Idag har varit konstigt. Jag har varit glömsk, klantig och allmänt misslyckas. Eller, mer än vanligt. Kom till slutsatsen att jag har sovit för lite... Så går det när man anstänger sig för att packa allt man ska ha med sig kvällen innan, för en gångs skull.
Slutade med att jag vid lunch kände att jag var för trött och det hade bara slutat med att jag hade varit superjobbig på biologin. Så Sara körde först hem till sig och gav mig alla bilder till klassboken, och sen skjutsade hon hem mig. Låg hemma ett tag, hann titta genom lite bilder också. Det var redigt roligt!
Trött som jag var fick jag för mig att jag skulle iväg när klockan var 14.45, vilket ju var liiiite tidigt. Mamma frågade om jag skulle iväg när jag gick ner med väskorna, och det var då det klickade i hjärnan. Nej, det skulle jag ju inte.
När jag väl kom iväg och gick bort till busshållsplatsen är den befolkad av två mopeder+manliga fjortisförare och tre fjortistjejer. De hade naturligtvis (som all annan förstörd ungdom) inte vett att flytta på sig när man kom där konkandes på en väska. När jag väl hade kommit förbi dem börjar jag snegla lite på dem, nyfiken som jag alltid är. Då kliver en av killarna av sin moped och jag ser hans häng. Det var inte så att kalsongerna precis syndes. Det var inte heller så att de satt halvvägs ner på röven. Nej, de satt nedanför röven. Ja, nedanför. Jag trodde först att han skulle dra upp byxorna lite, men icke. Han satte sig nerpå marken, på bara kalsongerna, och pillade på sin jävla moped. Han hade till och med ett bälte, varför använde han inte det? Hade han så stor pung att byxorna stannade uppe i alla fall? Eller var det därför han envisades med att sitta på en moped - för att byxorna inte satt uppe. Det var seriöst det värsta jag har sett i häng-väg hittills. Det var ganska neutrala kalsonger iofs, gråa och vita. Hade kunnat vara typ gula och rosa. Men ändå, VARFÖR??

Jag är framme i H-fred nu i alla fall. Älskling lagar mat. Currykyckling med ris blir det. Weeei! :D

Tåget blev för övrigt försenat, med en hel kvart, vilket var mer än vanligt. Det var problem med spåret sist, och de hade inte löst det än. Så förvånansvärt.. Naturligtvis så tar pengarna på mobilen slut också så jag kunde inte sms'a Oscar och berätta om förseningen. Han fick vänta ett tag. :P

Nu ska det i alla fall ätas.

Puss och häng.

Linnéa: Det intrycket jag har fått är i alla fall att det är du som styr, och Erik är toffeln. :P

Jaha, så ska man sammanfatta idag i ett långt inlägg, helst innan klockan hinner bli 22.
Jag hade sovmorgon tills 11.20, men av någon jävla anledning vaknade min hjärna 4.30. Det blir bara värre, det är så. Sov väl lite till och från efter det. Öronproppar är Gud's gåva i alla fall. Om man vaknar. Men det gjorde ju jag, olyckligtvis. Min kropp kanske hade en undermedveten oro för att jag inte skulle vakna i tid, så den väkte mig lite före. Mycket före...
Dagen fortsatte inte särskilt bra, då man kände sig tvungen att ta sig till Skatterverket. Där fick jag reda på att jag inte får min skatt... förän augusti eller september. Ja, pengar är ju pengar, men jag ville ha dem före Arvika, inte efter. Hur ska jag nu kunna gå på festival?
Någon som har lust att låna pengar till mig? *ser snäll ut och gör valp-ögon*
Det hela gick ganska fort, så jag var 20 minuter för tidigt till skolan, men se, det var toffeln också. Återkommer till herr Toffel senare.
Föresten, vilket sjukt väder det har varit idag. Blåsigt, men säkert 20 grader Celcius. Man klarade knappt av att vara i solen ju. För övrigt har vädret varit mysko. Det har gått från kylig tidigt vår (med snö för inte så länge sen) till sommarvärme på 20... Vår jord är sjuk... Ehm.

Jag hittade inte min iPod-usb. Jag måste börja fokusera mer på vad jag gör med mina saker. Sara och jag pratade om det idag. Vi glömmer hela tiden var vi lägger saker nu, tänk då när vi är gamla? Vi kommer ju inte veta vart vi lade vårat huvud!

Vi fick våra biobiljetter idag. Ulf ropade upp alla som skulle få en, och det utbröt applåder för alla, som blev svagare och svagare för varje person. Vem orkar applådera 16 personer i rad liksom? Tills slut var det bara vi i hörnet som klappade händerna. (Klappa händerna när du är riktigt glad! *klapp klapp*) Enda problemet kvar nu är att komma på vad man vill se för film.
Vill du gå på bio med mig? :D
Ulf's lektion hörde jag inte så mycket av, då jag gick genom alla citat jag hade skrivit ner i häftet.. Nästan en på varje sida. Våran klass är rolig. Och korkad ibland. Eller, delar av den är korkad ibland. (You know who I mean...)
Snart kan vi börja på boken, eller i alla fall välja ut bilder. Sara lovade att hon skulle försöka fixa det tills imorrn, och Erik skulle också se om han kunde göra det. Kan jag sitta och titta på roliga bilder hela helgen!

Efter den vidriga lunchen (såsen till falukorven såg ut som en grynig massa) så gick Sara och jag iväg och köpte glass. Bestämde mig för en Piggelin! ^^ Mm, Piggelin... Hur som helst, så försökte hon i kassan ta 11 kr för min Piggelin, vilket är befängt, för den kostar sex.. kronor. Men datorn visade tydligen 11, och det tänkte jag inte gå med på, så någon fick kolla, och jag fick min glass för sex kronor. Så löjligt att ens tro att en Piggelin kan kosta 11 kronor. Är inte hon i kassan allmänbildad? På sina egna varor??
Jag försökte spara Piggelinen tills vi hittade grabbarna, men den var liten och försvann fort, så jag hann aldrig göra några menande gester med glassen... :/
Däremot så chockerades vi av att på vägen tillbaka till skolan stannade en fräsh Volvo vid oss och en man (observera man) frågade efter vägen! Män frågar inte efter vägen, sånt händer bara inte. Riktiga män har stolthet i att de tror att det alltid kan hitta fram. Fast han såg riktigt osäker ut sen när han väl parkerat bilen, ungefär som om han hade blivit nersläppt här från andra sidan av jorden och inte redigt visste vart han var. Eller vem han var, för den delen. Så han var säkert inte en riktig man alls. En man från Venus, så att säga..

Vi hittade grabbarna efter ett tag, och med en kortlek i handen bestämde jag att vi skulle spela Sjuan. Så jag flyttade på lite möbler och vi satte oss runt bordet och spelade. Alltid lika roande. Tim och Joel försökte fuska, Sara bad om kort hela tiden, och folk började göra säl-ljud. Hehe, knubbsälar var vi allihoppa, allihoppa, allihoppa. Knubbsälar var vi... Ehm. Det tog inte lång tid innan Erik började oro sig över vart hans flickvän var någonstans. Hon hade ju rast nu, och den var inte lång, och han skulle ju se henne. Skulle han sätta upp en skylt? Flickan dök snart upp, och kommenderade Erik, as usual. Det hördes ordet toffel, genom en del hostande, men jag som vanligt säger vad andra antyder och påpekade för Erik om hans toffelskap. Jag fick en liten spark på smalbenet. :D Hur som helst fick jag Erik senare att erkänna att det var nog hans flickvän som styrde i deras förhållande. Med andra ord: han är en toffel. ^^
Let's play master and servant... *nynnar*

Väl hemma skulle jag fortsätta med HiB-tentan. Men där står Forden igen. Förbannat också. Nu hade de i alla fall klart för sig att jag tänker ta ett sabbatsår, och de såg väl lite besvikna ut, men sa inte mycket om det... Mormor sa i alla fall innan de åkte att jag skulle ta det lugnt, göra som jag ville. Det enda som var viktiga var att jag är lycklig. Jag får tacka för att det inte blev mer besvikenhet.
Infon om att jag vill ha studenpengar och födelsedagspengar på en och samma gång blev i alla fall levelerat. Dublin!

Jag bestämde i söndags att jag skulle baka kakor ikväll, och ha med mig tills imorrn kväll. Så jag går ner för att göra karamellen, men gör mitt vanliga misstag och distraheras av något annat? Och gissa vad? Jo, jag kokar över karamellen. Bränt socker luktar inte gott. Men det luktade överallt... Nästa misstag var att skölja med kallt vatten så det blev ett litet stelnat ihåligt bränt karamellberg i kastrullen. Ett hårt berg. Mycket hårt. Så jag fick stå och skölja bort det med jättevarmt vatten i säert 20 minuter. Fatta vad trött jag var på mig själv då. Gjorde en ny sats karamell, och vakade över den som en hök hela tiden, så jag inte skulle misslyckas igen. Och det gjorde jag inte. Det blev bra. Men att det ska ta 2 gånger och ett rökfyllt kök att lyckas?
Mina kakor blev i alla fall bra. Jag kan inte misslyckas med sådant som sköter sig själv i ugnen. Dem är ljuvliga. Nu ska jag bara låta bli dem på vägen ner.

Ja, det blir att åka tåg imorrn. Hurra! Ska bara packa alla saker, då det är lite mer man ska ha med sig, eftersom det är lite fler dagar. Åh, det ska bli så härligt. Men det betyder antagligen också att det inte blir så aktivt bloggande, om jag inte kan få Oscar att spela TV-spel en stund varje dag. :P

Puss och knubbsäl!

Jag tänkte gratulera mig själv till att officiellt fått tvåsiffrigt antal besökare i min blogg. 10 stycken glada människor! Jag är också glad. Tack Sara som länkade till mig! :D
Vidare kan jag också gratulera mig själv till att ha lyckats skaka vispgrädde... till smör. Ja, det är sant, och jag vet inte hur det gick till, men det blev smör. Det såg misstänksamt grynigt ut när jag var klar, visste inte riktigt varför först. Sedan rörde jag om lite och allt blev klart: det var smör. Björnen retade mig för det sen. Inte ens han har lyckats få smör, och var sarkastiskt imponerad på min armstyrka... Haha. Mamma kom hem och skrattade åt mig också.
Det kan väl erkännas, det var lite roligt... Jag vet inte hur det gick till, men det var roligt. Dock inte så gott på fruktsalladen. Ehm.

Satt ganska länge med att försöka lära Vivvi hur man gör nya mappar, flyttar bilder, laddar ner bilder and so on. Jag har med andra ord varit lärare en liten stund. Jag är i alla fall lite mer tålamodig och pedagogisk än Björnen, dock har jag en känsla av att jag tog lite för mycket på en och samma gång. Svårt att lära en gammal hund att sitta, så att säga, ännu svårar att lära den att sitta, ligga och rulla runt samtidigt. Hunden har väl glömt det tills imorrn.

Vi hade ett samtal om skolor och ungdomsvåld vid maten, vilket var lite intressant. Tror det började som ett samtal om skolmaten, gick vidare till skolor i allmänhet och sedan till våldet i skolorna och allmänt bland ungdommarna.
Sakemn är den att vi har hört (från vissa personers lillebrorsor) att situationen i skolorna vara förvärras. Man behöver egentligen bara läsa i lokaltidningen om vad som händer. Det har varit bråk jämt och ständigt, det har kommit fram knivar och andra vapen, det har förkommit mordhot mot lärare... Det verkar inte som om någon försöker göra något åt det heller. Klasserna är stökiga och bråkiga, och ingen verkar bry sig. Det bara fortsätter, och ökar! Överallt! På min tid (dvs 3-6 år sedan var det jämförelsevis lugnt. Ändå var våran klass värst. Det var bråkigt och stökigt, ett och annat bårk ibland, sällan något allvarligt. Då tyckte man att det var jobbigt, men vad skulle man tycka nu? Det är rent ut sagt chockerande att höra om allt det här, man sitter alltid med hakan i golvet efteråt. Vad fan håller alla på med? Ungdommen nu för tiden, jag säger då bara det, och jag får säga det utan att det känns fel. Lärarna nu för tiden, säger jag också... Föräldrarna nu för tiden, kan också tilläggas.
Jag känner mig hård och konservativ nu, men det är vad jag tycker, och jag har rätt till min åsikt.
Någonstans måste vi börja ta ansvar för dem som själva inte är redo för det. Sanningen är den, och det är ganska tydligt, att ungdommar som går i högstadiet (och alla klasser under) inte är förmögna att ta ansvar. Med ansvar menar jag flera saker. Dels att ta ansvar för sina handligar, gentemot andra, sig själv och egendommar, och dels det ansvar att ha allmän respekt för andra. Dessa två hänger ju ihop, och när nästan samma sak. Dock är det så att om man har respekt (inte rädsla) för någon/något så tänker man sig för innan man utför handligar. Men man har ett ansvar för de handligar man utför också. Kort sagt: ungdommar nu för tiden lär sig inte den respekt och ansvar de borde ha genetmot andra. Vi är alla individer, men vi lever tillsammans.
I dagens samhälle verkar det mycket vara så att det blir allt mer accepterat att enbart tänka på sig själv, och strunta helt i andra (vilket fick mig att tänka på Nietzsches teori om övermänniskan). Man utför alltså handlingar som gynnar en själv, eller på instinkt, och tänker inte efter vad konsekvenserna för andra blir. Ja, det råder en allmän mening om att man ska vara snäll, men utgår inte detta egentligen ifrån att om man är snäll mot andra mår man bra själv, och får bra saker tillbaka? Alltså, man ska vara snäll för att det gynnar en själv.
Vidare så råder det också en väldigt liberal mening om barnuppfostran. Barn blir bortskämda. Barn får lite skäll, mycket godis, uppskattning, leksaker och skräpmat. Barn får göra som de vill, utan särsklit många restriktioner. Vad leder detta till? De får uppfattningen om att de kan få all, bara de är tillräckligt påstridiga (vilket inte behöver vara dåligt) eller högljudda (vilket alltid är dåligt). De förlorar respekt för andra människor, eftersom andra går att manipulera. De får lära sig att nästan allt är tillåtet att göra. Tänja regler går hur bra som helst. Man får ju bara lite skäll, nästa dag får man godis. Det är ju inte så farligt? Ja, så får man göra. Bara man döljer det så får man inte ens skäll, bara godis... de förlorar respekt för regler. De får saker hela tiden, och förlorar respekt för tingen. Har man få leksaker uppskattar man mer dem man har. Alltså blir man respektlös mot egendom. Vad leder allt detta till? Ehm, lätt fråga; dagens ungdom. Dagens arga, aggressiva, respektlösa, impulsiva ungdom.
Tänk er när alla dessa barn växer upp, med den attityd de har idag. Hur kommer världen att se ut? Jag kan inte se det som en bättre värld...
Förslag som kom från Vivvi som jag tyckte var klokt: Placera en förälder som är med i klassen hela dagen, och går i korridorerna på rasterna. Detta ska vara obligatoriskt för alla föräldrar med barn i den skolan, detta ska ske enligt ett schema så att alla får vara med lika många gånger, och skolan ska betala lön till dessa föräldrar för den dagen. Tänkt dig hur pinsamt, skräckinjagande det skulle vara att ha sin förälder med i skolan. Vad lungt det skulle bli i klassen!!!
Dessutom tycker jag att det är viktigt att lärarna tar sitt ansvar och ser till att klassen sköter sig. Ofta kan lärare vara alldeles för mesiga, kanske för att de inte vill bli hatade av eleverna, eller bara för att de inte tycker att det är rätt att skälla på dem, men det behövs. Tro mig, vi gick berzerkagång på två stackars mesiga lärare.
Men föräldrar måste också ta sitt ansvar. Jag hörde ju om hur en lärare hade ringt hem till föräldrar till en elev som skolkade och kom för sent väldigt mycket, men det gjorde ingen skillnad. Vad tänker sådanna föräldrar? Tror de att om de bara säger till sina barn att "sköt dig nu" och så löser det sig? Så naïvt. Man ska följa upp. Jag vet inte hur, man kan ringa till skolan själva och fråga, "sköter mitt barn sig?". Man måste göra mer.
Man måste sluta dra ner på skolbudgeten. Man måste sluta skära ner, sluta ge lärare sparken. Mindre grupper, fler kompetenta lärare, fler kompetenta och engagerade föräldrar.
Jag är som sagt rädd att jag låter konservativ och hård. Det är inte så att att jag förslår att vi ska börja aga barn igen precis (ush för det!) men vi kan inte fortsätta vara så förbannat liberala.

Nu tvingas jag avsluta. Fortsätter väl att tänka på det, så det blir väl mer utvecklat imorrn.

Puss & vispg.. eh smör..


P.S. Ett tack till Tim för länken om Dublin. Sara och jag blev peppade av det, och dessutom var det en bra början till att planera vad vi vill göra. Tack, tack, tack! :D
*studsar upp och ner i stolen*

Det är gott med glass (hallonsorbet), men nu har jag suttit med byttan så länge att den har börjat smälta. Frysen nästa.

---

Sådär. Tillbaka till det som nämndes i föregående inlägg. Ulf. Efter provet (det kollektiva misslyckandet) så har det känts konstigt att ha Ulf. Man föreställer sig hela tiden den besvikna, nästan elaka Ulf stå där framme... Hörde att det till och med var personer som mottagit en rejäl utskällning. Nåja. Visst tappade man lite respekt för honom. Men biologin var rörig, tråkig och svår. Varför kan vi inte följa boken som alla andra klasser? Det har gjort några smått upprörda också. Vi missar så mycket, vi får så lite om allting annat som vi inte behöver, och alldeles för många stenciler. Ulf borde skriva en egen lärobok. Tänk alla stackars träd som har fällts och blivit papper till alla Ulfs stenciler genom tiderna... Ni ska se våra pärmar. Uppe i 150 stenciler, säkert 200 ark papper. Det var ungefär lika mycket i a-kursen, och jag ska ha hört att det var löjligt mycket på miljökemin också. Alla träd...

Nåja, jag har haft andra tankar idag. När jag har haft några, det vill säga. Satt upp sent och läste filosofin, så har ju fått lite sömn igen. Då är man lite borta hela dagen sen. Glömde ta ut tågbiljetterna, och glömde kolla efter min iPod-usb-sladd. Den ligger förhoppningsvis i skåpet, men jag är inte så säker. Förhoppningsvis kostar inte en sådan allt för mycket.
Ehm, naturligtvis kände jag mig tvungen att kolla upp det. 99kr på TM. 69 kr i frakt är ju rena rama rånet. Någon som ska beställa något därifrån snart? Måste ju beställa för typ 200kr.. Då kan vi dela på frakten också. Annars får jag kika in om de har någon sån i stan på Expert.. Eller åka bort till OnOff. Men nu ska jag inte bli pessimistisk. Den ligger säkert i skåpet.. Ja då.. (Antagligen inte.)
Ehm, sen har jag ju en mesig första generationens iPod (vad är de inne på, 4:e generationen nu?). Inte lätt att hitta saker till den. Ehm. Man känner sig retro med den numera. Först var man cool för att man hade en läcker ny iPod, nu är man konstig och retro för att man inte har den nyaste (iPod touch.. ge mig *dreglar*).

Nu svammlar jag igen. Jo, jag tänkte berätta om andra tankar jag har haft. Har mer och mer börjat tänka på hur onödigt det är att städa mitt rum, köpa nya saker till det, osv. Var ute och letade efter ett litet bord till mig som jag kan ha vid sängen och ha frukosten på (istället för att ställa ner allt på golvet) men kom på igår hur sjukt onödigt det hade varit. Vadå, jag flyttar ju snart! Jag menar, snart kommer jag behöva planera när jag ska flytta så jag vet när jag ska börja packa... Planera över vad jag behöver ha med mig, och vad jag måste lämna kvar.
Argh, det stack till i hjärtat. Mina älskade mjukisdjur. Men Oscar vill nog inte ha dem hemma hos sig. Nej, det förstår jag. Men jag kommer sakna dem. Får tvinga honom att låta mig ha dem i kartonger i skåpet i alla fall, så jag kan vara nära dem... Mina nallar, mina älsklingar... *snyfftar*
Hur som helst var tanken på flytt ganska känslosam. Inte "åh, jag kommer sakna det här". Nej nej. Mer som "gud så skönt det ska bli att slippa det här". Det verkar elakt, jag vet. Men jag har väntat och väntat på det här. Jag kan inte påstå att jag har det dåligt. Jag mår bara inte bra här. Jag passar inte in. Det blir bara fel. Det kanske det blir där också, man vet aldrig. Men jag har väntat så länge på det här. Tiden har gått sjukt fort. SJUKT!!

Jag kom på att jag har ganska mycket böcker ändå. Hela min SoT-serie, och bara det är ju 11 tjocka, feta, långa böcker som tar upp nästan ett helt hyllplan. Sen har jag annat smått och gott också, loppisfynd och Tolkien etc.
Med andra ord: det kommer att behövas en bokhylla.. Och en väggspegel, och... Eh, nu ska jag inte rusa iväg...

Jag frågade ut mamma om planchen de ska ha på avslutningen. Lyckligtvis är det jag som har alla bra bilder, så jag kan ju gömma undan de som är strikt förbjudna, sedan överlämna albumen. Roliga är att de slutade ta bilder på mig när jag var runt 10. Så det blir ju en där jag är ganska liten. Då var jag söt i alla fall...

Jag läste ut boken igår. Det gick ganska fort. Köpte den ju i torsdags. Den var inte lite tjock heller. 500 sidor, cirka. Tänker inte ge mig på nästan förän jag är färdig med historian. Ush, måste börja på den om en stund. Så fort jag är färdig här.

Filosofin tog lika lång tid att diskutera som vi hade förutsätt. Hilmer är en gaphals med åsikter, indeed. Man känner sig korkad i hans närvaro. Men ändå inte. Rabi var ju inte där i alla fall, vilket nog var tur, med tanke på att han brukar prata minst lika mycket som Hilmer, men säger mer korkade saker. Jag svär på att han inte alls lyssnar på vad andra säger till honom, och han tänker inte genom det han själv säger. Han upprepar sig, blandar in Gud, Mesoptamien och invidualism i allt. Kan ni ens föreställa er hur det är att vara i samma filosofi-grupp som han?? Jisses. Man längtar inte efter dem diskussionerna. Lika lite som man längtar till att höra Hilmer snacka som evolutionen. Ständigt... Blev för övrigt förvånad över kloka inlägg från Hinken, av alla personer. Hum.
Dagens citat:
Hilmer: "Blomkålen plockade mig."


Varför försvinner solen alltid när jag kommer hem? Den skiner och skiner och skiner när jag är i skolan, och på vägen hem, men så fort jag stiger in i huset kommer molnen... Hum..

Biologin gick för övrigt.. eh. Ja, det gick. Jag var väl övertrött och försökte hålla mig vaken genom att bete mig allmänt lustigt, men jag var icke den enda, som tur var. Erik satt och smekte sina håriga vader, medans Eloff och Joel tittade på. WTF?
Jag lyckades få ur mig vid ett tillfälle få ur mig "och det som överlevde var skalbaggarna!", men kom för sent på att jag hade glömt första halvan av meningen. Det jag tänkte säga var "och när människan dör ut är de enda som överlevde skalbaggarna!" Och ja, det kan väl erkännas att det var väl inte så klokt heller. Bara för att Ulf pratade om hur krypen var de mest lyckade varelserna.. Men Rabi var ännu mer korkade och sa "varför blir man tjockare för?" och jag tror inte han kan skylla på övertrötthet, bara brist på hjärnceller, eller kopplingar mellan dem.

Men nu är jag väl ändå färdig. Ja, vi säger det.

Puss & blomkål.

Sitter i skolan, och biologin börjar snart. Ush. Jag tycker lite synd om Ulf, men jag tycker också att biologi måste vara det tråkigaste och segaste ämne vi har. Man tappar koncentrationen gansk fort. Nu ska jag i alla fall gå, skriver mer sen när jag kommer hem. Jag har alltid tid att sitta vid datorn...

Puss och tarmsaft.

Äta frukost först, sen skriva blogg. *släpar sig ner till köket*

---

Om jag hade en bra dag igår, så hade jag inte en så bra natt, och en ännu sämre morgon.
Ja, det är sant, det blir ett deprimerande inlägg av Jane idag. Men hade det inte dykt upp några sånna så skulle ni haft all anledning att undra om det verkligen var den Jane ni kände som skrev den här bloggen.

Min natt: Klockan 23 var jag trött och lullig, och gick därmed upp och lade mig. Men här gör jag det avgörande misstaget; jag plockade upp en bok och började läsa. Problemet med det är att när jag börjar läsa en bok så slutar jag inte efter säg en timme. Nej, jag läser tills mina ögon är så trötta att jag inte längre kan fokusera på texten. Nästa problem är att det ibland tar ett tag, i detta fall tills 3.30 ungefär. Ah, då hade fåglarna börjat kvittra, men det var mörkt så, naiv som jag är, trodde jag att jag hade en chans att somna. Icke. Fåglarna verkade sjunga mer och mer högljutt tills det blev ljust och fiskmåsarna satte igång. Vid det här laget var jag mordslysten. Letade desperat efter mina öronproppar, som (naturligtvis) hade gått och gömt sig. Gick och lade mig igen, blev mer förbannad på fåglarna, letade igen och hittade inte, lade mig igen, letade igen... och hittade! Halleluja, Gud prise öronproppar. Klockan var här precis 5.30. Efter mycket om och men fick jag i jävlarna i öronen också, och njöt av att inget höra. Men det var redan ljust, och man kan inte somna om det är ljust. Så jag plockade fram min ögon"bindel" (vet inte vad det kallas) som det står "the bitch is sleeping" på. Den är rosa, olyckligtvis. Jag tror i alla fall att jag mellan 6 och 10 sov en stund. Antagligen ingen djupsömn, men jag fick stänga av hjärnan en stund. Runt 11 kom mamma in och sa att det var frukost därnere. Egentligen hörde jag inte vad hon sa först, hade ju öronproppar i. Det var ett mirakel att jag ens hörde att hon hade öppnat dörren. Jag måste för övrigt ha sett rolig ut med ill-orangea öronproppar och den där ögonbindel på.

Jag åt aldrig frukost med dem. Var inte så sugen på att gå nere i pyjamas och vara social. Så jag duschade istället, och väntade på att de skulle iväg och titta på den där auktionen, vilket var tre kvart sen. Under tiden behövde jag dock något att göra, så jag satte igång datorn. Vad annars?
Dum som min hjärna är så började jag tänka på att det skulle vara kul att göra något på Valborg. Osökt tänkte jag tillbaka på sist jag var ute med Oscar, och genast blev jag tjurig. Scenariot var den att Lisa var här, och det var Oscar också. De träffades alltså för första gången. Så jag tänkte att det skulle vara kul om vi gör något tillsammans, och föreslog att vi skulle gå på Brygget. Det var ju trots allt enda stället i stan som spelade bra musik. Sagt som gjort, Lisa och jag gjorde i ordning oss (Lisa gjorde i ordning oss..) och vi gick ut alla tre. Vi satt där och pratade, och jag lade inte så tyst märke till att Oscar såg uttråkad ut. Det var hans default-ansiktsutrtyck, och det kunde jag väl förstå, men halvvägs genom min cider så var jag mer påtryckande. Fick då reda på att han inte tyckte speciellt mycket om att gå ut. Jag blev ledsen över att han inte hade sagt något, och mådde allmänt dåligt. Det slutade att vi gick hem efter att Lisa och jag hade druckit upp...
Jag tänkte alltså på det här, och av någon anledning nämnde jag det till Oscar. Vilket inte hjälpte det minsta. Det kan erkännas att han aldrig har gått ut under den tiden vi har känt varandra, men det behöver väl inte betyda att man inte alls tycker om det? Eller är jag fel ute? Jag var ju optimistisk och ville göra något, jag tänkte inte på sånt... Det kände som om jag hade tvingat honom till tortyr eller något. Nej, han gjorde det för min skull, och jag behövde inte på dålig för det. Igen med detta "du behöver inte...". Man gör alltid saker man inte behöver, man känner alltid saker man inte behöver. Det är ett känt faktum. Fråga Sara.
Konversationen dog ut, han gick iväg för att snickra och jag för att äta frukost.
Nu mår jag piss.

Jag gjorde i alla fall något ovanligt idag också. Jag pratade med Ela och var lite smått social, och föreslog att vara ännu mer social på Valborg. Social IRL, that is. Dock tänker jag ha en förhörsgenomgång med Oscar om det, så att jag inte behöver känna att jag tvingar honom till något igen. Då vet jag åtminstone att jag frågade honom tillräckligt många gånger.
Jag tror jag ska baka kakor. Mina specialare som ingen kan låta bli, som man måste ta fler av.. En till.. en till.. baaara en till. Nej nu får det vara nog.. Ok, en till då..

Att tänka på livets mening en sådan här dag känns ganska farligt. Solen skiner inte längre, och Nietzsche, Sartre och Kirkegaard är tråkiga jävlar. Om jag tar livet av mig, eller faller in i någon slags apati, så är det deras fel. Och Ludmillas.

Puss & svordommar.

På grund av viss sömnbrist tidigare natt så trodde man ju att jag skulle gå lägga mig tidigt. Icke! Låg uppe och läste säkert till midnatt. Däckade rätt fort när jag lade ifrån mig boken, och sov säkert utan att vakna tills 11. Det kan jag säga er är ovanligt. Brukar vakna första gången runt 7, kanske 8. Då är jag alltså tillräckligt vaken för att titta på klockan men inte redigt tillräckligt för att inte somna om. Fast sömn efter det är ganska onödigt för jag vaknar med 15-30 minuters mellanrum och vrider och vänder på mig. Min kropp är ganska elak ibland. Men idag sov jag ordenligt länge! Tack, trötthet. Ska kanske skippa fler nätter, bara för att få sova längre.
Jag vaknade konstigt också. Normalt så brukar det ju ta en stund innan man öppnar ögonen. Man ligger liksom och slöar, och vaknar till sakta. Men inte idag. Nepp, då vaknade jag så tvärt att jag kände mig chockad. Hade jag hört något som väckte mig? Jag vet inte.. Jag har ju alla möjliga idioter till grannar. Kändes mysko i alla fall. Dessutom så hade jag kunnat svära på att det var mörkt, men när jag öppnade ögonen sådär tvärt så var det ljust, och det bidrog till chocken. Alltså måste jag ha haft något minne kvar av när jag somnade, eller så drömde jag precis innan jag vaknade att jag låg i min säng och det var natt.

En timme senare öppnade mamma dörren och berättade att Vivvi (Björns excentriske mor) skulle komma. Alla tackade tyst för den så i bra tid-förvarningen, och satte direkt igång med att göra saker iordning. Vanligtvis brukar jag inte hjälpa till med sånt om inte någon tvingar mig eller hotar mig eller så, men jag är ju konstig idag, så jag erbjöd mig att dammsuga. WTF??, tänkte jag efteråt. Vet inte vad som fick mig till det, men jag vaknade väl inte bara på fel sidan av sängen, men på fel sida av mig själv också. Kanske därför jag fick för mig att det var natt!! Så jag dammsög nedervåningen, och stannade inte med hjälpsammheten där, åh nej. Jag hade för länge sen lovat mamma att sy upp ett par gardiner som var för långa.. Sen gick ju nålen sönder, men nu hade vi nya. Så jag gjorde det också. Det är fortfarande inte allt heller! Björn bad mig att sy igen ett hål han hade i jackfickan... Jag är snäll idag. Ovanligt snäll. Det är något fel. VEM FAN HAR DROGAT MIG???
Jag vill vara cynsik och lat...

Vivvi kom fortare än väntat, eller så gick tiden fort, jag vet inte vilket. Min hjärna fungerar ju inte ordetligt idag. Snäll, pftt... Hon var förvånad över att se mig hemma, och verkade inte gilla mitt korta hår. Ja, jag ska låta det växa ut igen... Antagligen. Ärligt talat är det lite kul att kunna göra lite mer med håret. Förut var det bara långt, tråkigt, och halvplatt. Får väl försöka hitta en frisyr som passar mitt hår bättre.. Eller bara behålla det kort!
Hoppsan, nu svammlade jag iväg lite. Vart var jag? Just det, Vivvi anlände, jag hörde hur hennes antika Jeep parkerade på gruset precis under mitt fönster. Vi åt lax, drack kaffe och pratade om.. Jaha, det hade jag visst redan förträngt. Micke kom förbi i sin bil, och jag var ju tvungen att se skönheten (bilen: röd Mustang -71, tror jag). Så jag stod där och pratade med Björn och Micke, vilket också var ovanligt. Jag brukar inte tränga mig på sådär. Diskuterade lite om huset (grannen mittemot, Snusk-Christer ska sälja sitt hus*), och whatnot else. Men Micke skulle vidare, ville bara komma och säga hej, visa upp bilen, ja ni vet: skryta. Jag fick en kram. :)

Vidare då. Jag är smått onykter. Har drukit två glas Bacardi Razz med Sprite. Mums. Som nog några vet så är jag lättpåverkad, så jag är lite "hej-kom-och-prata" just nu. Vi kom fram till att alla fyra (Vivvi, Björn, mamma och jag) hade numera varit i Venedig, så vi pratade om det, och visade upp saker vi hade köpt. Sedan började vi prata smycken och guld, och då visade alla upp sina gamla guldsmycken. Jag sörjer den ringen mamma hade, en guldring med en jättestor rubin i. Rubien lossnade och försvann för ganska många år sen. Tänk vad den måste ha varit värd! Den var alltså enorm... Vivvi visade upp sin Rolex-klocka som hon köpt på 60-talet, och ett pärlhalsband. I köket ackumulerades alltså ganska mycket pengar i form av smycken och klockor.. Shit. Häftigt värre när jag får ärva lite av det där. Btw, någon som vet om Antikrundan kommer till Motala snart? :D

What else.. Hmm. Mysko dag för mig personligen som sagt. Händer mysko saker i min hjärna. Snällhet, gladhet, pratsugen och social. Jag förstår inte. En massa andra skumma känslor också, som helt sa emot min tidigare övertygelse. Jag tänker inte säga vad det var, för jag skäms nästan, men det chockade mig också. Jag trodde inte att jag kände så.. Alls.

Blev nostalgisk förut också. Började kolla runt lite på Bdb, för att se om det dykt upp lite nytt folk eller nya bilder hos sånna jag inte övervakar. Hittade Simon (barndomskompis) och började tänka tillbaka. Problemet var att jag kommer inte ihåg några konkreta saker, vad vi gjorde eller så. Har bara vaga minnen av att vi lekte och umgicks. Kommer väl bättre ihåg vad jag gjorde med Ramon, och lite om Jonas, men det var ju senare, så det måste ju vara därför. Simon, han flyttade till Cypern och försvann i många år... Så jag kände mig lite ledsen över att jag inte kom ihåg något. Jag måste ju haft troligt med honom i alla fall, för finns ju vissa jag kom på efter ett tag att jag helt hade förträngt att jag någonsin känt (Nathalie någon?).
Jag börjar alltid sörja när jag blir nostalgisk. Jag saknar mina gamla vänner, mina barndomsvänner. Vad blev det av oss? Jag känner dem knappt längre, vet inte alls mycket om deras liv, pratar inte med dem längre. Visst, hälsar väl när jag ser Angelica och Ramon, men vänner är vi ju inte, och kommer aldrig mer vara. Nej, jag fattar att man inte kan behålla sina barndomsvänner, vi växer upp och växer isär. Men säg inte att jag inte kan sörja det faktumet ändå... De gjorde min barndom lycklig, och jag saknar dem ibland bara...

* Snusk-Christer äger egentligen inte huset, det gör hans f.d fru (vet inte om de ens var gifta?). Hur som helst så är husfan ett ruckel i princip. De har förstört den fina trädgården som var där innan (fanns körsbärsträd och päronträd eller äppelträd där) och ingen jävla ful pool som inte ens är nergrävd. De hade en fin syren som vätte mot oss också, den är förstås nedklippt. Full syn in till våran gård med andra ord. Deras tomt är ju lägre ner än våran också... Snacka om full insyn. Hur som helst. Huset är ett ruckel. Tanken var väl att det skulle renoveras, men det enda de hann göra vara att i princip ta bort allt på nedre våningen (golv, väggar, toaletten). Enda som nästan är klart är köket. Fattas lister och skit. Utsidan är skum också. Han kalkade huset, för att få den vit, men glömde en sida, baksidan. Han glömde också att täcka fönstrerna, och jag har fått höra att det kalk som är på fönstrena inte går att få bort... Smart, Snusk-Christer, smart.. Så går det när man super bort hjärncellerna. Jävla ruckel i alla fall. Påkostat, helvete heller. Han lämnade vatten i poolen hela vintern också, och drog inte ens över skyddet, så den har också ståt öppen. Han är skum, den där...

Åter igen tjats det om mitt framtida plugg. Jag är trött och irriterad på samtalsäment, och orkade inte förklara att det inte kommer bli något av det i höst, så jag bara låtsades att det skulle.. Vivvi: "Har du börjat kolla lägenheter? Blir det Gbg eller Lund? Åh, ska du bli Gbgs-tjej! Blablablabla."
*stoppar undan allt bak i huvet och låtsas inte om det mer*

Jag har inte gjort något vettigt idag, vilket betyder att det får göras imorrn. Jävla filosofi. Men får väl anstränga mig lite kanske...


Puss & Razz!

Jag har fått Marian Keyes-dille, jag svär.

This is how it goes:
För ett par år sedan (ganska många till och med) så fick jag en bok av Lisa. Inte den vanliga chic-boken ala Hemma hos Martina, men ändå en tjejbok. Stundtals rolig, men också väldigt dyster. En sorts cyniskhet jag kände igen mig i antar jag. Hur som helst belv jag glatt överraskad.
För ett par dagar sedan (faktiskt bara en) så följde jag med mor bort till Återvinningen, och efter en liten rundtur bland möblera (i jakt på ett litet sidorbord) så siktade jag in mig på böckerna. Engelska först, of course. Problemet är att det är ganska många böcker, och de är inte välsorterade, speciellt inte engelska pocketböcker. Men mor strosade porslingshyllorna så jag hade gott om tid att kolla genom dem. Sen ser jag ett namn jag känner igen. Hmm, var det inte hon som hade skrivit den där andra boken? Men jovisst! Ner i korgen åkte Sushi for Beginners. Jakten gick vidare till svensk pocket, där mer fynd gjordes av denna författare: När Lucy Sullivan skulle gifta sig och Vattenmelonen. Hittade även Kådisbellan av Roland Schütt och Om en pojke av Nick Hornby. Jag har alltså, till min egen förvåning, gått ifrån min fantasy-hicka för stunden! Tacka Orwell för det antar jag, som gjorde mig sugen på annat. Dock tror jag att jag alltid kommer att ha svårt för deckare. Jag rör inga fler böcker av Grisham, kommer aldrig öppna en Lisa Marklund, och ingen av GW Persson heller. Det finns ju deckarböcker i överflöd... Skulle jag, mot all förmodan läsa någon sådan hittade jag fyra Agatha Christie-böcker till mamma också. Enligt henne är Patricia Cornwall bra med, om jag skulle mor förmodan bli sugen, som sagt... Doubt it.

Sushi for Beginners utspelar sig i Dublin också. :)

Puss & läslust!

Jaha, så var man hemma igen. Alltid lika trist. Ja, jag kan erkänna att det var ganska skönt att få sitta ner och halvsova vid datorn, men jag lyckas alltid bli irriterad.

Men jag kan inte säga att det har varit en genomrutten dag. Tvärtom så har den varit ganska solig! Bokstavligt talat, och bildligt. Halva klassen dök upp på morgonens fysiklektion, (Shelge fattades.. ) så allt var frid och fröjd, trots min massiva trötthet. Matte i 2 timmar sträck tog man sig också genom utan bestående men, lyckligtvis. Engelskan blev färdig, utskriven och inlämnad, utan ångestkänslor (dem kommer, tro mig..). Men när man har packat ner sina saker (visade sig att jag glömt viktiga delar...) och är på väg över skolgården ser man den saknade tvillingen sitta i gräset! Ja, solen sken och det var riktigt sommarväder, så jag satte mig där också, tillsammans med Erik, SaraS och Shelge. Jag vet inte hur länge vi satt där, men i flera timmar säkert. Varmt och trevligt. Ganska stor del varmt med tanke på att jag var helt svartklädd. Ehm, en liten miss i väderbedömmningen idag. Shit happens.
Anyway, vi pratade om massor. Mest om klassen och skolan och studenten ungefär. Skönt att veta att man inte är den enda som kommer att sakna vissa saker och personer. Mhm..

Nu till dagens irritation: mor. Eller brevet från Gbg. Ja, det visade sig att jag hade fått ett brev från Göteborgs Universitet, och mor blev alldeles tills sig, nästan skuttade när jag skulle öppna det. Förklarade för henne att det antagligen inte betydde ett skit, för det var ju inte en chans i helvete att det var något slags antagningsbesked. Hon var hysterisk i alla fall. Jag kanske överdriver hennes hysteri en aning, men den var onödig. Jag blir bara så trött på hela den här grejen igen. Sluta bry er om det. Jag tänker inte börja plugga i höst, punkt. Men ingen har vett nog att låta det vara. Alla ska tjata. Det kommer ett litet töntigt brev om någon informationsdag och hon får fnatt. Så jävla jobbigt. Ja, jag vet att ni vill att jag ska plugga, ni behöver inte gnida in eran besvikelse mer.

Fan.

Helg är det också, men jag är inte där jag borde vara. Jag har en del skolarbete att göra (förbannade filosofi och historia) och hade ändå inte haft råd att åka tåg 3 ggr på en vecka.. Får invänta långhelgen istället. Jag vill att det ska bli onsdag! NU!

Björnen kommer hem idag. Funderar på att stänga in mig på mitt rum, äta glass, choklad, jordnötsringar och spela Burnout 3 hela kvällen. Jag orkar inte vara social med dem, och risken att jag blir irriterad är hög. Vi vet ju hur det brukar gå. Inte bra alls. Det har inte gått bra alls mer ofta, vi vill ju inte göra det värre. man har väl vett att hålla sig för sig själv.

Puss & en indisk ocean!

Och istället för att skriva engelskarbetet, så skriver jag här. Alltid gör man sådant man inte borde när det är ont om tid. Men allmänt så brukar jag vara fiffigare och mer skrivglad på nattetid, så det kanske är lika bra.

Dagens irritation: Musikmobiler. Eller för att vara mer precis: mobiler med högtalare (och kassa högtalare). Kan de bara inte sluta göra sånna och slänga med ett bar hörlurar isället? Jag blir så jävla irriterad på att hela tiden bli misshandlad med musik som jag tycker är värdelös. Stop abusing my ears! Jag sätter mig inte och dundrar ut Covenant eller Coal Chamber i korridorerna.. Man har lust ibland, bara för att jävlas, men sen kommer man på att man inte vill sjunka ner på samma nivå som dem. Något som man har mer lust att göra är att ta sönder mobilerna för dem. Kasta dem i golvet och hoppa demonstrativt på dem. Värre är det när man sitter på tåget och några fjortisar börjar spela någon rockversion av svenska nationalsången. Wtf? Döda! Det går ju inte att komma undan, man sitter fast på tågfan. Korridorerna i skolan går ju att utrymma.
Nej, jag får fnatt på någon snart. Började idag när Rabi började spela Michael Jackson när lärarkandidaten försökte få igång filmen (vi tittade på Apocalypto). Höjde rösten åt honom lite, men han brydde sig som vanligt inte...

Dagens jobbiga: hjärnsläpp. Jag är helt borta. Inget fungerar, speciellt inte min hjärna. Försökte skriva, men det gick inte alls. Så jag tänkte att jag gör något annat en stund så kanske jag kommer igång sen. Spelade Burnout, gick en promenad med mamma (slutade med köp av 5 böcker till mig själv), åt glass, och nu bloggar jag. Fruktansvärt är det.

Dagens bra: Mor åkte till Mantorp och kom hem med två byttor sorbetglass, en chokladkaka och en påse jordnötsringar. Överlever jag inte natten kommer jag i alla fall ha hunnit frossa. Tack mor.

Nu ska jag göra ett nytt försök. Vi får väl se hur det går.

Piggelin!

Det märks i min blogg när jag mår bra. Nej, det blir inte fyllt av en massa lyckliga inlägg om hur underbart allt är. Vilken absurd tanke. Den blir helt enkelt inte uppdaterad. För sanningen är, som nog alla vet, att denna blogg är bara till för min allmäna klagan över vad jag nu har att gnälla över. And yes, jag har återgått till det svenska språket, tråkigt nog. Antar att det känns bättre ibland.. Lättare. Men var icke ledsna! Blir väl ett inlägg på språket för dagen, so to speak. Mer ofta engelska än svenska, i många fall.

Men hur som helst. Jag har med andra ord mått bra ett tag, vilket verkar ovanligt, med tanke på att det ändå är jag. Hon som inte mår bra ens när hon vet att hon borde, och när hon vet att hon inte saknar något just då. Så varför ett inlägg nu? Jag orkar inte skriva engelska-arbetet än helt enkelt, men var skrivsugen. Vad är då inte bättre än ett litet inlägg här?

Mycket har hänt den senaste tiden, känns det som i alla fall. Egentligen har det väl varit som vanligt, med ett undantag. Ah, undantag. Ah, spelkvällar. Eloff, du gick för tidigt. Eller i tid. Beror på vad man orkar vara med på... Ehm. Det blev snusk.associationer i stora lass, och inte bara från mig (ovanligt!). Det var sammanfattningsvis en grymt kul kväll/natt/morgon. Helgur som över hos mig också. Hihi.
Denna spelkväll gjordes möjlig av det faktum att mina päron inte var hemma, utan i Venedig (härmapor) där de förlovade sig i en gondol (sicken romantiker han är...).
Olyckligtvis var detta i början på veckan, så spelkvällen som var på måndag gav upphov till masströtthet hos närvarande i dagar efteråt. Men jag klagade inte. Det var värt det. ^^
Vad har mer hänt? Inte så mycket antar jag. Snusket har fortsatt på vanligt vis efter spelkvällen, och har gett både 7:an och Piggelin nya betydelser i våra ögon. Piggelin!!

Eftter att inte ha varit i H-fred på tre veckor (sen påsklovet) så åkte jag i helgen äntligen dit igen, tidigare än vanligt (vilket var tur, spåret gick sönder bara timmar efteråt). Flera timmar hos älskling var värt timmar med räkning av matte E hemma. Man har lust att göra så igen, men jag vet inte vad Ion skulle tycka om det... ^^
Hur som helst så var det härligt att vara hos min älskade igen. All osäkerhet försvann direkt. Det hade ju byggts upp lite tvivel hos mig själv efter det dystra samtalet veckor tidigare. Det var sannerligen ganska påfrestande att inte ses på så lång tid efter det. Man tappade uppfattningen om vad som var sant. Jag är bra på att börja tvivla om tillfället ges. Cyniker, pessimist, självhatare ibland... Kombinerat leder det till frustration. Men den försvann som sagt vid första riktiga kontakten. RL äger.

Runt om mig har det skett saker också. Saker kanske som inte är direkt ovanliga, eller oväntade. Förlovning, som tidigare nämnt, mellan mor och björnen. Mer om detta behöver jag väl inte skriva. Min kära tvilling har gjort det oundvikliga och kärat ner sig igen. Det gör mig alltid lika ont att se henne lida för den sakens skull. Det gör mig alltid lika ont att veta att det inte finns mycket jag kan göra åt saken, annat än att stödja henne. Inte ens det gör jag bra, jag bara tar ner henne på jorden och ganska hårdhänt också. Jag vill inte veta ibland. Jag känner mig bara klämd. Jag vill inte behöva känna mig elak. Åh, kärlek är lika mycket en gåva som en förbannelse. Det gäller all kärlek; vänner och "älskare"...

Jag sörjer en annan väns snart förlorade kärlek också, bara kanske inte i den höga grad som jag sörjer min tvillings..

I skolan har vilda diskusioner inletts om Ulfs kompetens. Efter provet visade Ulf både besvikelse, ilska och brist på självinsikt. Han har väl helt enkelt blivit gammal och virrig, och det med den bristande självinsikten blir ingen bra kombination för oss elever. Nej, vi kan inte bara skylla allas kollektiva misslyckande på provet enbart på bristande undervisning och dålig planering, naturligtvis gjorde vi inte det vi skulle fullt ut heller. Men kritiken mot honom verkade väga mer än kritiken mot eleverna. The story will continue...

Jag har läst en bra bok, av en slump egentligen. Animal Farm av George Orwell. Underbar om man vet lite om Sovjet, rolig även om man vet hur människor fungerar. Börjar som en söt berättelse om djur och allt går väl, tills de blir mer och mer som människor, och allting går käpprätt åt helvete ungefär. Underbart satiriskt skriven också. Man log genom stora delar av den, men den innehöll även dystra delar. Lika bra det, gjorde boken bara bättre. Hurra Orwell! (För alla som inte läst 1984 så rekommenderar jag den också.)

Vad det gäller saker man kan klaga på så finns det för tillfället inte mycket. Kanske mängden skolarbete som ska vara inne relativt samtidigt. Kanske mors tjat om studentkläder. Kanske den tråkiga lärarkandidaten.. Men nja, inte värt mina ord idag. Jag har visserligen huvudvärk, men mår inte dåligt för det. Det är bra dagar nu. Jag vågar sträcka mig så långt att jag kan kalla mig själv glad. Lite mer motiverade än förut. Har fortfarande stora saker som behöver fixas, men känns lite bättre när man tänker på dem. Innan var det bara frustration och ångest, nu är det mer en "det fixar jag"-attityd. Inte fullt ut en "jag klarar det här galant"-attityd, men ändå mer motiverad..

Ah, jag hittade ett irritationsmoment i mitt huvud! Mormor och morfar var här idag när jag kom hem, och snart uppstod ett envägssamtal om min framtida skolgång/utbildning med frågor som "vad har du sökt?" "vad vill du göra?" "vad tycker oscar om det?" samt kommentarer som "jobbigt att inte ha oscar där i gbg" och "du gör ju som du känner att du själv vill göra". Den sista vet jag vad det tror att jag tycker är bäst. Plugg, plugg, plugg. Vilket är fel. Uppfattningen mig som en duktig flicka som fixar MVG i allt finns där än. De kanske säger att jag får göra som jag vill, men göra jag inte som de tycker blir det väl ett himla liv runt det ändå... Ständigt denna syn på mitt liv. Ständigt!

Men nu ska jag inte tänka mer på det. Det har ju redan ältats i tillräckligt...

I am pleased.. Yes, yes..

Piggelin!

to fight for an illusion
holding my breath
biting my tongue

I try to cope
so give me a reason
I'm waiting for help

I'm trapped by my guilt
want to be forgotten
tired of the noise
aching for relief

It feels like I'm dying.

I'm going through something right now that I can't really put into words. It touches the depths of what is me and turns everything up-side-down. I don't know if it's some sort of personal crisis, or what ever it might be, but it's getting hard to handle.
I suppose it's just too much feelings at once. There is too much that I have to go through.

I have often drawn a line over how personal I get here. I never say things clearly. Maybe I should.

There are several issues. One is mostly about myself. I realized that I can't continue being what I am. I've changed over the few years, at least the way I act outwards. But I've gone too far to the opposite. Cruelty became first a weapon to protect myself, now I just lash out at everyone, for the fun of it. I've understood that I hurt people, that I annoy people, and I knew I had to limit it. But now I've also understood that I can't limit it. I have to stop, completely. No one wants to be friends with a bitch. Some of that behaviour might make me who I am, but it's not something I want to be.
Why I'm like this will probably be left as a question forever unanswered.

Next we have the issue of life-altering decisions, which are based on several other issues. I didn't know what I wanted before, then I had decided, and now I know even less. At one point.. well, let's not mention any more of that.
The thing is, I have to decide, now. I can't wait anymore, push it away anymore. It's time to decide whether to live with him for a year, or just leave everything behind and go off to school in the big city.
I had decided, but something changed how I felt about it. Everything that has been going on has made me very emotional, since there has indeed being a lot going on, not just in my private life, but in school as well. And I have been thinking about something for a long time that I kept to myself, which I shouldn't have. I didn't think it to be a big issue, but turned out that is was. My emotional state made me bring it up, finally, and it wasn't pleasant. Feelings never are pleasant. Everything said made me doubt, and I still do. And it makes me cry every day, every night...

Everything at home just snapped back into normal, like nothing ever happened. It happened just like I thought it would, and I guess it's for the better. I don't like it here, but now it's at least bearable.

It's hard to think rational or not to think about things that just upset you, when you're left alone. Because suddenly I feel all alone again. Yes, you would say I'm not. I have friends, right? Someone to talk to? But it's hard to talk when you can't put some things into words. It's hard to talk when saying it would take forever. I don't want to bore anyone to death... And I feels like even if I did talk to someone, if I got a hug, then it wouldn't make me feel better. I would still cry. It wouldn't solve anything. I might get advice, but they're no good when you feel like there's nothing you can do.
I might have friends, but they can't solve my problems. They can't make my life any better. So I'm alone.

you'll always come to the same decision
when the feelings tear like they won't repair

Yes, I get to sleep in late tomorrow, very late actually. Probably just what I need right now... Something else I need is time for myself. At least they're going away soon, for a few days.
   I wonder if it will all go back to ordinary soon. That's the way it usually goes. First we fight (they yell, I sit quiet or cry my eyes out) and then I'm pissed, irritated and annoyed for a few days, and just try to ignore them. Then, unnoticeably it all just goes back to normal. I hate it when that happens, cause it makes me feel like I really didn't have anything to be angry about. I tell myself that perhaps it's because my friends at school make me not think about it. If I don't think I'm not angry, it's as easy as that. I keep thinking that I'm still angry with them for it, but now I can't really remember what most of the arguments where about. I just remember the big ones... And they aren't that many.
  Let's see, I don't remember what order they occurred, but I might be able to guess, based on certain things... We fought one Christmas, what about I can't really remember; I'm guessing it had to do with us sitting by our computers.
  There have been two scares (there was fighting involved though). At one I ran away from home, sort of.
  Then there was this stupid party, and I do regret some parts of it, but not going there. That one was really nasty too... I was sort of in the same state of chock I'm usually in and the silence triggered some unpleasant behaviour.
  Hmm, there was also this time when we where going to Norway. I got insanely cranky about something, and kept being a bitch in the car. Finally they threw me out on the coast (with his mother for a few days, unluckily leaving my mobile phone in the car).
  Two months after was the one I'll probably never regret, just that I didn't say anything earlier. Take a good guess. Yes, it was about my dearest, who I'd at the time only meet IRL two times. They didn't know about it, and I had lied quite a bit. But it turned out nice, now didn't it?
  Next summer we were at it again. I think was about my father. Yes, that was it. I spent the night at a friend again, and didn't call home. Didn't really want to, see. That's understandable, right? Next morning, while everyone was sleeping except me, I received a call from my grandmother, which was really unnecessary. I had also forgotten my keys that time. I remember borrowing money from another friend. I think I even can say what day it was if I looked it up. The festival had started... It must have been then when they threw me out into the small house for the weekend. I was going to start working in a week or something, and thought I'd stay home, but rushed off by train instead... We sort of made up before I left, but the ticket was booked, and I wouldn't have stayed anyway.
  I guess there has been some small stuff, when I've just being grumpy. Usually it's been them nagging about the dishes, me nagging about all the computer stuff never being fixed, or just anything worth criticizing.
  And now this, the ultimate one. It's just another crack, I guess. Put it together with all the small ones no one remembers and the cracks should be many. We're just different, and that's the way it's supposed to be. But there's also a lack of understanding, which makes the differences quite large. They have never gotten to see me as I am. Caution is the trick when being around them, though a trick I never fully mastered. I just get annoyed too easily, and they do to. Yes, we might be alike in some ways, but the way we react after the immediate irritation and the thoughts going around in our heads are probably profoundly different.
  There are so many things to notice in all of this. For example, they again use him as an ultimatum of sorts. "If you don't do this we won't allow him here." Yeah, well, good argument, that really makes me want to do it so much more. No really, it just pissed me off that they dare use him in that way. Taking away my Internet when I don't clean my room or do the dishes I can understand, but seriously? You think that help? Gosh.
  Now they use it again, and I see how they think it partly his fault. So now they say again: "Do this and I'll take back what I said about him". Clever, clever. Now, if I hadn't thought about doing it I would have been angry and gone against them more just to piss them off more. But I have thought about doing it, without telling them (would have been a nice surprise for them) so now I'm just mildly irritated that they've used him as an ultimatum. I couldn't care less about what they "suggested" because I actually don't care whether he's allowed here or not. I wasn't planning on spending any more weekends here with him anyway. I like it at his place. We're by our selves, and that's worth six hours travel total in one weekend. I can relax there, which is already more than I can say about this house...
  What else? There where some pretty harsh words coming through there. I had the right to be annoyed, and yes, I might have said a bit too much. But I'm still more hurt than angry. Agreed, I am immature and naïve. Hey, who isn't at 19? But stupid, now that was harsh. Saying I might just as well not come home and quit school, saying I have thrown away what I've fought so hard for all these years... Now I'm angry. How dare they say anything about what I've fought for!? What the hell do they know about that!? Nothing! Absolutely nothing.
  One thing they haven't got yet is that I still can't learn from other people's mistakes. It does not work what way. You have to make your own mistakes, because you can hear any story about someone's life, and still not know a single thing, no matter how detailed the story might have been. You know what not to do in life when you've made the mistake and tasted the bitter taste of failure. Not even then does everyone learn. Some people might, notice: might, be able to learn when it happens to someone you're close to, and if you're there as it happens. It's unusual but it does occur.
  It's my life. That's the final truth. I think, I feel, I evaluate, I decide. The final truth gives me control over my life. I, and I alone, have the right to decide what I'm going to do with my years.

On to other subjects. Still about myself of course. Who else?
  I find pleasure in being understood. Since I feel constantly misunderstood, and have felt so for many years, I seek it. It feels like an impossible task; to get others to understand me, so that does happen I feel pleased. I feel a bond with the person who understood, which sadly only lasts for a while, for it's not exactly like they talk about it all the time. No, that would be a bore anyway, but I guess I don't get to hear the words "wow, I totally get how you feel!" enough. I start to wonder if it's because I'm hard to understand, or because I'm crappy at explaining how I feel and how I think, or because they just don't care enough? That makes me sad again, that's why it doesn't last so long...
  I find pleasure in understanding others. I want to understand them. I sometimes suddenly feel extremely curious about a person, and want to find out more about them and understand them. I've picked up pieces about them I just can't put together and desperately want to do so.
  I find pleasure in the connection and appreciation. Which is more than understandable. Who doesn't feel like that? But it has to be put the right way, else I don't believe it. But the general connection is just based on a feeling really. Doesn't have to be understanding, but just some hint that the other person cares, and finds me worth talking to, about anything...

I miss a lot of things. I'm often jealous of people, for their friends, for their abilities, for their lives. I wish more for myself, but I've never been able to take a step, to make a difference.
  I wish I could go out more, be social, meet new people, and say hi to old ones. I wish I had one of those best friends who you could just feel is of your kind, who you share interests with, who you can do anything with, or nothing, and have fun without worrying about it becoming boring. I wish I had someone I trusted and could talk to who would give me feedback and advice. If I don't get that, I'll just not talk at all. It feels weird to just talk and hear nothing but silence and the occasional "mhm". I want to say things that awakens thoughts and leads to discussions...
  I hate that my computer is my best friend. I hate that I can't just talk to people, be social. I hate that I can't trust anyone. I hate the fact that I keep old grudges that just make me angry when I think about them. I hate that I hate myself. I feel bad about myself, and I start thinking about everything that's wrong with me and it just goes on and on and on... Self-loathing is not exactly what you would want in someone, is it? And I still hate the way I am...
  At least I'm naïve enough to think I can change. Let's give it a go, and see how I fail. Hope mixes with utter despair, and voilá! You have me. Great, eh?
  If I can't change I'm hoping on dying before 30... or 25. Life would just... suck.

See, this is how it gets. Someone give me back faith in people, and myself? There has to be a way.

22:30-00:22, 2008-03-31/2008-04-01

Sorry about it being so long. That's the way I get late at night when I can't sleep...