Nog för att jag har vänt på mitt dygn, men denna natt blev helt sömnlös. Nu kanske jag kan vända det tillbaka.

Jag har aldrig haft någon självdiciplin och det är väl inte troligt att jag skulle plötsligt få det nu, en natt.

Det började med att jag låg och läste, oförmögen att lägga ifrån mig min bok. Allt elände i den världen förde tankarna bort från min egen. Men natt blev morgon och snart hörde jag någon vaken som gjorde sig redo för en dags arbete. Efter ännu ett tag hörde jag vibreringarna och den stigande musiken från en mobil. Så jag lade ifrån mig min bok och släckte. Men alla dessa tankar.

Tankar om dagen, resan framför mig, känslan av att jag begav mig hem med svansen mellan benen. Samtalen jag skulle tvingas ha. I min fantasi utvecklades alla till gräl. Och till och med där flydde jag.

Jag kände mig med ens oerhört ensam, och saknade närhet och beröring. När jag låg där och saknade sjönk jag djupare ner i något mörkt, och tankarna som förde med ens bort min sömn ankrade sig fast.

Jag har nog inte sagt det så rakt förut som jag kommer säga det nu, men någon måste min förtvivlan nå ut till, vem som helst. Jag måste få det ur mig helt enkelt.

Jag saknar något i mitt liv. Något stort, något viktigt.
Det började med att jag tvivlade min egen förmåga till att klara mig själv. Jag har alltid haft någon att stödja mig på, och sen när jag hamnade själv visade det sig att jag inte kan ta vara på mig själv alls.

Jag kan inte ta tag i viktiga saker. Jag borde ha ringt till AF tidigare, jag borde ringa till CSN för att se om jag alls kan skrapa ihop några pengar. Jag borde vända mig till Soc, för det känns som jag har sträckt mina sista kronor så långt det går nu. Jag har inte hyra till nästa månad, och inte mat heller. Jag har inte mat nu. Jag har inte lust att varken köpa mat eller laga den till mig själv. Med andra ord, jag tror jag svälter. Min mage protesterar för jämnan, den kurrar och för oljud, men jag lyckas aldrig stilla den. Jag har inget att stilla den med. Jag har mat, det finns kyckling i frysen och jag åt mina sista fiskpinnar igår. Men jag gör det så motvilligt, och när jag väl sätter mig ner för att äta så är jag hungrig, det vet jag, men maten är inte så apptitlig. Jag får inte ner allt, fast jag vet jag borde. Det går inte, det är sällan gott. Så det blir gröt på morgonen, så långt orkar jag sträcka mig, och en klen middag. Ibland en och annan morot på kvällen. Jag har bara tappat all lust.

Jag kom fram till att jag hatar mig själv, precis allt med mig själv. Och min tvivlan sipprade ut på allting. Hur kan han älska mig? Det finns inget att älska! Hur kan han finna nöje i mitt sällskap när vi så sällan gör något tillsammans, när vi så sällan pratar om något djupare.. Vi bara sitter där, i varandras sällskap, men gör sällan mer tillsammans än att äta och kolla på serier.

Missförstå mig inte, jag finner enorm trygghet i hans sällskap, jag älskar honom, och det är en slags frid för själen att bara vara nära. Men det saknas något där. Jag saknar det stödet jag behöver. Jag behöver något mer än bara ett lyssnande öra och varma tröstande omfamningar. Jag behöver någon som resonerar med mig, ger mig råd och stöd och hjälper mig på vägen, inte någon som svara "jag vet inte". Jag förstår den responsen, den har jag använt mig flitigt av, för jag är förvirrad och vilsen. I det svaret, i dem tre orden, är vi lika. Vi är lika där det inte är bra att vi är det. För när verkligheten kommer och knackar på det där lugnet jag finner i hans sällskap så flyr tryggheten mig och tillbakan kommer all tvivaln och förvirring. Och instängdheten.

Den är så påtryckaden. Tystnaden. Sorgen över att aldrig veta, bara för att han tycker att allting i hans liv är så trivialt och inte värt att berätta för mig. Att inte veta vad han tänker, vad han gör, vad som händer med honom, inte ens de små sakerna, det får mig att känna mig ensam. Jag är inte en del av hans liv, bara något vid sidan av. Han delar inte sig själv med mig, och så blir det också svårt att dela mig själv med honom. Mina funderingar, det lilla som händer mig, dem måste väl vara ännu mer triviala då? Hur ska jag kunna dela mina djupaste tankar med honom, om jag inte får mycket i respons? Om inte han delar åtminstone lite av sig själv med mig? Jag känner mig just nu mest som hans leksak, något som bara är i vägen när han har annat att göra.

Tomhet och förtvivlan fyller nu mig igen. Tårarna bara rann ner för mina kinder, och någon sömn kunde jag bara drömma om. Djupare sjönk jag i mitt mörker, fast ljuset nu sakta började ta sig in från kanterna bakom rullgardinen.

Vad har jag egentligen gjort av mitt liv? Inte ett jävla dugg. Det är inte så konstigt att jag aldrig tar tag i något, när det inte finns någon motivation som driver mig. Jag har inga drömmar, inget jag vill bli, inget jag vill göra av mitt liv. Jag försöker hitta något, men det bara faller genom mina fingrar. Jag får inget grep, ingen vilja. Allting bara... faller.

Och allting, precis allt, är mitt eget fel.
Och jag hatar mig själv mest av allt.

Det var en så påtaglig skillnad. Jag brukar inte komma till sådana insikter, men jag antar att tiden på dygnet (småtimmarna) hade med det att göra. Den ena konversationen var upplyftande, roande på något sätt, medan den andra bara var flum och lite.. jag vet inte.. dryg. Ja, det var ett bra ordval, dryg.
Det bevisar bara vad jag redan visste, i och för sig, men det var bara en sån liten tanke jag var tvungen att uttrycka någonstans, om än diffust. Vad jag tänkte var att det visar ju på att det finns dem man kanske inte känt så länge men ändå kan trivas med, och personer man känt länge som man så uppenbart har vuxit ifrån.
Plus att jag inte kände mig så ensam. Vissa personer har den effekten på mig. Därför jag gillar att prata med dem, vad det än är man pratar om. Det var ändå alltid trevligt och man är inte lika deprimerad efteråt.
Synd bara att jag envisas med att vara så långt ifrån alla. Och att jag envisas med att vara den som alltid failar på att säga hej.
Men det ska vi väl kunna lösa, tycker jag.

Eh, min fellow nattuggla är också en sån där man alltid tycker det är trevligt att prata med. Ibland är dem tillfällena sällsynta, och det har kanske sin charm det med. Så kommer vi nästan alltid in på så filosofiska tankar också, där på småtimmarna. Det är ganska kul.

Nåja, jag borde sova.

Nu är det gjort. There's no going back. Det var en lättnad ändå.
Men nu är ändå det svåra kvar.
Någon som har jobb att erbjuda? Eller någon som känner någon som känner någon som.. ja, ni fattar.
Gärna ett billigt boende med. Och något att leva på.
Det blir bättre till våren. Jag behöver bara överleva det här halvåret. Utan pengar.
Ge mig mod, ge mig styrka, ge mig jobb.
Ge mig framförallt information om vart fan jag ska göra av mig själv nu.
Personligen tycker jag det inte låter helt fel att jag gräver ett hål någonstans och kampar i tills våren.
Blöh.
Men det känns ändå rätt. Lustigt hur saker och ting kan gå. Nåja.
Imorrn blir det Ronneby, och Hulstfred i helgen för att fira älskling som fyller 22.
Sen får vi se helt enkelt.
Tror inte jag vill stanna i Göteborg. Men å andra sidan kan det visa sig att jag måste, om det är snålt med jobb.

Det löser sig?

Nej, har inte haft sådär jättestor lust att blogga de senaste dagarna. Inte bara för att jag har varit eländig och sjuk, men för att en del saker ska man gå genom själv först, kanske diskutera med andra, och sen kan man skriva ner det.

Jag har bestämt mig. Så här ska det bli.
Det känns ganska skönt. Som en stor lättnad. Kanske är det ett tecken på att jag har valt rätt, kanske är det bara skönt att ha bestämt sig för en gångs skull istället för att vela hela tiden.

Det kommer finnas de som har förutfattade meningar om varför jag gör det.
Därför ska jag nu förklara hur det ligger till. Troligtvis mer för mig egen skull än eran, jag behöver trots allt få ordning på mina tankar.

Jag trivs inte. Jag har funderat på det mycket nu, egentligen redan från början eftersom jag redan då hade tvivel. Nu blev det bara bekräftat av mig själv.

Jag vet nu att fysik och matte är inte vad jag vill plugga och jobba med i resten av mitt liv. Ja, översiktligt så är ämnena intressanta, men när man går ner till grunden, delar upp det i bitar, så tappar det genast sin glans. Elektriska fält och kraftpåverkan, ellära rent allmänt, atomfysik och allt vad som finns mer.. Nej tack. Satsbevis, derivator, integraler, matriser, induktion. Pass.

Varför valde jag då den linjen?
Ja, jag hade en fallenhet för ämnena i gymnasiet. Där var det dock mer att lära sig att använda en formel, testa att den fungerade på diverse labbar, och förstå mer allmänt. Jämfört med högskolan så var det mer en övergriplig kurs. Lite allmänbildning i ämnet fysik, ungefär. Samma sak gällde matte, men då var det bara formler, inga labbar. Ibland förstod man, ibland såg man mönster. Ja, det gick väl bra?

Men jag tror att jag saknar något fundamentalt för att kunna läsa något så svårt ämne. För en annan anledning är att det är för svårt.

Jag ställde aldrig så mycket frågor. Jag tog in, och bearbetade det till viss del. Men de som verkligen var smarta, eliten så att säga, de var annorlunda. De tog in, bearbetade, tänkte genom det, och ställde frågor. Jag kom aldrig på några frågor. Jag tog allting för givet. Sen satt jag där, dumbstruck, och tänkte "varför kom inte jag på den frågan för?". Och efter ett tag tänkte jag mest "varför kommer jag inte på några frågor för?". Ni kanske inte kan greppa skillnaden, och jag är inte så bra på att förklara, men det är en skillnad, och jag tror att den är viktig. Ja, jag har en nyfikenhet, men min kanske är mer allmän? Det sker liksom inte samma bearbetning i min hjärna, som i sin tur leder till en djupare förståelse om saker och ting. Den föståelsen behövs i teknisk fysik, det kan jag lova.

Men hur var det med intresset då?
Ja, det var ju mer allmänt. Jag antar också att jag lyssnade för mycket på vad andra tyckte att jag borde göra, istället för att anstränga mig och ta reda på själv vad jag var intresserad av. Så det blev bara att så att jag sökte för att jag inte än hade hittat något annat, och valet av teknisk fysik kom just av andras förväntningar på mig. Men du är ju så smart, klart att du ska plugga och bli civilingenjör. Jag tänkte aldrig på vad som var viktigt i mitt liv, vad jag ville få ut av allting, vad som intresserade mig mest. Det fick väl bara bli som det blev. Ja, bra det gick då...

Vad jag vill i livet.. Vad som är viktigt. Att jag inte har funderat på det innan. Mycket korkat, indeed.
Allra helst vill jag bara vara nöjd med mig själv. Jag behöver inte plugga något avancerat, bara jag pluggar något jag tycker är kul och intressant. Jag ska bara hitta det intresset först. Det spelar ingen roll om jag inte får ett sjukt välbetalt jobb, bara jag gillar det jag gör.

Och ja, teknisk fysik tar för mycket av min tid. Jag antar att det spelar roll med. Jag vill ha tid över till annat. Jag vill ha en stund där jag kan slappna av, bara ta det lugnt, göra något helt annat, utan att behöva oroa mig för att jag hamnar efter i något. Det är klart att det spelar roll. Det handlar om hur jag vill leva. Jag klarar helt enkelt inte av den dagliga påfrestningen.

Nej, plugga är aldrig lätt, det inser jag med. Men som syon sa, i stort sätt vad som helst annat skulle vara lättare (eller i alla fall ta mindre av ens fritid) än just teknisk fysik.

Vad jag vill säga är att det handlar om mig, hur jag vill ha mitt liv, vad som är viktigt för mig, hur jag mår, hur jag trivs.

Det är trots allt upp till mig, och ingen annan, att bestämma sådanna saker. Mitt liv, jag bestämmer. Blir det fel är det jag som får ta konsekvenserna. I sig så är allting det här en konsekvens av mina fel. Nu ska jag försöka göra rätt, utifrån mig själv.

Ingen annan ska få bestämma över mig mer.

Imorrn ska jag gå och försöka lösa det praktiska. Jag har trots allt ganska mycket jag inte vet hur det fungerar, hur det ska bli.
Vad har jag för alternativ med CSN? Om jag måste få ihop mina 45hp, hur ska jag lösa det? Går det att söka kurser till andra läsperioden nu i höst? Ska jag läsa distans i vår? Vad ska jag läsa, vart ska jag läsa? Vart ska jag bo? Ska jag leta efter ett deltidsjobb? Hur mycket extra får jag tjäna? Osv.

Men först behöver jag sömn.



Och ett litet tack till alla som har stöttat mig genom det här. Hoppas ni finns där resten av vägen också.

Jag har ännu en dålig dag. Inte fullt så dålig som igår, men jag antar att jag inte kommer ha bra dagar än på ett tag framöver. (Dels för att jag är förkyld och dels för att jag anar en större depression.)
Jag är bara helt jävla lost på så jävla många sätt. Det börjar bli något så i helvete frustrerande nu att det inte är sant.
Och jag känner mig så sjukt ensam. Så sjukt vilse. Så sjukt jävla borta från allt.
Fan har jag gett mig in på?
Hur fan löser jag det här?
JAG ORKAR INTE.

Vilken bra dag.

Alla som känner mig vet nog att det där var ironiskt. I annat fall hade jag kanske sagt något för att peka ut att det faktiskt var en bra dag på riktigt.
Det var det inte.

Jag vaknar. Knappt. Tänder inte ens lampan, vilket annars är standard. En spotlight i fejjan får en att vakna till lite, tro det eller ej. Men nej, inte denna morgon. Att jag kom upp alls är ett under.

Höll på att glömma böckerna. Nyvaken och förvirrad som jag var så är det ett under att jag alls kom på att jag kanske skulle ha med dem. Lunchen däremot hade inte lika stor tur. Ok, den kanske hade tur, den fick ju mysa vidare i kylskåpet hela dagen... Men jag var mindre glad (när jag väl kom på det runt 10-tiden).

Den tidiga förvirringen brukar leda till att jag gör allt segare än vanligt, vilket leder till att jag får gå i rask takt (jag gillar inte att springa) ut. Vad glad jag var att jag inte missade spårvagnen. Den lilla glädjen fick jag dock inte unna mig länge, då kortläsaren envisades med att blinka rött. Men just det, har det gått 30 dagar redan? Helvete. Och bara för att göra min dag värre så klev Hakim på, slog mig i huvet med en Metro och satte sig brevid mig och började prata.

Väl framme vid skolan (pratet dog ut och jag fick läsa min Good Omens i stort sätt ifred) så märkte jag när jag trampade upp för backen att varje gång jag tog ett steg så sade en sena i min nacke lite snällt ifrån. Det betyder bara en sak -> huvudvärk resten av dagen.

Koncentrationsnivån var inte hög. Höll på att däcka ett antal gånger.

De hade slut på brie i kiosken så min planerade baguette med salami/brie blev en mycket kladdigare och inte alls lika god baguette med currykycklingröra (min lunch då).

Jag slapp iaf kontrollanter på spårvagnen. Det hade bara varit för mycket...

Men man har iaf piggat upp sig lite igen.
Skyshatter, känn dig besegrad igen! (Varsågod Björn...)

Jag vet till och med att jag har gjort det, med småsaker, så många gånger. En liten röst har ifrågasatt, men aldrig högt nog. Nej, jag kan inte säga att det bara har varit så, många gånger har jag försökt att komma på vem jag själv är och agera annorlunda, men bevisligen räckte det inte.

Man ska inte leva instängt. Man ska inte sitta och tro att saker och ting kommer till en, och det som inte hände, det var inte meningen att det skulle hända en. Man måste pröva, man måste söka. Man kommer uppleva och göra saker man inte tycker om. Men man kanske också hittar något att älska, något att gräva ner sig i, något som gör livet lite intressantare. Kanske till och med något man vill göra resten av sitt liv.
Gör du inget, finner du inget.

Jag gjorde inget, jag är vilse.

Man ska inte stänga in och förneka sina känslor. Ja, det finns ofta tillfällen där man ska välja väl sina ord när man uttrycker sina känslor, men man ska inte kasta bort dem som om de inte betydde något. Man måste prata, man måste leva ut dem.

Jag är inte känslokall, herregud nej. Inte i närheten. Men jag kan säga en sak; efter alla år av att försöka trycka bort mina känslor hamnar jag periodvis i likgiltiget. I likgiltighet finns inget. I likgiltighet finns inte känslor man borde ha känt och agerat efter. När perioden är över har man missat något, och för vissa saker är det för sent att göra något. Sen får man leva med det.

Just nu har jag bara jävligt svårt för att göra saker. Viktiga saker. Jag bara måste, men jag gör dem inte. Jag ser inte varför jag måste. Vad fan ska det vara bra för?






Och jag söker fortfarande efter en anledning till varför jag borde göra något alls.

Så jag har varit ensam idag. Ibland vet man när man inte borde följa med. Annars blir det bara som resan till Norge där jag blev dumpad i Bovall. Jag är ett jävla tjurhuvud, så är det.
Jag har väl klarat mig helt ok idag. Lagat mat (men glömde köpa lök, hur typiskt jag är inte det), och det gick att äta.

I min vanliga "I'm so pissed at everything"-anda så tjurade jag på WoW idag. Men vem bryr sig.. (Var kom det ifrån?)


Jag vet inte om jag är arg, besviken eller ledsen. Antagligen allt av det där. Jag var nog arg först, besviken sen och nu är jag bara ledsen. Jag förlorade nog något där, skulle jag tro. För inte ett ord har jag hört, eller sagt. Nu känns det mest som att det får vara. Det var nog inte värt att försöka så jag släpper det. Man ska hur som helst inte sträva bakåt, eller hur? Man ska inte sträva efter att hålla fast eller få tillbaka det som redan gått förlorat.
Äsh, varför skriver jag inte bara som det är? Det handlar om att förlora vänner. Att vara besviken på dem, att försöka behålla vänner som man redan förlorat. Att försöka väcka gammal vänskap till liv igen. Jag får skaffa nya vänner helt enkelt, även om det må ta flera år. Men någonstans hade jag räknat med det. Man kan inte vara så långt ifrån och ändå vänner. Nej, jag får börja om.

Jag kan nästan förstå de stackars tonåringarna som försöker vara vuxna. Jag tycker bara att det är synd att det kryper ner i åldrarna så pass som det gör, och att de försöker vara vuxna på fel sätt. Anledningen till att jag började fundera på det var att jag också längtar... som om det skulle bli bättre då. Jag är tjugo år och inte vuxen än, det är något jag erkänner. Det krävs väl att man ska ha gjort vissa saker för att nå dit, någon slags livserfarenhet jag saknar, för jag är inte där än.
Som om det skulle bli bättre då.
Ett tag var jag entusiastisk, försökte verkligen, och hade väl lite kul på vägen också. Sen fyllde jag år, hade en hemsk fest, och allt jag slutat tänka på kom tillbaka. Jag ville inte vara med mer. Det räckte.
Men det är väl dags att ta tag i saker igen. Mer för att jag måste, inte för att jag vill.

Man borde börja packa ner alla saker, i alla fall sånt man använder sällan. Evakuera hem igen, även om man inte helt vill det heller. Men inte så länge, som han sa. Vilket är det helt annat bekymmer. Tänk om jag inte hittar en lägenhet? Tänk om jag inte kommer in? Det är egentligen det enda jag känner att jag har någorlunda lust med. Jag vet inte vad jag annars skulle ta mig till.
En ny start, ett nytt liv. Det är bara synd att jag inte kan få ha vissa saker som de är nu. Hur ska man börja om när en del av en kommer vara borta?

Han frågade mig varför jag var ledsen. Jag vet inte sa jag, men han trodde mig inte. Det skulle jag heller inte göra, men ibland är det så. Ibland är jag bara ledsen av så många anledningar, med så många saker som tynger mig att jag inte kan peka ut vad det var som fick mig att gråta. Man skulle kunna säga att jag är något av ett vrak. Man skulle kunna tro att jag alltid kommer att vara det.

Det som sa att jag var stark ljög eller såg bara fel. Jag har inte levt något Svensson-liv precis, men det var bara onödigt att jag blev som jag blev. Hade jag varit stark.. ja, då hade jag inte varit ett vrak som nu. Jag hittar alltid en anledning att vara deppad.
Släpp det, säger en inre röst ibland, men jag har fortfarande inte listat ut hur man gör. Kanske kommer jag över allt någon gång.

Jag tror jag vet när det började gå neråt. Jag blev mer besviken än vad jag trodde, och efter det blev inget bättre precis. Detaljer detaljer, nej, ni får inga.

Imorgon tänker jag gå köpa glass, laga något gott att äta och deppa av mig lite.

Åh, kan han inte bara prata med mig istället för att gå och vara tyst och irriterad?
Jag blir så frustrerad!!!

Jag tänkte något deprimerande på promenaden med Fosco, men vädret fick mig att glömma. Nåja, man har ju något att vara glad för i alla fall.
Fick mina första pengar från Af. Hurray. För lilla mig är det ju en del. Förhoppningsvis är jag klok nog att spara dem.
På tal om pengar. Försökte kalkylera hur mycket det kostar att vara student. Mest för att veta vad man faktiskt har råd att lägga ner på hyra. Men fan, det är inte lätt att veta sånt. Vad lägger man på mat? Vad kostar elen? Vad kostar telefon och internet? Hur mycket spenderar man på skolböcker? VIlka mer utgifter finns det? När kan man få bostadsbidrag? Hur mycket får man från CSN? Vad kostar det att äta lunch på skolan? Vad kostar resor? Hur mycket blir det över?
Troligtvis inte ett öre.
Och ptja, det är väl billigare att vara två.
Är det skönare att vara själv?
Tur att man har WoW så man slipper tänka på sånt där hela tiden. När jag kom på att jag borde räkna lite på det där så kunde jag inte sova sen. Tankarna bara for runt i huvet på mig.

Nu började det känns lite sorgligt igen. Nåja.

Imorgon blir det Motala och grillning och Brygget. Har man tur (vilket väl inte händer så ofta) så kanske det blir grillning på fredag med. Vad ska man göra lördag? Tänk att jag har en hel dag ledig, kanske två om det inte blir något på fredag. Man får nog hitta på något illa kvickt.
Min tid är dyrbar så ni får paxa mig fort, fort!
Nej, slappa i Motala är ingen höjdare. Visst kan jag få spela lite WoW om det skulle falla mig in, men varför spela om man kan hitta på något istället?

Jag tänker inte ens på att jag fyller år snart. Det spelar inte så stor roll längre kanske. Men det är klart att det vore kul att hitta på något med gamla vänner. Blir väl Motala då med, troligtvis. Men inget planerat.

För övrigt får det här vädret mig att längta hårt som fan till sommar och badtemperaturer. Se fan till att släpa ut mig när det väl blir dags. Jag har inte lust att sitta inne och vara vit en sommar till. Man måste ju passa på.

Sökandet av lägenhet går ju sådär. Men vad kunde man förvänta sig? Det är ju flera hundra som söker på en lägenhet, och jag har inte varit skriven där speciellt länge. Jag kan bara hoppas på att jag hinner fixa något innan skolan börjar. Det är ju mitt största bekymmer. Är inne på Boplats och SGC varje dag. Ge mig, ge mig!
Allra mest hoppas man på att man kan få den där andra hands-lägenheten Björn pratade om. Det hade varit det smidigaste.

Nej, nu går det inte att sitta och slöa och tro att allt löser sig utan att man behöver göra något.
Ta tag i det, det är vad som gäller.

Ta tag i mig!

Det är klart att det hopp man hade om hur den närmaste framtiden skulle bli har gått åt helvete. Fast det kanske aldrig gick att undvika. Det har också visat sig vara ganska svårt att hantera för mig. Men vi är inte där än..
Dela upp allting vi har satt samman. Dela upp oss.
Det slog mig inte hur stort det var förän jag hade pratat med andra.
Flera år. Så är det. Flera mil.
Ont om tid, ont om pengar. Ont i hjärtat?

Jag vet inte vad det blir av det hela. Men det är klart, jag har aldrig varit någon optimist.

Jag orkar inte.
Känns som om allt tar slut nu.

Jag får göra som vanligt - inte känna efter. Jag ska inte tänka på det. Jag ska sysselsätta mig med allting annat.
Fördelen är ju att saker och ting blir gjorda. Man kanske städar, diskar, fixar akvariet, går långpromenad med hunden, tvättar kläder. Fast det brukar sluta med att man bara spelar WoW. Men vi får se.

Jag får förlita mig på att andra finns där som kan få mig att le lite, tänka på annat lite.

Jag har för mycket att tänka på. Jag tänker på saker jag måste tänka på, inte vill tänka på. Ibland vill jag inte ha något med livet att göra. Andra stunder vill jag inte leva utan att veta vad som kommer att hända. Jag har ingen aning. Inte den blekaste.
Jag blir uppäten inifrån. Av mig själv. (Well, that doesn't make sense...)
Jag önskar jag var bättre på att ta tag i saker.
Nåja.

När man har tråkigt ger bilder bra utlopp. Faktiskt. Sen att man inte orkar göra det ordentligt är en helt annan sak...

Happ, vart var jag?
Om bordet. Bilder kommer sen (enligt mamma i alla fall). Det var ju lite slitet va, så behöver slipas. Jag hann väl slipa två tredjedelar, men kände rätt fort att det var lite för tungt för mig. Man måste trycka så förbannat för att få bort något alls. Jag får helt enkelt övertala Oscar att hjälpa mig lite. Det är ju en del som ska av menar jag, hela lacken på översidan, och en massa färg och skit på sidorna. Haha, det blir lite slipdamm överallt med. Framför allt upp i näsan. Jag snöt nog trädamm i säkert tre dagar.
Jag har också paxat deras säng, eftersom det har varit tal om att de ska fixa en större. Hurra tänkte jag, och var snabb med att få lite löften. Man missar väl inte en sån chans. Hehe.
Jag är för bra på att köpa saker på loppis. Jag kan väl inte rå för att det fanns för många böcker på engelska i fantasy-hyllan. Plockade säkert med mig hälften i alla fall. Mmm, böcker... *myser* Nu ska jag bara läsa dem och se om det är värt att skaffa hela serierna (det fattas ju alltid böcker när man hittar dem på loppis.. som morsan sa, vem lämnar bara ifrån sig delar av en serie?). Jag har ju fler serier att fylla på. (Jag vill bli riiiik, skaffa en bamsig bokhylla och bara fylla den med böcker!!)

Dansen då? Nåja, det började med att tristessen liksom kvävde mig smått (efter att man ätit efterrätt förstås, dóh), så jag försökte få tag på folk och lyckades till slut smussla mig in hos Kiruna. Det var skönt att promenera med för den delen. Sen skulle hon naturligtvis få mig lite onykter, på kort tid. Fast det gick ju lite i alla fall. Höhö. Man fick också träffa den där Mikaela som man hört så mycket om, hon var trevligt och kort. Nej, men vi hade rätt kul alla tre tror jag. Som sagt så såg man ju rätt mycket folk man kände igen. Onyktra de flesta då. Vilket är ju till fördel, det verkar som om folk är i allmänhet gladare att se en då. Jag blir ju kramig också, så det var liksom "Heeeeeej *krama*" hela tiden. Mys. Satt ner ett tag mot slutet, då fick man sällskap av Ramon och Eloff också, som hade med sig lite insmusslad alkohol i litet format. Olyckligtvis fick jag sista klunken, och jag kan intyga att det inte var gott rent. Halsa aldrig Absolut Ruby Red. Ish. Sen var det naturligtvis mer dans, och stackars Ramon såg lite bortkommen ut på dansgolvet (inte din grej?), medan Mikaela och Kiruna visade sina skills. Sötisar. Höhö. Det där får vi göra om någon gång!
Vilka såg man mer? En Sara som inte kom ihåg vad vi hette (man tackar) och som snodde Kirunas VIP-biljett som hon fick (dålig stil). Hammodi såg man flera gånger, till och med på Med eller utan efteråt! Han ska tydligen söka till Chalmers med. Hejsan hoppsan.. Det är väl en stor skola. Äsh, det var kul i alla fall. Erik och Linnéa var där med förstås, och en massa annat folk man kände igen, men inte hälsade på. Nog om det.

Igår blev det lite liv i huset när det kommer fram ett samtal om att det kanske brinner i Oscar's föräldrars hus. Nå, nu var det inte det, som tur var, men de som ringde kunde ju ha gått och kollat. Nåja, Oscar åkte iväg, för hundarna var tydligen där ensamna, och anlände hem med två lite oroliga och uppe i varv lapphundar. Stackars Biko luktar lite rök än idag, fast igår luktade han verkligen som en rökt salami. Det var tydligen brand i ett skjul precis brevid.

Vad har hänt mer? Äsh, allt går segt som vanligt. Jag är lika dålig på att ta tag i saker.
Man har glott igenom hela första säsongen av Nip/Tuck, sett ännu ett dåligt avsnitt av LotS (vad ni än gör, kolla inte på det, snälla?), samt näst sista avsnittet av BSG (hur ska det gåååå?).

Vad har man framför sig? Fixa praktikplats (fasa), fixa ordning i lägenheten (övervaka uppsättning av hyllor till exempel) och söka till universitetet.
Men visst har man något att se fram emot också. Oh ja. Vad sägs om en spelning i Götet med 36 Crazyfists? Underbart värre. Sen släpps det ju bra band till Arvika stup i kvarten. Jag väntar dock fortfarande på att det ska stå Michigan bland deras bokade artister. ;)

Jag får väl hoppas på att jag klarar mig fram tills sommaren. Någon som kan fixa sommarjobb åt mig?

Puss och slipdamm.

Jag glömmer jämt bort att vi har för många fönster och att vi bor på första våningen... Vilket inte är så bra när man strosar runt naken/halvnaken rätt ofta (inga mentala bilder nu grabbar (och tjejer, vad vet jag?!)). Jag måste börja dra ner persiennerna helt enkelt. Höhö.
Nåja, helgen var kul i alla fall. Lite onykter, mycket dansande, och mycket folk man kände (mm, kramar!). Olyckligtvis hamnade vi på bild. Vi hade en stalker med kamera efter oss. Jag svär, där vi var där var också han. Nåja, nog om det. (Nej, ni får inte se bilden.)
Resten av helgen bestod av typ loppis där jag råkade köpa ett bord (oooops) och en massa böcker (oops igen). Sen var mamma och jag på stan och fikade lite. Skvallret flödade. Min släkt är, vad ska man säga, jävligt off. Just det, innan dansandet så hade vi middag. Jag har svårt att tänka mig att de skulle vara så kära. Men nog om det.
Oh shit, lunch kanske?
Skriver vidare sen.

Puss och kjam.

2009-02-05
10:41

Så har man flyttat in. Än så länge bor vi i kartonger ungefär. Enda som är klart är väl datorerna. Vad vi saknar är internet och tv:n. Och moppen och vattenskrapan (bara för att jag duschade nyss och märkte det).
Jag har ätit min första frukost, druckit min första kopp te, tagit min första dusch. Sovit första natten också i och för sig.
Idag ska man väl rota genom lådor och se vad man kan plocka fram. En hel del i köket är redan i skåpen, glas och proslin till exempel. Fast det ser ju inte mindre förjävligt ut för det.
Ända sen man klev in här igår har man upptäckt lite småsaker. Sprickor i väggen, alla jävla pluggar i väggarna överallt, färg som börjat släppa från taket, skåpens uppenbara gamla ålder (man har lust att bara sätta in en bit plast på varje hylla bara för att man känner att man inte redigt vill att glasen ska så på det där), att vi bara har ett jordat uttag (jag tror vi har det i köket med, under överskåpen), mystiska sladdar i en garderob (och den uppenbara bristen på fler garderober med hyllor, nu har vi bara en), brist på häkten att sätta upp gardinstängerna med, de smått fula taklamporna (som jag verkligen hoppas går att byta ut). Äsh, jag slutar där, annars blir jag deppad.
Men det är skönt att ha en tvåa. Sen är ju tapeterna i vardagsrummet fina. Hehe. Nu ska jag leta kläder och sedan börja plocka lite. Hinner väl inte så mycket innan lunchen, och vid tre så har jag möte med Af. Nåja, jag hinner ju plocka lite i alla fall.

Puss och kartonger.


Nutid.

Tänkte skriva mer efter det, men blev aldrig av. Äsh, ni vet väl hur jag är i mitt bloggande. Även när det är offline, tydligen.
Har väl inte hänt så mycket sen dess då. Står kartongen överallt, även om det är lite mer organiserat. Har till och med fått upp gardiner och lampor. Man får väl ta ett krafttag en dag och fixa till det lite.
Vi vaktade Fosco igår. Var ute och gick med honom i duggregnet, i skogen. Med vår vanliga tur så började det regna. Men ska man se det från den ljusa sidan kan man ju vara glad över att missa det som kom efter (vilket var snöblandat regn, och senare bara snö). Fosco var dock inte lite blöt, och inte lite tjurig för att han var tvungen att ligga på filten när han skulle torka. När han gick var det ensam igen. Det är något med närvaron som liksom.. Jag vet inte, är mysig på något sätt. Nåja.
Jag vet inte redigt vad jag ska skriva. Funderingar man har när man går runt och glor försvinner liksom efter ett tag. Egentligen borde man skriva ner dem direkt, men det gör man ju aldrig. Jag kanske ska börja försöka? Äsh.

Puss och (fortfarande) kartonger.

Sitter ensam och glor. Fosco ligger någonstans och sover, Biko med. Lugnt, tyst och skönt med andra ord. Men lugnt och skönt lär inte vara länge. För det första ska jag fixa lunch, och det tenderar att stressa upp mig. Folk kanske vet hur jag blir när jag är stressad... Om inte så kan jag ju säga att jag blir lite smått irriterad. Nåja, det klarar jag nog bra. Kanske. Vi får lägenheten idag med, så det blir flytt ikväll. Alla timmar man kommer ha framför sig med uppackning. Nej, det ser jag inte fram emot! Men det ska bli skönt att ha ett eget ställe igen. Även om det kommer vara stökigt som fan i ett par veckor sådär.
Det hela var i alla fall lite rörigt. Först ringer Oscar och säger att jag ska packa så mycket jag kan, fort. Sen ringer hans mamma och förklarar att killen har inte städat lägenheten och går inte att få tag på. Så vi skulle flytta ut men hade ingenstans att flytta. Men vi fick ut det mesta på torsdag kväll, och resten på fredag. Det var städat och klart på lördag. Sånt där tar fan längre tid än man tror att det ska. Hur som helst så var det så att lägenheten skulle besiktas torsdag egentligen, men vi fick lite dispans på det, så den besiktades på tisdag (igår) istället. Alla våra saker står för tillfället på ett lager, och vi är hemma hos Oscars päron. Sedan ringde den nya hyresvärden att lägenheten var i taskigt skick. Killen hade målat och tapetserat utan lov, och det såg förjävligt ut nu. Alla vet väl att om man målar på tapeterna så spricker det? Sen var det tydligen ett hål också, så man såg spånskivan bakom tapeten.. Bravo. I sovrummet var det visst lite bättre. Hur som helst så tyckte hon inte att vi skulle behöva flytta in i det, så det tapetserades i vardagsrummet måndag/tisdag. Vi fick i alla fall välja tapeterna. Så det är därför det har tagit några dagar nu. Men idag! Jippi.
*gosar lite med Fosco*

Jag ska till arbetsförmedligen imorrn med. Jag ser ju inte precis fram emot det. Känns fortfarande som om jag har sålt min själ. Nåja. Man kanske får något att göra i alla fall?

Det händer för mycket. Gaaaaaaaah.
Nog för att igår var en konstig dag, rent mentalt sett, men det här? Vad fan?
Nåja, vad det handlar om får ni väl veta mer exakt en annan gång, troligtvis inte på ett tag. Vi får se.
Nu ska jag se vad jag kan packa. Ta ner lite gardiner kanske. Nu jävlar ska det gå fort. Till råga på allt ska jag till Arbetsförmedligen idag, dem demonerna...
Det snöade blötsnö när jag skulle hem med, så jag är blöt också. Håret kommer se förjävligt ut. Gah!
Nu ser det ut som om det har börjar regna istället, igen. *kollar tjurigt ut genom fönstret och suckar*

Nåja, hörs sen?

Saker och ting börjar försvinna hos oss nu. Eller, de försvinner ner i lådor. Egentligen är det lika stökigt som det brukar vara. Jag borde egentligen packa ner saker just nu, tänkte bara skriva lite först.
Snart är det dags att flytta. När vi väl får klartecken så kommer det nog gå fort (hoppas jag), och sedan så är det väl att vara utan internet ett tag. Suck.. Nåja.
Jag hade en helg i Motala. Alla hjärtans dag.. Vi hade huset för oss själva (och all mat också för den delen). Först var det dock fest för Kristin och Linda (som båda fyllt 20 i februari). Sara var där (woho), men rent allmänt var det en massa folk man inte kände. Visst var det kul att se Linda igen, och Kristin och Sara med för den delen. Men Sara gick tidigt, och efter det så var det lite småtrist när man inte hade någon att prata med. Bah, så glömde man presenter med.. *Skäms* På tal om det, glömde inte jag mina ljus och mina tallrikar där? Oh noes! *snacka med Pete* Woho, dem finns kvar.
Oscar och jag åkte i alla fall hem, och på lördagen så var vi iväg och handlade lite. Jag köpte bland annat upp det jag hade kvar av mitt presentkort på Guldfynd. Ofta jag använder örhängen, men jag hittade ett par som matchar min ring, och behövde bara lägga till 1:50, så vafan. Sen köpte vi saker som behövdes som inte fanns hemma (jag hade ransakat skafferiet och frysen innan). Jag lagade middag (samma som Kristin fixade till mig en annan helg), och bakade också.

Vi såg på Aristocats till middagen. ^^
Vi gav oss hemåt rätt tidigt på söndagen.

Sen dess har det väl inte hänt så mycket.

Eh, ni undrar kanske över titeln.
Jo, var ju på lunch som vanligt idag och upptäckte en massa tovor på Fosco. Det ansågs att de var tvunga att rakas, så han har en liten kal fläck på ena bakbenet. Stackarn. Jag stannade kvar ett tag och gav honom en ordentlig omgång med borsten. Tog en timme ungefär. Han såg lite ängslig ut. När jag sade till honom att stå tog det ett tag, var tvungen att säga till honom igen, då satte han sig framför mig och satte tassen på mig (klappa mig, klappa mig), så jag fick säga till honom igen. Men äsh, jag kan också vara envis. Någon gång ringde det med (08-nr, då svarar man inte), och då var han snabb med att försöka smita kan jag säga. Men här ska det inte smitas! Jag lyckades till och med reda ut svansen lite (så såg han verkligen ängslig ut). Han gjorde i alla fall inte ett ljud ifrån sig, så det kanske inte gjorde jätteont. När vi var klara tyckte jag att jag hade halva hans päls i påsen. Jag skojar inte! Lite till, och han hade varit en nakenhund. När vi var klara smet han lika fort som han försökte med första gången. Jag tror inte han kommer tycka om mig på någon dag nu. Men det var det värt. Han blev ju fin, ganska mycket mindre tovig, och så kliar det förhoppningsvis inte lika mycket på honom nu.. När jag stallde mig upp såg jag att jag var nog lika pälsig som Fosco. Ok, det var en överdrigt. Men jag var tvungen att byta varv på rollern tre gånger innan allt var borta. Mysigt.. Jag tror jag luktar lite hund nu med.
Hund och hårvax.
Packa lite nu kanske. Jag skulle ju ha gjort det när jag kom hem, men fastnade här som vanligt.

Puss och päls.