Vågfan ljög. Om inte Oscar hade provat den hade jag aldrig vetat. Hur gick det till? Tydligen blev sensorerna helt fel när den låg på en matta. Jag väger faktiskt 56kg, vilket är lagom normal. Fanskapskithelvete.

Imorgon är en sån där dag man förväntar sig alldeles för mycket av. Jag är rätt för imorrn, för just nu verkar den bara vara alldeles för bra. Jag kanske får jobb, jag kanske får min nya dator, och Oscar kommer hit. Mina dagar kan inte vara så bra, innehålla så mycket på en gång. Det är inte rätt, och om det blir en bra dag är jag väldigt rädd för vad som kommer efter. Rent allmänt så följs bra dagar av katastrofalt dåliga dagar, för att väga upp eller något. I alla fall i mitt liv. Men vi får se. Nu ska jag lägga mig och ta igen förlorad sömn och hoppas på att inte allt går fel imorrn.

Förbannade jävla guilddramor, och förbannade jävla mig som var tvungen att logga in på lördag, skittjurig och arg, och därför bli en del av det. Nu får man bita i det sura äpplet. Så går det. Avlägsnas jag från min post kan jag lika gärna sluta spela för jag tror inte att en återvändo är så het just nu.

Sitter numera och bloggar inne i mitt lilla hus. Woho. Det enda som går bra?
Bredbandsbolaget skickade paketet fel. Mitt mobila bredband ligger numera i Göteborg, och det händer inte ett skit förän på måndag.
De ringde aldrig i fredags. Deppad, får vänta några dagar till.
Plugget är omotiverat än. Har idag och imorrn på mig. Hoppas att det kommer att gå. Men det är suck. Lådorna får stå ouppackade tills måndag.
Ingen kommer att kunna åka och handla med mig. Ingen hemma. Jag har typ 5 liter mjölk som de lämnar kvar och lite köttfärs i frysen. Men okej, jag får rota i deras. Det är ju godtagbart.
Frissan på måndag, Fredrik på tisdag så jag får lite jobb förhoppningsvis.

Igår flyttade jag in. Björn fixade andra sängen, bar in skärmen, satte upp lite gardinhängen. Mamma hjälpte att städa lite. Sen sov jag här inne. Det var läskigt. Hade mardrömmar. Jag undrade lite när de skulle komma.
För någon kväll sen var Joel online, min fellow nattuggla. En sån där kompis man kan prata med, och när han frågade hur jag har det var det väl inte mycket mer man kunde göra. Klart man berättar. Han fick läsa innan jag la upp det här. Han är ta mig fan den bästa på att ge stöttande ord, även om jag inte tror så mycket på dem just då. Har man varit i helvetet.. vad kan då skrämma dig då? Vad finns det då som du inte kan övervinna? För en gångs skull fick jag stödet jag letade efter, där mitt i natten.
Annars känner jag mig bara hemskt ensam.
Idag var inte en bättre dag. Sämre om något. Jag visste väl att jag skulle spricka någon gång, men det var väl inte bästa tillfället. Nog lite mitt eget fel med. Jag hade alldeles för stora förhoppningar. Så går det när man hoppas, det bara krossas.
Så jag såg fram emot att ha en laptop. Hittat en som jag verkligen ville ha med. Du vet sådär saligt kär i en pryl. Nördigt, jag vet. Så jag tog upp det vid maten idag igen. Hade kollat lite mer om sidan, tyckte själv att det verkar vara bra deal. Men både morsan och Björn ska vara misstänksamma. Jag förstår dem, inga problem. Jag kollade upp dem så gott jag själv kunde innan de ens frågade, så dum är jag inte. Men när man har gått genom den processen i flera dagar, så börjar man tröttna på deras frågor hela tiden. Men jag lackade ur. Så går det. Jag kunde inte hålla käften. Så går det. Jag sa bara att de kunde skita i det helt enkelt. Jag tänker inte beställa något. Mamma blev tjurig och gick från bordet. Björn gjorde en drink och sa sen när jag i princip hade ätit klart (fan vilken fart jag fick) att det väl inte var något fel på att ställa frågor. Nej, sa jag. Men det är skillnad på att vara försiktig och att vara paranoid. Han sa något mer men jag var redan på väg ut och hade stängt av.
Nu är jag trött och ledsen och vill bara åka bort. Synd att det inte går fler tåg till Kumla idag. Hahah. Jag kan åka ner och överraska Oscar? Bussen går om en timme. Men då springer jag ifrån allting igen.
Så jag ska väl bara ligga här och vara deppad. The way it always goes.
De ringde aldrig tillbaka från vårdcentralen. Leva ett tag till i ovisshet. Leva ett tag till utan en plan.
Det här kommer att gå åt helvete.

19.58

Allting har mest stannat upp inom mig. Depressionen är att faktum, motivation till att göra något alls av det jag borde saknas. Drivkraften är åter igen väck. Men vad hade man förväntat sig?
Ingen såg något av det som hände mig. Jag höll mig borta, instängd. Alla som hade brytt sig, som hade hjälpt mig, fanns inte där för att se. Så går det.
Hela mitt liv ska bara vara elände hela tiden. Jag bara undrar när det ska ta slut. Jag undrar också varför det har blivit såhär. Varför är jag den jag är, varför gör jag det jag gör, varför jag hamnar där jag hamnar. Det är nu man vill tro på ödet, fast ändå inte. Man vill tro på det för att då skulle det vara meningen att allt hände, det skulle vara en väg som det var meningen att jag skulle gå. Samtidigt så vill man inte tro på det, eftersom det då skulle vara mitt livs mening, åtminstone så långt, att lida. Då skulle det ge mig anledning att hata världen mer än vad jag gör. Men om inget av det här är ödet, om allting bara baserar sig på de beslut jag har tagit, så visar det på hur dålig jag är på att ta beslut. Jag väljer fel, jag kanske inte tänker genom mina beslut tillräckligt noga, eller baserar dem mer på känslor är sunt förnuft, eller kanske tvärtom i vissa fall. Om det inte är ödet, så är det troligt att jag kommer fortsätta göra fel val. Jag har svårt att tänka mig att jag skulle förändras nu, det känns som det är för sent nu.
Det känns också som om jag inte har ett liv än. Det har aldrig fått börja, ta fart. Jag lever utan syfte, utan motivation, utan något vettigt att göra. Mitt liv består inte av mycket, det är väldigt få saker i det som verkligen betyder något. Det som betyder allra mest är också det som är längst bort, och ju längre tiden går ju mer känns det som om jag kommer förlora också det... Som jag förlorar allting annat. Som jag förlorar mig själv.
Säg mig, vad är värt att leva för? Vad är det som driver en människa framåt i sitt liv? Hur hittar man styrkan att förändra sig själv, sitt liv, att vända ont till gott? Jag letar och letar så efter svar. Hur länge ska jag leta innan jag hittar något? Hur långt tid kommer det ta innan jag inte orkar mer?
Jag har sagt ibland att jag inte tror att jag kommer att leva tills jag hinner bli gammal. För varje dag som går nu så tror jag på det mer och mer. För jag vill inte leva för någon annan. Jag vill leva för mig själv.

23.49

Vaknade tidigt idag. Varade dock inte länge, för Björn kom in och sa att Återvinningen redan hade varit här, vilket tog bort min anledning att gå upp. Jag somnade om, även om sömnen kanske var flyktig större delen genom morgonen och förmiddagen. Fick ett sms från Oscar, ringde honom till slut och pratade med honom i nästan en timme. Det var skönt, att få dela med mig allt med honom. Om mig själv och det runtomkring. Kaoset. Berättade om mina känslor. Min rädsla, min oro, min ilska. Pratade lite om framtiden, hur det ska bli. Men det är något vi får prata mer om när vi träffas nästa gång. Förhoppningsvis är den dagen inte så långt bort i alla fall. Nästa vecka på onsdag ser jag honom nog åka in på parkeringen till mitt lilla hus. Så fort det är klart ska jag ordna till allting. Där kan vi mysa, bara vi två. Kanske får jag avlasta alla känslor jag just nu håller inom mig, ta av mig masken jag bär inför alla andra. För övrigt har det inte gått så bra nu på kvällen. Björns tjat kanske gjorde mig irriterad, och helt ärligt så krävs det inte mycket för att sätta mig i obalans, med tanke på sinnesstämningen. Den känslomässiga balansen i hela huset är rubbat, hos oss alla. Jag kan inte hålla min egen mask så bra om ingen annan verkar kunna göra det heller. Som om svaghet smittar av sig.
Jag undrar om Oscar kände det med. Jag blev lite förvånad över det han sa. Kan det vara möjligt? Är vi så sammanbundna att han också känner det? Det skulle vara magiskt, på ett lite läskigt sätt. Blir det bara så när jag är nere, eller känner han av mig glädje med? Det var bara nu jag började fundera över det, så tankarna är inte så sammanhängande. Det är ju något man inte kan förklara heller, ta på. Hur bra förmåga har han till att göra kopplingen till att det han känner delvis kommer från mig? Nej, jag måste fundera mer på det där.
Efter det samtalet ringde jag ett annat. Samtalet jag var tvungen att ringa. Vårdcentralen. Naturligtvis kommer man inte fram direkt. Får knappa in nummer, och bara vänta på att bli uppringd. Väntan är lite plågsam. Hade gått upp med te till morsan och fått i mig lite mackor när de ringde. Precis när jag låg och pratade med mor, som inte kan få veta något än. Gick iväg, svarade, och fick berätta om min situation. Min vikt, mina vanor, hur jag mådde. Hon i andra änden sa det att hon skulle prata med dietisten om mig, och sa det att eftersom jag vägde så lite så kanske jag behövde mer än ett möte med en dietist. Vad hon menade med det vet jag inte, antagligen läkare för att kolla att jag inte är sjuklig (bortsett från den låga vikten), eller till och med en psykiatriker? Jag skulle inte säga nej. Men dietisten var bara där i slutet på veckan, så jag får inget svar fören på fredag sa hon. Ännu mer väntan. Plågsam väntan. Inte för att jag inte kommer ha saker att sysselsätta mig med. Känns som jag har en miljon saker att göra. I själva verket är det nog bara en halv miljon, men hur som helst! I och med att det inte var färdigmålat så har jag inte kunnat flytta in, har inte kunnat packa upp något alls, har inte kunnat få börja än. Limbon som sagt. En sysselsatt limbo, none the less.
Jag funderade lite förut, svårt att inte göra det när man mest bara vandrar omkring i huset hemma. Jag har aldrig lyckats så bra med att ta tag i saker i mitt liv innan. Jag kan fantisera upp ett mål, ibland hinner jag till och med börja på någon upptänkt plan, en dröm, en fantasi. Men jag kommer inte så långt. Har aldrig haft motivationen. Tanken slog mig att det här som händer nu är min sista chans att få tummen ur röven, och få rätsida på mitt liv. Den här skrämselchocken kanske har gett mig den motivation jag har saknat. Den har kommit på värsta möjliga sätt, men mitt i allting så kan jag inte låta bli att tänka på möjligheten. För att komma ur det här måste jag ta tag i mig själv, och just nu vill jag inget annat än att ta mig upp. Rädsla är drivande, råder ingen tvekan om det. Jag kommer behöva hålla mig själv igång, kommer att behöva planera mina dagar, kommer att behöva hålla mig till en plan. Det är bättre att jag ordnar upp mig själv nu än i höst. Det är en process, jag kommer inte klara av att hantera mina problem samtidigt som jag ska hantera ännu en flytt, ännu en nystart, ännu en ny skola och klass. A blessing in disguise. Det låter så hemskt, men jag tror på det ju mer jag tänker på det. Min chans, min största, kanske min sista. Rädsla är drivande.


PS. Oscar kom naturligtvis inte ihåg vad jag hade berättat för honom i ett sms dagen innan. Han var full, och jag var arg på honom. Man tycker att man borde komma ihåg sådant hur packad man än är. Suck.

Enbart för att jag är trött på hela skiten kommer nu det som jag påbörjade förra helgen. Jag orkar inte låtsas att vara stark. Orkar inte hoppas mer på att det kommer att bli bra. Jag är bara trött. Så varsågoda, del 1 i storyn om min skit. Enjoy.


01:15

Plötsligt har mitt liv vänt igen. Ett steg framåt, två steg bakåt? Eller mest ett jättekliv bakåt som nog lätt kan räknas som två steg.
Ett steg framåt.
Jag är i Motala igen. Kom fram på lördag eftermiddag. Alla mina saker är här nu, det mesta står redan inne i lilla huset. Det är så fint där nu. Så gott som allting är nymålat, det är bara ett rum kvar som ska fixas, och då kan jag flytta in. Det skulle bara ta några dagar sa dem, och det ser jag fram emot. Jag vill komma igång och ordna till mitt liv. Just nu är jag bara i något slags limbo. Mellan hem. Jag saknar mitt eget. Men det är fint, och det kommer att bli bra. Jag var glad, överlycklig.
Ett jättekliv bakåt.
Men det finns alltid en hake. Så är det med mitt liv. Det tar oväntade, i många fall katastrofala vändningar. Ja, det går bara ner för det mesta, fel för det mesta. Denna gång är inte på något sätt ett undantag från detta. Jag har ett helt nytt problem. Jag inser vikten (haha, ordvits) av det nu.
Osäker student blir arbetslös ungdom utan inkomst, blir deprimerad väsklös resenär, blir en ångerfull flickvän, blir en deprimerad spelberoende nörd som begraver sig i spel för att inte känna något, blir en hemkommen tjej med en helt nytt problem.
Jag kom hem, mamma var så glad att se mig, och jag henne. Hon visade upp vad de hade gjort hemma. Fixat till, målat, köpt nytt. Skapat ett bättre hem. Det är så fint nu. Perfekt.
Jag gick på toaletten, och såg att de skaffat en våg, som stod lutad mot väggen. Har inte stått på en våg säkert sen november förra året, så nyfikenheten var naturligtvis stor. Ställer ner vågen, står på den. Siffrorna som blinkar tillbaka till mig får mig att tappa hakan. På ett dåligt sätt. Jag är så rädd, så chockad, så förvirrad. Det här är akut, det kan jag lova. Det är en helt ohållbar situation, och jag måste göra något åt det. Rädslan kommer inte att försvinna fören jag vet att det kan bli bättre, fören jag ser att en förändring mot det bättre sket. Kilona ska klättra, det är prioritet ett. Tills dem gör det kommer jag att leva med rädsla för mig själv.
Jag har inte sett det själv. Oscar har sagt att jag har blivit smalare, men jag trodde det kanske var 5 kilo, inte 15. Jag har verkligen inte sett det. Men nu, när jag vet, när dem där siffrorna är etsade i huvudet på mig, så förstår jag vad jag har gjort. Mitt beteende har i sig själv varit oerhört destruktivt. Det var inte precis något som jag ville. Men.. Jag har mått så dåligt. Det är sant. Jag mår fortfarande dåligt. Vilsen, ensam, förvirrad. Visst att jag har haft bra stunder, men i grunden så har jag inte mått bra, och har förnekat djupet av det länge.
Att jag gick ner i vikt den perioden jag inte fick pengar, och vände på vartenda öre, som man säger, kan man förstå att jag gick ner i vikt. Men då.. Då var det kanske 5-6 kg. Det var när jag var i Motala i december. Sen dess har jag gått ner ytterligare 9-10 kg. 42 kg. Hur gick det till?
1. Jag har kass dygnsrytm. Vaknar vi 12, äter lite frukost, oftast te och mackor, eller kanske en skål med Start. Ibland är jag inte hungrig, och hoppar över frukost helt, kanske bara tar ett äpple. Frukost har alltid varit svårt att få ner för mig. Sedan kanske jag äter någon macka under dagen, tills kvällen, när det börjar mörkna. Fisk varje onsdag. Mycket fisk. Annars kanske korv med makaroner, köttfärsås, oftast stekt kyckling med pasta och currysås, om jag är duktig en gryta med kött och rotfrukter. Oftast är det ganska dålig planerat. Sitter och spelar för det mesta, kommer på att det är sent, och lagar till något snabbt. Bara ett mål varm mat om dagen, eftersom dagen är så förskjuten. Äter väl någon macka till på natten, eller ett äpple.
2. Depressionen. Ibland är jag inte hungrig. Ibland orkar jag bara inte laga mat, eller har inte alls lust med det. Ibland har jag varit lat, orkeslös och inte haft något hemma att äta, och skjuter upp det tills nästa dag med att gå och handla.
3. Pengar. Jag vill så gärna spara pengar, för att överleva, för att kanske lägga undan, ha något över att kunna köpa något jag vill ha, eller för att ha startkapital för sommaren, hösten. Men på det stora hela så är denna anledning obetydlig, sammantagen med de andra.

Sätter man ihop detta, så ser man hur dum jag har varit, hur djup jag har sjunkit, utan att ha sett konsekvenserna av det. Jag trodde i min naivitet att det bara var min psykiska hälsa som tog stryk, och konditionen, men gud så fel jag hade. Jag har betett mig så dålig mot mig själv, varit så destruktiv, egentligen bara helt dum i huvudet, och satt min hälsa i riskzonen, med råge. Jag är, helt ärligt, rädd för mitt liv. Att jag inte har svimmar, eller bara kollapsat än, är bortom mitt förstånd.

Jag har inte vågat berätta det här för så många än. Bara Oscar vet, och han fick veta det igår, och var antagligen full när han fick meddelandet. Han är säkert orolig, och känner sig nog lite hjälplös. Vad ska han kunna göra nerifrån Ronneby? Kristin vet också. Kristin är mitt stöd här, nu. Berättade för henne idag, visste att vi skulle träffas ikväll för att vi skulle till Lisa och kolla på Oz, med Linda. Hämtade mig, och i bilen pratade vi om det. Jag hade inte vågat fundera så mycket över det innan dess. Hon hade räknat på mitt BMI. Tydligen var det på tretton och en halv. Det sätter mig i kategorin för anorexifall, också där med råge. Tror normalt ska man vara på 20 eller 21? Mer siffror som skrämmer skiten ur mig. Men hon kunde i alla fall komma med ett bra förslag, där jag själv var helt handlingsförlamad av situationen. Imorgon ska jag ringa upp till vårdcentralen och be om att få prata med en dietist. Förhoppningsvis ska det inte vara några problem med att jag inte är skriven i Motala än. Jag skickade ju trots allt bara iväg papprena i lördags, tvivlar på att det kommit fram till Skatteverket än. Men jag vet inte hur systemet fungerar. Jag vill inte behöva vänta på att få en plan, en lösningsstrategi, att få börja göra något åt det. Jag vill inte vänta, jag kan inte vänta. Rädslan är för stor, sitter så djupt nu.
Jag har inte kunnat berätta för mamma. Hon verkar så sliten, så nere hon med. Klart att det ska ha hänt en massa skit här med, just nu. Hon skulle bli förkrossad om hon visste om det här, även om jag vet att hon kan hjälpa mig också, stödja mig. Men inte just nu, jag vill inte göra så mot henne. Jag ska börja på det här själv, sen när hon mår lite bättre, när det har börjat lösa sig där, då kan jag berätta. Hon har nog att tänka på, så är det. Det låter så grymt. Det gör mig ännu mer ledsen.

Det faktum att jag fyller år snart känns plötsligt ganska obetydligt. Jag blev så ställd när Lisa frågade vad jag vill ha i födelsedagspresent. Min födelsedag har blivit så obetydlig, meninglös, bortglömd. Har inte alls funnits i mitt huvud att det är på väg, att jag ens har en födelsedag. Fram för allt inte att det är nu mindre än en månad dit. Det är ganska overkligt, och i viss mån obetydligt just nu. Med det som händer nu så är det nog inte så konstigt att jag inte kan svara på frågan om vad jag vill ha. Ge mig 15kg? Lyft ut mig ur depressionen?

Johan kommer och hälsar på i helgen. Det ska bli skönt att se lillebror igen. Det var länge sen och jag har nog saknat honom lite. Han är min lillebror, även om han kom in relativt sent i livet, och även fast vi inte har blodsband. Han är lillebror och vi har alltid haft trevligt tillsammans. Hoppas jag kan få vara där för honom nu, för det är ju klart att när allting går fel så gör händer det alla samtidigt.

Jisses, vilket jävla kaos. Allting är bara. KAOS.

Mitt i allting lever saknaden. Den är evig, konstant. Jag förtrycker den ibland, går för det mesta inte så bra.
Ja, jag vill få ordning på mitt liv. Jag vill ha ett mål, en framtid. Men just nu har jag inget av det, just nu är det bara kaos, ett steg i taget i en nästan obefintlig riktning. Viljan att alls fortsätta kommer från kärleken. Hade jag inte haft honom, och varit i samma situation som jag har befunnit mig i nu sen augusti, så tror jag helt ärligt inte att jag hade velat leva alls. Tills jag hittar en egen mening med livet, så får han vara min.
Jag saknar dig. Jag älskar dig. Känns inte som ord räcker till. Jag vill inte att du ska vara orolig för mig. Men jag lyckas nog med det ändå. Vi ska fixa det här, jag lovar.
Kaos. Det är mitt liv. Nu har jag nya prioriteter. Nu har jag öppnat mig för er, det är vad rädslan har lett till. Öppenhet. Det är nog mer för mig själv än er. Jag måste dela med mig. Skriva av mig. Under perioden som kommer nu, med allt det jag kommer ha att göra, alla mål jag nu har att uppfylla, så kommer jag behöva skriva av mig mer. Jag tror att det är bra för mig också. Dels i nuet, att få ur mig allting. Dels i framtiden, då jag kan titta tillbaka på det jag skrivit, och förhoppningsvis se att det går åt rätt håll.

Jag är sjuk.
Jag ska bli frisk.

Har internet till datorn, men tänker inte skriva något av värde här fören fredag, that's when the big shit is going down. Just nu blir det lite småuppdateringar. Internet just nu är bara till för att jag ska kunna plugga som en normal distansstudent, och för att det inte ska bli något strul så får jag hålla mig till det. Spela är ju för övrigt omöjligt på detta nät hur som helst, och vet inte hur det blir heller när jag har flyttat in i huset med datorn, och trådlösa mottagaren. Imorrn ska jag in till stan och köpa en usb-förlängningssladd. Weei.
För övrigt så är det färdigtmålat inne i huset, och kan flytta in ikväll egentligen, men med allt som behöver bäras runt och så blir det imorrn. Björn ska ju fixa sängfötterna och sådant annat spännande som att flytta tvbänkarna och garderoberna (som jag för övrigt målade från äckligt blått till fint vitt idag med Roffes hjälp).
Har också bsetällt mobilt bredband, som naturligtvis går till fel adress. Hoppas eftersändningen fungerar som det ska i alla fall, lär ju ändå inte få det fören nästa vecka. Jävla skit!
Nu ska det rotas mat, och sen ligga och slappa. Imorrn som sagt göra stan en sväng, och sedan plugga plugga. Ska fundera hårt som fan på hur jag vill att det ska se ut nu.

P.S. Nej, allting känns lite nervöst just nu. Känslorna löper ammok. Dåligt som tusan för plugget. Saknar fokus helt.

Utan internet står världen still, eller i alla fall denna blogg. Men räds icke! Jag har ett litet dokument på min egen dator som åker upp när jag får chansen. Det är redan ganska långt, så förvänta er mycket läsning...

Panik? Igen? Nej, vadå då?
Jag var bara bakis hela dagen igår. Idag vet jag inte vad jag har gjort. Allting jag inte borde, och inget av det jag skulle. I are the greatest.
Men jag gör det nu, inte sant? Ja, inte just precis nu, då jag skriver här och funderar på något vettigt jag kan komma med. Meneh. Jag gör det ju, nästan. Typ. Lite slappt sådär. Jag tror inte jag kommer lyckas hålla mitt löfte till Oscar om att inte vara uppe allt för sent. Shit happens. Specielt när jag är slapp.
Jag måste sluta vara så slapp. Jag ska jämt göra allt i sista stund. För att inte tala om efter sista stund. Det börjar gå mig på nerverna. Vad ska man göra åt det då? Självdiciplin har jag inte. Bah! Gah! Jag vet inte.
---
Shit, klar! Blev ta mig fan inte bra, men i vilket fall som helst. Det blev i alla fall klart och inlämnat. Slappar imorrn, sen kanske jag kan skärpa mig. Haha, tror jag ja.

Nu ska jag däcka. God natt. Eller god morgon, whatever.

Kanske borde sätta igång på den andra kursen med, som ligger över hela våran. Motivation anyone?

Sitter som vanligt mitt i natten och kodar. Min bloggsida alltså. Men jag är så sjukt dålig på att komma på teman för sånt där strul. Får bara peta mig en flummig header och försöka få resten så enkelt som det går. Nåja.
Imorgon ska det packas. Idag, tekniskt sett, men jag ska sova först med. Alla böcker ska ner, alla kläder, skor, jackor. Sen har jag väl inte så jävla mycket mer. Det kommer att gå fort. Sen måste jag bara ställa kartongerna någonstans med. Jag menar, jag har inte världens största rum.

Kisspaus.

Hur som helst så.. Vad tänkte jag på nu? Fan har jag gjort idag?
Ah, jag tog ett bad och började läsa Odd Thomas, så var det. Bad är fan nice. Man är varm, skön och avslappnad efteråt. Nog för att det var kallt att gå ur, men ändå! Hinner nog dra ett bad till innan jag flyttar ska vi se...
Boken verkar också lovande, även om jag bara har läst 3 kapitel bara. Men jag har ju hört lovord om den, så det kanske inte borde förvåna mig det minsta att den är bra. Synd att det tog så pass lång tid från att jag tänkte köpa den till att jag faktiskt gjorde det. Å andra sidan så har jag väl lite väl många böcker att läsa nu, och till och med har börjat på. Har ju börjat på American Gods, Avalons Dimmor, Dragon Keeper och nu Odd Thomas. Tappade suget för att läsa någonstans för ett bra tag sen, vilket är sjukt synd med. Det har väl lite att göra med hela sinnesstämningen jag befinner mig i. Jag säger hela tiden till mig själv att det är dags att skärpa sig, men vafan, det kommer inte att hända på ett litet tag till. Kanske, möjligtvis, eventuellt, när jag har flyttat och känner mig aningen mer motiverad. Men då ska jag ju göra tusen andra saker först.
Jag har alltid så storslagna planer som jag aldrig genomför!

Kezo skrattade åt mig idag. Ja, det är sant. Jag är ju lite efter med det här att det är påsk och sådant. Vadå haft halva släkten på middag? Oh right, påsk. Varpå han lolade åt mig. Blir lätt så när man bor själv och inte riktig bryr sig om storhelger. Jag är ju varken troende eller barn, och är långt från alla som kan tänkas bjuda hem mig på påskmiddag så vafan. Det är ju inte så intressant att gömma ett påskägg till sig själv. Nej, det funkar inte alls!

Jag har ett problem. När det gäller att komma på vad jag ska laga till middag så börjar fantasin att sina. Nej, det börjar inte, det tog slut för länge sedan. Är man dålig på det så är man. Vad är enkelt att laga och gott att äta?

Nej, lägga sig kanske. Läsa några sidor innan med, sen fantisera lite om något skojs tills hjärnan inte orkar med längre och faller i dvala tills imorgon. Beräknad uppgång imorrn: efter 12. Det kan nog kännas skönt att ha press med packningen tror jag. Jag kanske gör något vettigt istället för att tro att jag har gott om tid och sen sitta och göra det halva natten. Okej, jag kommer säkert göra det halva natten i vilket fall som helst, men jag kan ju inbilla mig att jag har en plan.

Och på tal om planer: plan:Gå lägga sig - aktiverad.