Jag har så mycket i huvet just nu, jag vet inte vad jag ska göra av allt.
Gah, jag ser en snigel. DÖDA!
Sådär, då var ett par av dem döda i alla fall.
Man kanske borde byta vatten igen... Jag har varit lat. Som vanligt.

Det finns stunder då jag har svårt att leva med mig själv. Stunder då jag undrar vad fan jag håller på med egentligen... Jag gör mig själv besviken fler gånger än någon kan ana. Ändå gör jag misstagen om och om igen. Jag kan inte sluta.
Allting jag går och bär på, alla tankar, alla små hemligheter, de tynger ner mig. Men det finns inget i världen som kan få mig att dela med mig av dem. Det är inte det som är meningen. Man kan inte berätta allt.
Men det finns saker jag borde säga. Det finns saker jag borde göra. Men inget sagt, inget gjort. Det är jag. Inget sagt, inget gjort. Sluten i mig själv, troligtvis för alltid. Jag är en pessimist, jag tror det värsta. Jag vet att det är svårt att komma någonstans med den attityden, att det är svårt att ändra på sig då. Men jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte göra det alldeles själv. Faktum är att det har visat sig att det är mycket lite jag klarar av att göra själv. I alla fall när det gäller viktiga saker.

Jag vill inte ha något med världen att göra, men den evisas med att tränga sig på. Den tvingar in mig i ett hörn, och jag klöser desperat på väggen för att komma undan, och kryper sedan ihop i fosterställning på golvet, med händerna över huvudet. Försvinn värld, ber jag om och om igen, men den envisas med att stå kvar där och peta på mig. Det börjar göra ont nu, jag är öm där den petar, och naglarna är trasiga och blodiga efter skrapandet. Inget kan rädda mig från världen. Men jag hatar den. Den är grym, kall och elak. Den är hänsynslös och envis. Jag vill inte ha något med världen att göra.

Jag kanske föddes känslig. Dem generna kanske låg och sov, och så en dag så hände något och det sa *klick* och så var de aktiverade.
Jag tror alla någon gång undrar över varför man blev som man blev. Vetenskapen har hängetts sig till den frågan, men inte kommit fram till något som får en att må bättre. Vi kan bara säga att vi föds med gener, och de, i samverkan med miljön, påverkar oss och formar oss. Man kan inte peka och säga "hade du inte haft den här genen hade du inte varit så blyg" eller "hade inte det här hänt i ditt liv hade du haft ett starkare sinne". De vet inte ens varför människor har förmåga att tänka, fantisera eller vara. Det bara är så, än så länge. Kanske om 100 år, kanske om 1000 år, har vi våra svar. Men tills dess får vi undra vidare.
Ponder.
Jag har inga egna svar. Jag kan bara gissa. Men inte ens det är så lätt, för jag kan sällan lista ut hur jag själv fungerar.

Jag funderade... Hade inte jag stängt in mig själv så hade jag nog kunnat läsa av människor, en egenskap jag saknar helt idag. Mamma har berättat för mig att jag redan som en liten toddler grät till synes utan anledning när en viss person kom och hälsade på. Historien visar sen att denna person sårade henne. När jag blev lite äldre, såg runt tio år gammal, så kände jag av det igen, med ett lite större medvetande. Jag höll mig på avstånd, tog emot mutorna utan att värma mig till personen i fråga. Åter igen var det en person som orsakade skada.
Jag kan ha fel. Det må mycket väl vara så att barn generellt har den här förmågan, och att den försvinner sedan. Men det handlade om att fundera nu, och jag kan inte låta bli att undra om jag kanske hade något specielt.

Jag fantiserar ofta om att resa tillbaka i tiden och göra saker rätt. Ge mitt forna jag lite av den inre styrka jag ibland har en tendens till. Kanske ta med mig lite av den ilska jag hade då tillbaka till mitt nuvarande jag.
Jag hade skrattat åt dem som retade mig, istället för att få vredesutbrott.
Jag hade sett allting för vad det var, istället för att ta det personligt.
Jag hade varit glad för det jag hade, istället för att tråna efter det som saknades.

Jag hade inte gått till kuratorn dem där jävla gångerna. Han hjälpte mig inte, och gav mig dessutom dåligt samvete. Jag önskar att jag inte hade behövt vara stark för två personer. Det räckte med att må dåligt själv..
Nu när man tänker på det så finns det inte så mycket man hade kunnat ändra på hos sig själv. Mycket av det hände andra, inte mig själv. Men man blev påverkad. Man drogs med.

Tror ni på ödet?
Man vill ju gärna tro att saker och ting som händer har en mening, att de en dag kommer se till att man hamnar på sin speciella plats på jorden där man hör hemma. Men realisten inom mig säger att livet inte blir så mycket bättre än så här. Det går upp, sen går det ner igen. Och med den mentalitet jag har så kommer jag aldrig riktigt kunna uppskatta det som är bra när det går neråt. Livet blir nog inte bättre.. Annorlunda, säkerligen.
Då undrar man vad man lever för.

Hela grejen har gjort mig mer lättirriterad än vanligt. Tyvärr går det ut över hundarna för tillfället. Om man ändå kunde be dem om ursäkt så de förstod..

Jag antar att jag inte är stark nog att reda ut det här själv. Jag klarar inte av att ta tag i det. Jag vet att jag har blivit lurad, men på något jävla sätt så är jag besviken på mig själv. Det var ju delvis mitt fel? Jag borde ha vetat vad jag skulle göra? Får jag skylla mig själv nu?
Jag är rädd, rädd för andra människor, konflikter... Jag klarar sällan av att göra saker för mig egen skull. Ringa dit och be om pengarna jag borde ha fått känns inte rätt, även om jag vet att det är det jag borde göra.
Det kanske är en del av mitt "barnen i Afrika"-syndrom.

Som med allt annat svårt i mitt liv så vill jag bara glömma det. Jag vill bara gå bort från det, låtsas som om inget hade hänt. Bara säga att nej, nu får det vara nog, och bara strunta i resten.
Men det går inte till så, eller hur? Man kan inte bara gå ifrån saker så, lämna det ogjort.

Jag kände inget i början. Besvikelse kanske, men inget märkbart. Andra reagerade, men jag var orörd av händelsen. Var det chocken eller är jag bara så van att bli överkörd? Man kan undra.
Nu är jag mest bara ledsen på mig själv, vilket leder till lättirritation.

Mitt liv är väl egentligen inte så mycket värre än någon annans. Jag bara tar det jävligt hårt ibland.
Det är så jag tänker ganska ofta. Det finns ju de som har det mycket, mycket värre. Så vad tjurar jag för?
Samtidigt undrar jag om det jag fått gå genom inte var nog. Varför kan jag aldrig på uppskatta det jag har? Varför ska det alltid vara något som förstör allt? Jag har alltid haft bra vänner, men det såg jag inte själv. Det var jag som aldrig tog steget till att ringa. Allt som hände runt om kring gjorde mig bara så blind. Det är likadant nu. Jag har något underbart, men jag ser det inte själv. Jag letar fel i det som är bra i mitt liv, och jag tänker bara på allt som har eller kan gå dåligt. Allt som går dåligt skyller jag sen på mig själv. Minsta lilla fel..
Jag får aldrig tillfället att vara lycklig. Det är alltid något som är fel, i alla fall i min egen hjärna.

The darkness that rests inside never sleeps
It holds the power of heart and mind
Shadows of future and past are its army
And they pillage all that is good
Still a fragment of hope hides somewhere
Waiting for the lightbringer
Will he come, will he win?
Or are the pieces of my soul doomed?

Så, nu var skiten klar. I fredags var jag där i tolv timmar, och Oscar (stackarn var tvungen att hämta mig). Jag hade ont i benen, fötterna, ryggen, axlarna, nacken och huvet. Utmattad, helt enkelt. Jag hade fått gå vid sju eller åtta, men då kom det säkert 20 personer på en och samma gång, och då var det ju kört. Lördagen började jag tolv, och till min lättnad var det en till där, Simon. Det var relativt lungt hela dagen, så jag kom därifrån vid åtta i alla fall (men det var ju som det var med bussarna så Oscar fick komma hämta mig igen, och han hade skjutsat in mig dit med). Då skulle vi ta ett snack med chefen också, och då var det tydligen så att det inte var ett jobb på deltid (vid behov) som det stod på Platsbanken, men ett på heltid. Jag skulle alltså vara där tisdag till lördag, och på fredag och lördag skulle jag troligtvis få jobba tills elva på kvällen. Oscar skulle då bli tvungen att hämta mig varje helg, och det var väl inte sådär kul heller. Jag fick inte reda på hur mycket jag skulle få betalt heller, för den delen. Sen, när jag skulle gå så fick jag 200 kr för besväret... Det var väl vad vi hade fått in i dricks de tre dagarna eller nått. Det var också vad jag hade lånat av Oscar för att ha råd med bussen/tåget (det betalade också en choklad i torsdags när jag var deprimerad).

Just nu känner jag att jag inte vill ha jobbet, med dem långa skit-tiderna på helgen... Det blir bara så jobbigt.. Inte hemma med Oscar på fredag och lördag kväll... Skulle nästan aldrig kunna åka till Motala... Jag skulle antagligen inte få så bra betalt heller. Men det vet jag inte, för det sa hon inte mycket om. Vi får se...

Jag berättade om det till mamma idag. Hon tyckte att jag hade blivit orättvist behandlad. Sen ringde Björn och tyckte samma sak. Berättade hur han hade råkat ut för samma sak en gång, skitjobb på prov och ingen ersättning. Sen gav han mig lite tips med.. Han kanske känner mig lite i alla fall. Höhö.

Jag får leta vidare, så enkelt är det. Jag vet att det är ett jobb, och någonstans så känner jag att det är synd att tacka nej. Men som det är så.. vill jag verkligen inte ha just det jobbet.
Jag får hoppas på bättre tider. Eller att tiden fram till sommarn går fort.

Suck.

Alla kroppsdelar är friska idag. Eller, antagligen inte, men inget stukat. Jag har visserligen tid på mig, men jag har nog gett upp.

Jag fattar inte att jag levde på tre mackor, en kopp kaffe och blåbärssoppa igår. Detta åt jag alltså innan klockan tio på morgonen. Mellan tio opch fem åt jag nog inte ett skit, och drack inget heller. Som jag sa, i det läget var inte hunger känslan som kom fram. Jag får försöka åminstone dricka lite mer idag.
Men jag har ångest, helt klart. Vill inte. Jag ser bara fail.

Jag rev inte morötterna rätt, jag ska salladen fel, jag visste inte vad fan jag skulle göra med lapparna, och jag satte dem med för mycket tejp. Jag satte maten fel när den kom ut, jag missade att säga till när det höll på ta slut. Jag höll inte koll på varken kaffe elelr kakor. Jag hade ingen aning om något när någon kund frågade om till exempel ris, bröd, te eller vad det nu var. Jag tände fel jävla lampa. Jag torkade tydligen inte av borden ordentligt, för det gjorde hon om ett par gånger. Jag plockade nästan bort för någon som bara var iväg och hämtade kaffe (jag var stressad och såg inte kappan.. vilken tjurgybbe), jag fällde en liten unge, jag slog fel i kassan (jag tänker inte gå nära den igen). Jag sprang genom fel dörr och höll på krocka, jag gjorde allting för sakta. Jag tappade saker, oftast bestick, mellan borden och köket. Jag hade för lite is i vattnet, jag satte inte på lock (fanns det lock???). Det kom in en kille och såg borta ut, och jag bara tittade och såg lika borta ut. Sen gick han, och hon sa att jag måste ju ta hand om dem, fråga dem vad de vill, inte bara stå där.
Varje gång jag gjorde något fel sa hon till mig, suckade och gjorde om det själv. Jag har aldrig känt mig så misslyckad så många gånger på en och samma dag.

Och som pest på kolera så missade jag bussen och tåget med 2-3 minuter. Vilket resulterade i att jag fick vänta i en och en halv timme, och var inte hemma förän precis innan fem.

Och jag ville dö.

Oscar satt och spelade och jag mådde dåligt och åt choklad i tysthet..

Jag gick och lade mig tidigt, och grät mig till sömns.

Så var min dag igår, och jag förväntar mig inte något bättre idag.

Livet suger.

Jag känner mig katastrofalt misslyckad. Jag har nog inte mått så här dåligt på ett bra jävla tag. Faktum är att jag har redan börjat fundera hur man på ett smidigt sätt kan stuka handleden eller foten.. Skära sig i armen medför en viss dödsrisk och det bara i hoppet om att de inte vill ha någon som är mentalt instabil, så den idén ligger längst ner på listan just nu.
Jag har dessutom inte ätit särskilt mycket idag. Jag blir sällan hungrig när jag är nere, och nu är jag rätt jävla långt nere. Sluta äta kanske skulle funka, men å andra sidan så tar det för långt tid innan det får verkan...
Man skulle ju kunna tänka sig lättare alternativ som att >valfri nära släktning< har fått >valfri dödlig snabbverkande sjukdom< men då riskerar man att behöva komma tillbaka dit en annan gång.
Ni ser, jag har det uttänkt.
Nu ska jag bara komma på hur....

Helgen var intressant. På många sätt... Jag träffade en kille med en Warcraft-tatuering (och avsett vad Ramsing säger så är det coolt ^^). Jag skämdes lite över min morbrors val av kvinna (och hon envisades med att förvåna mig med sitt dåliga beteende hela kvällen),. Jag såg en massa gubbar och tanter dansa till rockabilly. Tur att man smet till Brygget sen. Det var ganska trevligt. Man såg ju en del folk man kände igen. Hälsade dock inte på alla. Vad fan ska man göra det för? Jag är väl inte den typen heller. Men vafan, jag kramades en del i alla fall. Någon kille trampade mig på foten när han snackade med Micke, honom fick jag flera kramar av när han bad om ursäkt (typ, hej på dig med?). Jag höll på tränga mig före Rasmus i baren med, oops.. Toalettköer är ju ett bra stället att träffa folk man känner sen innan.. Eller inte.

Lördagen började med att man var vaken alldeles själv fram till efter två på eftermiddagen. Päronen var lite bakis (sånt där är självförvållat, så det var väl inte så synd om dem..). En konversation resulterade i fika på stan (efter att ha väntat i en 25 minuter sådär, det var någon som var sen.. ehem). Ledsen att jag inte var till så mycket hjälp angående tjejer. Jag vet inte heller hur dem tänker. Jag vet väl egentligen inte hur killar tänker heller. Det är knappt att jag vet själv hur jag tänker. Som jag sa till Shelge någon gång, de gånger jag har varit kär i någon har jag bara lyckats bli polare med dem istället för att visa dem mitt sanna mål. Eh, vad nu det var på den tiden. Kramas? Vad gäller Oscar så var ju situationen annorlunda på sätt och vis. Vi var subtilt rättframma, eller hur man nu ska förklara det. Nåja.

Lördagen var inte slut där, turligt nog. Kiruna bjöd över mig på middag. Vi var iväg och handlade lite, sen åkte vi hem till henne och hon fixade i ordning en mumsig kyckling. Själv mixade jag samman min länge planerade smoothie. Den var sååå god. Banan, apelsinjuice och frusna bär. Testa det! Middagen var inte klar förän.. sent. Peter kom över också, för att äta. Sa jag att det var mumsigt? Såg på en film gjorde vi med. På det hela så var det väldigt trevligt att träffa Kiruna igen. Snackade lite om allt möjligt, tömde det mesta jag hade på hjärtat ungefär. Det kan jag nästan bara göra med henne, så det hade jag längtat efter.

Söndagen började med hemfärd (till päronen, inte Hfred). De hade inte vaknat, med det gick fort sen när vi skulle iväg till Mantorp. Det är lite småkul att följa med och storhandla sådär. Strosa runt och föreslå saker, kolla på en massa kul skräp... Köpa hårfärg. Mohaha. På vägen genom den stora affären hann jag bestämma mig för att baka kanelbullar och göra chokladrispuffar. Vi hann också träffa på min morbror och hans... kvinna (det råder delade meningar om det). Hur ofta händer det på en skala att man springer på folk man känner på Mantorp? De drack kaffe hemma hos oss sen, och efter de gått satte jag igång mitt bakande. Kan ju säga att det var några år sen man bakade kanelbullar, och då hjälpte mamma till rätt mycket. Det var ohälsosamt roligt. För att inte tala om kladdigt. Försöka få smöret mjukt och sen sprida ut det över degen utan att ta sönder den är inte så lätt som det ser ut. Mina händer blev ju återfettade åtminstone. Jippi? Enligt smakprovare så var bullarna goda, så det gick ju bra. Jag får helt enkelt göra om det någon gång (fast inte med lika mycket deg kanske?). Chokladrispuffarna blev goda med. Det är fantastiskt hur kul det är att titta på choklad som smälter... Det är med andra ord något fel på mig. Mina baknings-gener är alldeles för välutvecklade...

Måndagen började med klippning. Ojoj vilken sen då. Halva håret väck (eller bara nästan). Inte lika bra som när Lisa gjorde det dock. Slutresultatet blev i alla fall mig i halvkort, superduperrött hår.

Mamma var inne på Guldfynd och hämtade ut min alla hjärtans dag-present med. Hon hade fått mormors gamla halsband lagat. Nu får jag ta väl hand om det. Jag är rätt nyfiken på vilken tid den är ifrån exakt. Jag vet ju att den är några år gammal, vill bara veta mer. Får väl kolla upp det (en vacker dag).

Så jag kom precis hem från lunchen. Med två hundar. Just nu ligger Fosco och psykar mig, och Biko ligger under sängen och sover. Jag tror inte precis att någon av dem kommer ha kul med mig, även om dem är två.. Nåja, vi får se hur det går.
Jag lär ju komma upp tidigare, nu när Fosco är här. Han låter ju sällan en ha sovmorgon. Biko kan själv säkert sova tills lunch...
Men om jag skulle ta och vara lite produktiv idag. Har redan slängt i lite tvätt, få nog köra ett par omgångar till. Sen kan man ju diska, byta vatten i akvariet.. Plocka i ordning lite. Ska bara ta en liten paus. Eh, det är visserligen så det brukar låta, sen sitter jag här hela dagen i alla fall.

Nåja.

Alla mörka, sorgliga och deprimerande funderingar jag har, vem ska jag dela dem med? Fiskarna, hunden, nallarna?
Ensam, alltid och för alltid ensam. Ensam och dum.
Alla utom jag själv ser det ljusa och goda som jag har i mitt liv. Mina ögon ser bara mörker.. Jag tänker bara mörker. Jag har inte mycket hopp för mig själv, för framtiden. Det är inte mycket jag ser fram emot. Jag hittar fel i alla jag gör. Jag föreställer mig alltid det absolut värsta som kan hända. Jag litar inte på mig själv, mina känslor. Jag kan räkna de personer jag har tillit för på min ena hand. Faktiskt på två fingrar. Ingen av dem två är från min lilla familj.

Ibland vill jag bara börja om. Lämna allt och alla bakom mig och börja om. Men jag skulle nog bara göra om samma misstag igen. Dessutom kan jag inte bara tänka på mig själv. Få som de är, så har jag personer jag bryr mig om, som bryr sig om mig, och hur kan jag lämna dem?
Man kan inte fly från sitt liv bara för att man inte orkar mer.. Man får göra vad man kan, när man kan. Tiden går fram, så sakta så det känns som om den inte går fram alls. Men någonstans finns en ny dag.. En dag som är bättre än den innan, som bryter mönstret med dag efter dag som bara är den andra lik.

Det finns inte mening med livet när man lever sitt eget mörker. Man lever så mycket för andra, man gör så mycket för andra, och så lite för sig själv. Men när det inte finns något man själv vill, vad har man annars att göra? Man bara väntar på att en dag finna något som man själv kan leva för. Något som ger livet mer substans.
Just nu, när man ser på sin framtid, så ser man bara bilden av vad som förväntas av en. Utbilda sig, skaffa jobb med bra lön, skaffa familj. Utbilda sig i många långa år, leva fattigt under tiden och bara bygga upp ett enda stort lån. Skaffa ett jobb man saknar passion för, bara gå upp på mornarna och jobba, samma rutiner dag efter dag. Meningslöst slöseri på tid, för att få pengar. Pengar man spenderar på att köpa saker för att överleva. Pengar man spenderar på saker som skapats av andra människor som slösar sin tid lika meningslöst. Skaffa familj.. Hitta någon passande partner vars gener man godkänner och vill föra vidare med sina egna. Ägna 18 långa år (minst) på någon annans liv.
Man ska bara överleva. Det är livet. Man ska gå upp varje dag, och kämpa för att överleva. Vi är djur, vi har bara ändrat kraven på vad som krävs för våran överlevnad.

Man ska bara överleva, tills man dör.

Det ringde precis.. Ett nummer från Vimmerby. Vad annars kan det vara? Men jag kunde inte svara. Jag vet inte säkert varför, men jag har mina aningar. Jag vill inte ha det där jobbet egentligen. Det var i alla fall första tanken. Jag vill inte, jag kan inte.
Jag bara skakar.. Vad ska jag ta mig till?
Åh, jag är så korkad.

Ärligt talat, ibland vet jag inte vad jag håller på med.

Åh, detta hemska uppdrag.
Jag har ångest.
Nu har det i alla fall skrivits ett CV och ett "Personligt" brev. Vi får se vad andra tycker om det. Om jag får andra att våga läsa det. Sen blir det väl att skriva en lista på affärer och sånt man kan söka och bara sätta igång.
Det finns andra planer med. Gå ut och gå med Fosco igen. Yay. Börja träna med Oscar och hans pappa. Yay. Hälsa på i Motala snart igen. Yay.
Städa akvariet. Blöh.

Mental ansträngning är jobbigt det med.

Nu har man då återvänt från det kalla och blåsiga (och vitare) dalarna. Fjällen egentligen, men de låg i Dalarna..
Vi vaknade klockan tre söndag morgon och satte oss i bilen (där vi satt i minst 10 timmar). Inte nog med att det var trångt och kallt i bilen, det var dessutom minus tjugofem grader celcius ute. Inte bara i fjällen, utan hela vägen upp. Det blev nog varmare ju längre upp vi kom. Ett tag var det bara minus arton grader celcius. Det var kul ett tag, vi såg inte precis ut genom våra fönster. Vi andades så mycket så det blev imma på fönstrena som genast blev frost.. Då och då tog vi fram skrapan och gjorde små luckor. Vi hade snöbollskrig i bilen efter det.. Lagret med frost var säkert flera millimeter (vilket inte låter mycket här, men för frost är det rätt mycket). Då och då nosade en rastlös hund någon i örat. Ett tag höll han på att hoppa över sätena också (han ville ju bara gosa.. och busa).
Men i alla fall. Efter många timmar var vi framme - Stöten here I am. Efter att de som hade bokningsnumret anlände evakuerade vi den frostiga bilen och intog lägenheten. Burar kom upp, tv'n inspekterades, wlan upptäcktes.. Man slogs om sängplatser.
På måndagen började vi med att hyra skidor, och efter ett tag i kön märkte jag att mitt humör inte var det bästa. Jojomensan, efter ett par fall i barnbacken tjurade jag till det ordentligt, satt i snön ett tag (tills rumpan inte kändes mer), och sen var det slut... Tisdagen gick betydligt bättre (även om vissa fall nog förvärrade min förmåga att åka skidor). Killarna tjatade om min icke existerande fallteknik.. Nåja. På onsdagen tog vi det lugnt, kollade in after ski'n. Lite småkul, fast jag var väl inte sådär himla road. Blöh.
Torsdagen var intressant. Det var tänkt att vi skulle åka, men.. Det blåste stormvindar. Dem andra åkte, och jag gav det ju ett försök. Men det var is i backen, så det gick inte så bra. På fredagen var det plusgrader (och därför blötsnö). Det gick rätt bra då med, även om Granen inte var så förtjust i mig. Fan vad jag vurpade. På en liten backen flög jag som en vante, tre gånger. Man tackar...
Oscar hyrde skidorna en dag till och åkte som bara fan på lördagen. Han hade ju kul i alla fall. Jag är väl lite ledsen över att jag inte åkte mer.. Medan man var där liksom. Men är man tjurig av sig så är man. Eller, det kan väl misstolkas. Tjurig och feg och ger lätt upp. Vad var det han sa.. Jag har väl inte smärttröskeln som krävs..

Hur som helst, det var i alla fall trevligt, och kul. Göra om? Ja tack!

Nu är man hemma igen, i verkligheten. Det känns ganska tomt. Jag vet inte varför, men det var något med att vara i fjällen som gjorde att allt kändes som en lång, skön dröm.. Nu har man vaknat, och allt är som vanligt igen. Alla problem.. All skit.. Allt man behöver göra.
Jag vill hellre drömma..

När jag vaknade kunde jag bara tänka på en sak. Jag tror till och med att jag hade mardrömmar om det.
Chokladaskar. Praliner. Iiiiieeeeeeh.
Ush.
Chokladaskar är sånt man ger anställda på mindre företag vid jul.
Det blir alltid minst 1/3 kvar av asken, sånt där som man verkligen inte kan tvinga sig själv att äta.
Resten åts med tanken "äsh, det går väl att få ner".
Medges, det kan finnas en som faktiskt är god, men det burkar också var en av dem det bara finns en eller två av i hela asken..

Bersvikelsen när jag fick en till chokladask vid jul. Förra året var det Geisha (vilket ju faktiskt gott), men i år var det Wiener Nougat (vilket knappt var gott). Tur att Oscar tyckte om det i alla fall, jag hade inte fått ner hela jävla asken.
Chokladask med ett jävla tråkigt, tryckt kort.. Bah.

Chokladaskar överhuvudtaget, nej tack. Man ger väl det av samma anledning jag brukar ge en marabou-kaka till Jennifer. Man kommer inte på något bättre, och en chokladask är väl en fin tanke? Eller?

Nu kan jag släppa den tanken, tack.


1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Hmm, tog studenten, flyttade hemifrån. Jag kan väl komma på hur mycket saker som helst egentligen.
2. Höll du några av dina nyårslöften?
Jag hade inga, så nej.
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Nej.
4. Dog någon som stod dig nära?
Nej.
5. Vilka länder besökte du?
Irland och Estland.
6. Är det något du saknar år 2008 som du vill ha år 2009?
Jobb?
7. Vilket datum från 2008 kommer du alltid att minnas?
5 juni.
8. Vad var din största framgång 2008?
5 juni...
9. Största misstaget?
Lata mig alldeles för mycket för mitt eget bästa. Kolla bara, nu har Arbetsförmedligen min själ..
10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Jag tycker jag är sjuk hela tiden.
11. Bästa köpet?
Akvariet? Eller, allt som är i atm.
12. Vad spenderade du mest pengar på?
Akvariet..
13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Något gör mig glad hela tiden..
14. Vilka sånger kommer alltid påminna dig om 2008?
Ingen särskilt egentligen.
15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Gladare.
16. Vad önskar du att du gjort mer?
Ansträngt mig. Gått mer på promenad.
17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Suttit vid datorn.
18. Hur tillbringade du julen?
Med Oscar och alla släktmiddagar som kommer till.
19. Blev du kär i år?
Jag var kär när året började.
20. Favoritprogram på tv?
The Tudors.
21. Bästa boken du läste i år?
Pick a Pratchett. Problemet är ju att jag inte kommer ihåg vilka jag har läst i år, vilka jag inte har läst, vilka jag läste förra året..
22. Största musikaliska upptäckten?
Hmm, i år? Machine Head kanske?
23. Bästa filmen du såg i år?
Men, jag kan inte välja en bra film av alla hundra jag har sett i år.
24. Något du önskade dig och fick när du fyllde år?
En resa. (Igen).
25. Något du önskade dig men inte fick?
En nalle.
26. Vad gjorde du på din födelsedag 2008?
Hade grillfest hemma hos mig.
27. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
En biljett till Arvikafestivalen 2008. Men nu blir det ju en till Arvikafestivalen 2009 istället. ^^
28. Hur skulle du beskriva din stil 2008?
Latmaskstilen.
29. Vad fick dig att må bra?
Flytten, vovvarna, akvariet, Ullared. ^^
30. Vilken kändis var du mest sugen på?
Haha, bra fråga. Inte en aning.
31. Vem saknade du?
Alla vänner jag flyttade ifrån.
32. De bästa nya människorna du träffade?
Inte träffat så mycket nytt folk direkt.
33. Berätta om 2008?
Det blir en alldeles för långt historia det. Skulle bara tråka ut dig. Och mig med, för den delen.

Ibland händer något trivialt som gör mig irriterad. Har jag en dag som idag så går den irritationen och petar på något mörkt och då blir mörkret inte så glatt heller och börjar röra på sig.
Jag vet inte vad det är som gör att en liten skitsak kan bara få mig att .. bryta ihop. Jag antar att att irritation på något sätt får mig att tänka arga tankar, och efter ett tag börjar jag skylla på mig själv, och efter det så börjar jag tänka väldigt dåliga, depprimerande tankar. Jag har ju aldrig varit känd för att vara optimist, om man säger så. Min negativa sida är dessutom expert på att vara just negativ.
Jag ska vara helt ärlig med er. Allt är inte bra med mig. Faktum är att det är väldigt få saker som är bra med mig just nu. Jag känner mig ensam, och är ensam större delen av dagarna. Jag är sysslolös, outmanad, rastlös. Jag är orolig för allt.
Jag skulle nog kunna kalla det depression. Så, nu har ni det, ni som fortfarande trodde att jag var glad och nöjd. Glöm det...
Jag antar vissa dagar är bra. Vissa dagar tänker jag inte efter så mycket. Men dem blir bara färre och färre. Dagar som idag, sammanbrottsdagar, kommer allt oftare. Jag tänker inte skylla på hormoner, det är inte hormoner. Jag mår helt enkelt inte så bra.

Så har man varit på ett möte, som kanske inte var helt onödigt. Stora delar av det, men så lämnades mitt namn till en kennel som söker timanställda också. Vi får se hur det blir med det. Antagligen inte ett skit.

---

Oj då, det blev lite bild-lekar där mellan. Vill ni också se?


Jag hade så mycket funderingar. Men dem försvann i himlen, bokstavligt talat, som ni kan se.
Det finns så mycket att göra. Småskit, måsten.. Som vanligt känner jag att jag inte riktigt gör det jag borde. Ni vet, skjuter på det om och om igen. Det är väl inte så hälsosamt.
Av någon anledning lyckades jag i alla fall byta gardiner. Hmm. Vad blir det härnäst tro?

Julen närmar sig. Jag tänkte på presenter. Det heter ju klappar nu. Det var inte det jag funderade på dock. Mest att det är svårt att köpa saker till folk. Jag är löjligt och har lite sådär krav att det ska ju passa på något sätt. Sällan man sätter det kravet. Jag mår dessutom lite dåligt när jag inte köper något. Det får väl herr Julfacist i uppdrag att ändra på.
Jag har lyckats några få gånger, det här med presenter. Ni vet, geniala idéer, som man vet passar perfekt. En var Futurama-boxen, den andra tavlan till mamma.

Fint det blev. Mm.
Annars är det brist på snilleblixtar. Verkar inte som om jag får fler i år. Nåja. Nästa gång?

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den här fina/fula årstiden vi har. Ni ser, jag kan inte ens bestämma mig där. Snö är vacker, snö knarrar sådär mysigt.. Snö blir slask, slask fryser till is, snö blir grått och brunt, snö betyder kallt väder. Det är mörkt och mysigt. Det är mörkt och deprimerande. Det är jul. Det är jul... (Ångest).

Det är tomt på något sätt. Ensamt.

Ska man sysselsätta sig kanske. Har suttit här för länge i alla fall. Har glömt för mycket...

Nu får det vara nog, tycker man. Men man vet att det inte är så. Det är ju bara början. Början på en lång väntan på bättre tider.
Man tycker ju att de borde ha kommit på ett sätt att ha det någorlunda stabilt, men icke. Nu sitter vi här allihop. Stackarna som har jobb, men inte vet hur länge till. Stackarna som inte har jobb, och vet att de får inget heller på ett tag. Vem hatar vi?
Regeringen för att de inte kan göra något åt det, dem jävlarna. Företagen för att de bara sitter på röven och väntar på att alla andra ska göra något. Arbetsgivarna som varslar, tusental efter tusental.
Men vad gör 40 000 extra arbetslösa med statistiken? Äsh, någon tiondel extra på procenten..
Sen ser man runtomkring. Jag tror inte det finns någon som inte känner någon som har fått sparken nu. Jag gör det, du gör det säkert med. Frågar du någon du känner gör dem det med. Och vi känner alla någon som är orolig, som är osäker, som tror att de kanske inte kommer ha sitt jobb kvar länge till. Det påverkar oss alla.
Jag vet inte ens vems fel att det här är. Varför hamnar man i en lågkonjunktur? Det går ju upp och ner, så mycket vet jag. Jag tror dock inte att någon riktigt vet varför, då hade de kanske kunnat göra något åt det. Så vem ska vi skylla på? USA? EU? Svenska regeringen? Oss sjävla? Vem?

Det jag hatar mest är att allting ska handla om pengar. Allting har en prislapp.
Jag läser en bok, hur mycket kostade den?
Jag tittar på tv, vad betalar man för licensen, hur mycket kostade tv'n?
Jag sitter vid datorn, hur mycket ger vi för internet, hur mycket kostade datorn och allting till?
Jag spelar, hur mycket kostade spelen?
Jag går ut och går med hunden, vad kostade han, vad kostade kopplet, alla bajspåsar?

Jag lever, hur mycket kostar jag?

Åh shit, det var ett tag sen. Vad ska man säga? Man är inte alltid på skriv-humör numera. Jag har väl aldrig varit någon storbloggare heller för den delen. Man sitter liksom hellre och spelar... Hur bra nu det är.
Nåja, det har ju hänt en del nu. Vi tog hem Fosco för en vecka sen, och det gick väl bra, förutom att han inte riktigt känner för att gå upp för trapporna. Det är ju en bit.. Han har väl lite ont... Stackars gubben. Dessutom så börjar lilla Extra löpa snart, så vi bytte till Biko idag. Jag saknar redan Fosco. Jag vet inte ens varför.. Han låg ju mest bara på golvet och sov i alla fall.
<3
Skitsamma om man får gå ut tidigt på morgonen. Det är inte så dumt med lite frisk luft så man vaknar. Man kommer ju upp tidigare med, vilket är ganska bra för min del. Jag har till och med börjat titta på nyheterna igen. Woho.
Vi var och kollade på en tvåa i fredags. Det hela gick rätt fort. Emma och Jocke vill flytta till en lägenhet på första våning (pga hunden), och skulle kolla på en tvåa och en trea. Vi fick väl veta dagen innan eller någpt att vi kunde också kolla på den. Så där var vi. Det kändes konstigt på något vis.. Stampa in i någon annans hem och utvärdera det.. Ush. Men igår fick vi veta att vi får den. Dem tog trean. Så det blir att flytta snart. Hur snart vet vi inte. Hittar vi någon som vill ha våran så behöver vi inte vänta tre månader på att flytta, för han som bodde där skulle föytta ut i december. Vi får helt enkelt vänta och se.

Jag hade sjukt tråkigt under veckan jag inte hade WotLK men alla andra hade.. Men jag fick det beställt och hemskickat på tisdag. Så nu är man lvl 71.. Nej, det går inte så fort. Men vad gör man? Man har ju en hund att gå med, och disk att ta hand om. På tal om det, jag ska nog börja diska.

Som folk nog vet lite smått så har jag aldrig varit i Ullared (vilket nog är lite ovanligt, med tanke på hur många jag känner som varit där). Men nu blir det av. Det har varit planerat ett tag att jag ska med mamma och hennes kompis och hennes dotter (det blev rörigt där..) första två dagarna i december (hur jag ska få hem allt på tåget sen är en helt annan fråga..). Nu har det blivit så att vi ska följa med nu i helgen också, men Oscars mamma, Emma och Jocke. Lite roligt att man åker två helger i rad till Ullared första gången man åker dit.. Hehe.

Det var en himla trevlig helg i KW's torp. Jag vet att jag har skrivit lite om det, men här kommer en liten ego-bild.
Heeere's Freddy!


Jag skriver mer sen när jag har diskat. Har lite i huvet, får jobba på det.

Puss och voff.

Just det, jag skulle ju skriva. Ok då.

Helgen var himla trevlig måste jag säga. Jag fick god mat (mammas mat är alltid det), och en massa kaffe. För att inte tala om en massa trevliga (och ibland mindre trevliga) samtal med alla möjliga personer. Hela eftermiddagen i söndags tillbringades med Ramon, och senare blev jag upplockad och ivägkörd till torpet.
Jag måste säga, det var gutt att träffa Ramon igen. Det var ju ett tag sen, om man säger så. Äsh, det var kul helt enkelt. Jag behöver inte gå in på detaljerna. Göra om? Yes indeed.
Det var också trevligt på torpet. Vi tittade visserligen på en film som gjorde mig och Kristin ledsna och gråtfärdiga, men sen så. Jag och KW pratade lite för oss själv ett tag med, när de andra tittade på Sweeney Todd. Det var sånt där allvarligt samtal som man också längtar efter ibland.
Jaja, det hela slutade med att vi letade efter ett videoband (som vi inte hittade) och gick och lade oss vid 5. Vid det laget var jag ganska trött... Vaknade vid 9-10 någon gång. Så sömn - forget it. Jag tror jag tar igen fortfarande, för jag sov till 11 idag. Efter att ha duschat vid halv tio, men ändå. Jag somnade om, det händer inte ofta.
Ok, så det blev inte så långt som jag hade trott, men det visade sig att jag kanske inte alls ville berätta om allt som gjordes och sades. Nej, det är väl kanske inte så privat, men på sätt och vis så angår det väl ingen annan heller. det är svårt att förklara så att det verkar vettigt, och inte sådär jättefarligt hemligt och mystiskt. Det är inte det, men fortfarande lite sådär att man riktigt inte vill berätta det för hela världen. Ni som var där vet, det räcker väl.

Det är fint väder idag. Solen tittade fram då och då på min promenad. Fosco var lika söt som alltid. Han såg en ekorre. Det var så att jag såg den först, en ganska bra bit ifrån, men Fosco såg inte när den stack över vägen. Sen satt den bara där under trädet medan vi kom allt närmare. Ca 1,5 meter ifrån fick de syn på varandra. Ekorren stack iväg upp för trädet, och Fosco försökte sticka iväg efter den. Jag kunde inte hålla mig för skratt.. Det var väl inte så smart kanske. Men han är ju så rolig!

Vad ska jag göra nu? Woot, spela lite.
Sen kanske se lite fler avsnitt av The Tudors.

Puss och kaffe.

Jag vill skriva ett långt inlägg. Men vafan, jag hinner ju inte. Så går det när man går upp, duschar och sen hux flux går och lägger sig igen.
Jag är inte bara seg, jag är hungrig.
Och litet orolig för krukväxterna (de ser lite vissna ut igen).
Vad ska man göra idag? Nu äta lunch. Sen gå ut och gå. Skriva ett inlägg i bloggen, samt se till att jag kommer med i Kara. Eh, vad mer. Städa lite vore ju jävligt nice också, men jag tror jag sparar det tills imorrn.
Yes, det var en trevlig helg. Mer om det sen. Jag hoppas bara ni kan vänta några timmar. Tja, ni har ju väntat tills torsdag, så varför inte lite till?

Pöss och foooood.