3rd day as n0lla

Studentlivet börjar som en nolla.

Jepp, nollningen är igång. Började en solig lördag med ett tråkigt upprop. Hittills har jag varit hemma större delen.

Första kårkvällen var halvtråkig, jag drack väl ungefär en cider och lärde inte känna någon kamratlig nolla. På söndagen gick jag upp strax innan 12, pga ren utmattning (som jag inte vet var den kom ifrån), och deltog endast i aktiviteter på torget (där jag på en ramlade omkull efter ett par snurr med pannan på ett paraplyskaft). När jag kom hem var jag ännu mer utmattad och somnade praktiskt taget i soffan. Ingen kårkväll där heller.

Idag var det Boda Borg, som jag naturligtvis inte var med på (efter en klaustrofobisk upplevelse på ett annat Boda Borg för många år sedan). Kvällen skulle ha innehållit en grillning med gratis mat, följt av förfest, sångstund och ännu ett kårbesök. Men när man väl var där duggregnade det, grillningen var framskjuten med en timme vilket felinformerade phaddrar inte visste något om (*host*Coolingen*host*) vilket innebär en "mysig" stund i regnet, där uttråkningen redan tog sin början. Efter en timmes väntan, där vädret sakta gick från dåligt till sämre blev nollorna fösta bort till Studentviken, där grillningen skulle äga rum.

Vid det här laget kan man säga att det regnade. Phaddrar hade glömt tändvätska, så det eldades med T-Röd istället. Woopie. Jag fick dock inte leka pyroman, alldeles för många som var mer av det än vad jag var. När maten väl anlände och grillarna stod på fyr så kan man säga att det började spöregna. Då gick det fortfarande att stå i skydd under träd. Men det blev inte bättre, bara sämre. Himlen öppnade sig och det blev ett rent skyfall. Då fick denna nolla, uttråkad och bitter, osocial och dyngsur, helt nog och gick sin väg. Klagade till en asnitad Oscar, som inte gjorde mer än att säga att "ja, det går ju inte att göra så mycket åt saken". Jag blir lite besviken om han kallar det för tröst.

Men jag måste säga en sak. Mina fötter är bra på att bära mig hem. Rent mentalt höll jag på att bryta ihop i regnet, det var ju trots allt över en halvtimmes promenad hem, och jag började den som blöt. Men fötterna stegade på, stamp stamp stamp, tills jag var hemma och kunde ta en varm dusch för att värma upp mig till normal kroppstemperatur igen. Nu var jag helt nykter med, är ju inte svårt då. Men mina fötter tar mig hem när jag är nitad med. Lyckades ta mig hem i Gbg flera gånger, och på nyår hemma i Motala förstås (hade dock ingen känsel i knäna på ett par timmar efteråt, så går det när man bara har strumpbyxor på knäna och går hem i 40min i 15minus).

Men mentalt var jag bitter och nedbruten. Har inte haft sådär överdrivet kul hittills, har ju knappt varit med.

Känner mig ganska dålig. De flesta verkar redan ha hittat varandra, där står jag ensam och glor. Men jag kan inte rå för det. Jag trivs inte i stora sällskap. That's it. Jag vill sitta hemma, göra vad fan som helst. Eller åtminstone lära känna andra i mindre sällskap, inte en sådär minst 50. Jag funkar inte då. Alls.

Jag vet inte om jag orkar försöka eller om jag bara ska sitta hemma och spela Dragon Age tills skolan börjar på riktigt. Jag orkar inte med det här med att vara social och supa varje dag i en vecka. Inte heller har jag råd med det, med tanke på att jag har 130kr på kontot och fortfarande varken har betalat bredbandet eller kåravgiften. Ska jag har råd att dricka mig full på kåren varje kväll i en vecka då, plus äta mat hemma och gå på sittningar som kostar 200kr styck? Jag är högst tveksam till sådana upptåg.

Men Oscar är det full fart i. Ser honom inte alls. Han är inte hemma än, sitter väl och super eller går och skrämmer nollor. Svårt att låtsas vara rädd för någon man varit tillsammans med i 4 år.. Han går upp tidigt, försvinner, sen måste man ignorera honom eller "vara rädd", och sen kommer han hem sent, när jag redan sover. Han sa att det skulle bli så, men jag insåg väl inte redigt exakt hur lite jag faktiskt skulle se honom.

Det är väl mitt eget fel med att jag sitter hemma och har tråkigt. Men jag har en låg toleransgräns för vad jag orkar med, och stå och frysa och bli dyblöt för en kass hamburgare och sedan vara nedkyld i väntan på en förfest... Nej, bara nej. Hade jag haft någon att umgås med hade det funkat, kanske. Tveksamt, men kanske.
Jag borde sluta klaga. Men vad fan ska jag ta ut allting på då?

Jag är så trött, trött på mig själv.

Men jag trivs här hemma. Jag är en nörd, på riktigt. Hemma är bäst. Datorn, sängen, en kopp te - allt detta slår supa sig redlös med hästlängder (särskilt när jag inte känner någon och det är typ 100 pers där). Jag kanske bara ska acceptera att jag är sån och skita i att försöka vara en festprisse. Oscar kan vara det. Han trivs bra med det, så låt gå liksom.

RSS 2.0