom. Om mig själv och det runtomkring. Kaoset. Berättade om mina känslor. Min rädsla, min oro, min ilska. Pratade lite om framtiden, hur det ska bli. Men det är något vi får prata mer om när vi träffas nästa gång. Förhoppningsvis är den dagen inte så långt bort i alla fall. Nästa vecka på onsdag ser jag honom nog åka in på parkeringen till mitt lilla hus. Så fort det är klart ska jag ordna till allting. Där kan vi mysa, bara vi två. Kanske får jag avlasta alla känslor jag just nu håller inom mig, ta av mig masken jag bär inför alla andra. För övrigt har det inte gått så bra nu på kvällen. Björns tjat kanske gjorde mig irriterad, och helt ärligt så krävs det inte mycket för att sätta mig i obalans, med tanke på sinnesstämningen. Den känslomässiga balansen i hela huset är rubbat, hos oss alla. Jag kan inte hålla min egen mask så bra om ingen annan verkar kunna göra det heller. Som om svaghet smittar av sig.
Jag undrar om Oscar kände det med. Jag blev lite förvånad över det han sa. Kan det vara möjligt? Är vi så sammanbundna att han också känner det? Det skulle vara magiskt, på ett lite läskigt sätt. Blir det bara så när jag är nere, eller känner han av mig glädje med? Det var bara nu jag började fundera över det, så tankarna är inte så sammanhängande. Det är ju något man inte kan förklara heller, ta på. Hur bra förmåga har han till att göra kopplingen till att det han känner delvis kommer från mig? Nej, jag måste fundera mer på det där.
Efter det samtalet ringde jag ett annat. Samtalet jag var tvungen att ringa. Vårdcentralen. Naturligtvis kommer man inte fram direkt. Får knappa in nummer, och bara vänta på att bli uppringd. Väntan är lite plågsam. Hade gått upp med te till morsan och fått i mig lite mackor när de ringde. Precis när jag låg och pratade med mor, som inte kan få veta något än. Gick iväg, svarade, och fick berätta om min situation. Min vikt, mina vanor, hur jag mådde. Hon i andra änden sa det att hon skulle prata med dietisten om mig, och sa det att eftersom jag vägde så lite så kanske jag behövde mer än ett möte med en dietist. Vad hon menade med det vet jag inte, antagligen läkare för att kolla att jag inte är sjuklig (bortsett från den låga vikten), eller till och med en psykiatriker? Jag skulle inte säga nej. Men dietisten var bara där i slutet på veckan, så jag får inget svar fören på fredag sa hon. Ännu mer väntan. Plågsam väntan. Inte för att jag inte kommer ha saker att sysselsätta mig med. Känns som jag har en miljon saker att göra. I själva verket är det nog bara en halv miljon, men hur som helst! I och med att det inte var färdigmålat så har jag inte kunnat flytta in, har inte kunnat packa upp något alls, har inte kunnat få börja än. Limbon som sagt. En sysselsatt limbo, none the less.
Jag funderade lite förut, svårt att inte göra det när man mest bara vandrar omkring i huset hemma. Jag har aldrig lyckats så bra med att ta tag i saker i mitt liv innan. Jag kan fantisera upp ett mål, ibland hinner jag till och med börja på någon upptänkt plan, en dröm, en fantasi. Men jag kommer inte så långt. Har aldrig haft motivationen. Tanken slog mig att det här som händer nu är min sista chans att få tummen ur röven, och få rätsida på mitt liv. Den här skrämselchocken kanske har gett mig den motivation jag har saknat. Den har kommit på värsta möjliga sätt, men mitt i allting så kan jag inte låta bli att tänka på möjligheten. För att komma ur det här måste jag ta tag i mig själv, och just nu vill jag inget annat än att ta mig upp. Rädsla är drivande, råder ingen tvekan om det. Jag kommer behöva hålla mig själv igång, kommer att behöva planera mina dagar, kommer att behöva hålla mig till en plan. Det är bättre att jag ordnar upp mig själv nu än i höst. Det är en process, jag kommer inte klara av att hantera mina problem samtidigt som jag ska hantera ännu en flytt, ännu en nystart, ännu en ny skola och klass. A blessing in disguise. Det låter så hemskt, men jag tror på det ju mer jag tänker på det. Min chans, min största, kanske min sista. Rädsla är drivande.


PS. Oscar kom naturligtvis inte ihåg vad jag hade berättat för honom i ett sms dagen innan. Han var full, och jag var arg på honom. Man tycker att man borde komma ihåg sådant hur packad man än är. Suck.

Enbart för att jag är trött på hela skiten kommer nu det som jag påbörjade förra helgen. Jag orkar inte låtsas att vara stark. Orkar inte hoppas mer på att det kommer att bli bra. Jag är bara trött. Så varsågoda, del 1 i storyn om min skit. Enjoy.


01:15

Plötsligt har mitt liv vänt igen. Ett steg framåt, två steg bakåt? Eller mest ett jättekliv bakåt som nog lätt kan räknas som två steg.
Ett steg framåt.
Jag är i Motala igen. Kom fram på lördag eftermiddag. Alla mina saker är här nu, det mesta står redan inne i lilla huset. Det är så fint där nu. Så gott som allting är nymålat, det är bara ett rum kvar som ska fixas, och då kan jag flytta in. Det skulle bara ta några dagar sa dem, och det ser jag fram emot. Jag vill komma igång och ordna till mitt liv. Just nu är jag bara i något slags limbo. Mellan hem. Jag saknar mitt eget. Men det är fint, och det kommer att bli bra. Jag var glad, överlycklig.
Ett jättekliv bakåt.
Men det finns alltid en hake. Så är det med mitt liv. Det tar oväntade, i många fall katastrofala vändningar. Ja, det går bara ner för det mesta, fel för det mesta. Denna gång är inte på något sätt ett undantag från detta. Jag har ett helt nytt problem. Jag inser vikten (haha, ordvits) av det nu.
Osäker student blir arbetslös ungdom utan inkomst, blir deprimerad väsklös resenär, blir en ångerfull flickvän, blir en deprimerad spelberoende nörd som begraver sig i spel för att inte känna något, blir en hemkommen tjej med en helt nytt problem.
Jag kom hem, mamma var så glad att se mig, och jag henne. Hon visade upp vad de hade gjort hemma. Fixat till, målat, köpt nytt. Skapat ett bättre hem. Det är så fint nu. Perfekt.
Jag gick på toaletten, och såg att de skaffat en våg, som stod lutad mot väggen. Har inte stått på en våg säkert sen november förra året, så nyfikenheten var naturligtvis stor. Ställer ner vågen, står på den. Siffrorna som blinkar tillbaka till mig får mig att tappa hakan. På ett dåligt sätt. Jag är så rädd, så chockad, så förvirrad. Det här är akut, det kan jag lova. Det är en helt ohållbar situation, och jag måste göra något åt det. Rädslan kommer inte att försvinna fören jag vet att det kan bli bättre, fören jag ser att en förändring mot det bättre sket. Kilona ska klättra, det är prioritet ett. Tills dem gör det kommer jag att leva med rädsla för mig själv.
Jag har inte sett det själv. Oscar har sagt att jag har blivit smalare, men jag trodde det kanske var 5 kilo, inte 15. Jag har verkligen inte sett det. Men nu, när jag vet, när dem där siffrorna är etsade i huvudet på mig, så förstår jag vad jag har gjort. Mitt beteende har i sig själv varit oerhört destruktivt. Det var inte precis något som jag ville. Men.. Jag har mått så dåligt. Det är sant. Jag mår fortfarande dåligt. Vilsen, ensam, förvirrad. Visst att jag har haft bra stunder, men i grunden så har jag inte mått bra, och har förnekat djupet av det länge.
Att jag gick ner i vikt den perioden jag inte fick pengar, och vände på vartenda öre, som man säger, kan man förstå att jag gick ner i vikt. Men då.. Då var det kanske 5-6 kg. Det var när jag var i Motala i december. Sen dess har jag gått ner ytterligare 9-10 kg. 42 kg. Hur gick det till?
1. Jag har kass dygnsrytm. Vaknar vi 12, äter lite frukost, oftast te och mackor, eller kanske en skål med Start. Ibland är jag inte hungrig, och hoppar över frukost helt, kanske bara tar ett äpple. Frukost har alltid varit svårt att få ner för mig. Sedan kanske jag äter någon macka under dagen, tills kvällen, när det börjar mörkna. Fisk varje onsdag. Mycket fisk. Annars kanske korv med makaroner, köttfärsås, oftast stekt kyckling med pasta och currysås, om jag är duktig en gryta med kött och rotfrukter. Oftast är det ganska dålig planerat. Sitter och spelar för det mesta, kommer på att det är sent, och lagar till något snabbt. Bara ett mål varm mat om dagen, eftersom dagen är så förskjuten. Äter väl någon macka till på natten, eller ett äpple.
2. Depressionen. Ibland är jag inte hungrig. Ibland orkar jag bara inte laga mat, eller har inte alls lust med det. Ibland har jag varit lat, orkeslös och inte haft något hemma att äta, och skjuter upp det tills nästa dag med att gå och handla.
3. Pengar. Jag vill så gärna spara pengar, för att överleva, för att kanske lägga undan, ha något över att kunna köpa något jag vill ha, eller för att ha startkapital för sommaren, hösten. Men på det stora hela så är denna anledning obetydlig, sammantagen med de andra.

Sätter man ihop detta, så ser man hur dum jag har varit, hur djup jag har sjunkit, utan att ha sett konsekvenserna av det. Jag trodde i min naivitet att det bara var min psykiska hälsa som tog stryk, och konditionen, men gud så fel jag hade. Jag har betett mig så dålig mot mig själv, varit så destruktiv, egentligen bara helt dum i huvudet, och satt min hälsa i riskzonen, med råge. Jag är, helt ärligt, rädd för mitt liv. Att jag inte har svimmar, eller bara kollapsat än, är bortom mitt förstånd.

Jag har inte vågat berätta det här för så många än. Bara Oscar vet, och han fick veta det igår, och var antagligen full när han fick meddelandet. Han är säkert orolig, och känner sig nog lite hjälplös. Vad ska han kunna göra nerifrån Ronneby? Kristin vet också. Kristin är mitt stöd här, nu. Berättade för henne idag, visste att vi skulle träffas ikväll för att vi skulle till Lisa och kolla på Oz, med Linda. Hämtade mig, och i bilen pratade vi om det. Jag hade inte vågat fundera så mycket över det innan dess. Hon hade räknat på mitt BMI. Tydligen var det på tretton och en halv. Det sätter mig i kategorin för anorexifall, också där med råge. Tror normalt ska man vara på 20 eller 21? Mer siffror som skrämmer skiten ur mig. Men hon kunde i alla fall komma med ett bra förslag, där jag själv var helt handlingsförlamad av situationen. Imorgon ska jag ringa upp till vårdcentralen och be om att få prata med en dietist. Förhoppningsvis ska det inte vara några problem med att jag inte är skriven i Motala än. Jag skickade ju trots allt bara iväg papprena i lördags, tvivlar på att det kommit fram till Skatteverket än. Men jag vet inte hur systemet fungerar. Jag vill inte behöva vänta på att få en plan, en lösningsstrategi, att få börja göra något åt det. Jag vill inte vänta, jag kan inte vänta. Rädslan är för stor, sitter så djupt nu.
Jag har inte kunnat berätta för mamma. Hon verkar så sliten, så nere hon med. Klart att det ska ha hänt en massa skit här med, just nu. Hon skulle bli förkrossad om hon visste om det här, även om jag vet att hon kan hjälpa mig också, stödja mig. Men inte just nu, jag vill inte göra så mot henne. Jag ska börja på det här själv, sen när hon mår lite bättre, när det har börjat lösa sig där, då kan jag berätta. Hon har nog att tänka på, så är det. Det låter så grymt. Det gör mig ännu mer ledsen.

Det faktum att jag fyller år snart känns plötsligt ganska obetydligt. Jag blev så ställd när Lisa frågade vad jag vill ha i födelsedagspresent. Min födelsedag har blivit så obetydlig, meninglös, bortglömd. Har inte alls funnits i mitt huvud att det är på väg, att jag ens har en födelsedag. Fram för allt inte att det är nu mindre än en månad dit. Det är ganska overkligt, och i viss mån obetydligt just nu. Med det som händer nu så är det nog inte så konstigt att jag inte kan svara på frågan om vad jag vill ha. Ge mig 15kg? Lyft ut mig ur depressionen?

Johan kommer och hälsar på i helgen. Det ska bli skönt att se lillebror igen. Det var länge sen och jag har nog saknat honom lite. Han är min lillebror, även om han kom in relativt sent i livet, och även fast vi inte har blodsband. Han är lillebror och vi har alltid haft trevligt tillsammans. Hoppas jag kan få vara där för honom nu, för det är ju klart att när allting går fel så gör händer det alla samtidigt.

Jisses, vilket jävla kaos. Allting är bara. KAOS.

Mitt i allting lever saknaden. Den är evig, konstant. Jag förtrycker den ibland, går för det mesta inte så bra.
Ja, jag vill få ordning på mitt liv. Jag vill ha ett mål, en framtid. Men just nu har jag inget av det, just nu är det bara kaos, ett steg i taget i en nästan obefintlig riktning. Viljan att alls fortsätta kommer från kärleken. Hade jag inte haft honom, och varit i samma situation som jag har befunnit mig i nu sen augusti, så tror jag helt ärligt inte att jag hade velat leva alls. Tills jag hittar en egen mening med livet, så får han vara min.
Jag saknar dig. Jag älskar dig. Känns inte som ord räcker till. Jag vill inte att du ska vara orolig för mig. Men jag lyckas nog med det ändå. Vi ska fixa det här, jag lovar.
Kaos. Det är mitt liv. Nu har jag nya prioriteter. Nu har jag öppnat mig för er, det är vad rädslan har lett till. Öppenhet. Det är nog mer för mig själv än er. Jag måste dela med mig. Skriva av mig. Under perioden som kommer nu, med allt det jag kommer ha att göra, alla mål jag nu har att uppfylla, så kommer jag behöva skriva av mig mer. Jag tror att det är bra för mig också. Dels i nuet, att få ur mig allting. Dels i framtiden, då jag kan titta tillbaka på det jag skrivit, och förhoppningsvis se att det går åt rätt håll.

Jag är sjuk.
Jag ska bli frisk.

Har internet till datorn, men tänker inte skriva något av värde här fören fredag, that's when the big shit is going down. Just nu blir det lite småuppdateringar. Internet just nu är bara till för att jag ska kunna plugga som en normal distansstudent, och för att det inte ska bli något strul så får jag hålla mig till det. Spela är ju för övrigt omöjligt på detta nät hur som helst, och vet inte hur det blir heller när jag har flyttat in i huset med datorn, och trådlösa mottagaren. Imorrn ska jag in till stan och köpa en usb-förlängningssladd. Weei.
För övrigt så är det färdigtmålat inne i huset, och kan flytta in ikväll egentligen, men med allt som behöver bäras runt och så blir det imorrn. Björn ska ju fixa sängfötterna och sådant annat spännande som att flytta tvbänkarna och garderoberna (som jag för övrigt målade från äckligt blått till fint vitt idag med Roffes hjälp).
Har också bsetällt mobilt bredband, som naturligtvis går till fel adress. Hoppas eftersändningen fungerar som det ska i alla fall, lär ju ändå inte få det fören nästa vecka. Jävla skit!
Nu ska det rotas mat, och sen ligga och slappa. Imorrn som sagt göra stan en sväng, och sedan plugga plugga. Ska fundera hårt som fan på hur jag vill att det ska se ut nu.

P.S. Nej, allting känns lite nervöst just nu. Känslorna löper ammok. Dåligt som tusan för plugget. Saknar fokus helt.

Utan internet står världen still, eller i alla fall denna blogg. Men räds icke! Jag har ett litet dokument på min egen dator som åker upp när jag får chansen. Det är redan ganska långt, så förvänta er mycket läsning...