Det var en så påtaglig skillnad. Jag brukar inte komma till sådana insikter, men jag antar att tiden på dygnet (småtimmarna) hade med det att göra. Den ena konversationen var upplyftande, roande på något sätt, medan den andra bara var flum och lite.. jag vet inte.. dryg. Ja, det var ett bra ordval, dryg.
Det bevisar bara vad jag redan visste, i och för sig, men det var bara en sån liten tanke jag var tvungen att uttrycka någonstans, om än diffust. Vad jag tänkte var att det visar ju på att det finns dem man kanske inte känt så länge men ändå kan trivas med, och personer man känt länge som man så uppenbart har vuxit ifrån.
Plus att jag inte kände mig så ensam. Vissa personer har den effekten på mig. Därför jag gillar att prata med dem, vad det än är man pratar om. Det var ändå alltid trevligt och man är inte lika deprimerad efteråt.
Synd bara att jag envisas med att vara så långt ifrån alla. Och att jag envisas med att vara den som alltid failar på att säga hej.
Men det ska vi väl kunna lösa, tycker jag.

Eh, min fellow nattuggla är också en sån där man alltid tycker det är trevligt att prata med. Ibland är dem tillfällena sällsynta, och det har kanske sin charm det med. Så kommer vi nästan alltid in på så filosofiska tankar också, där på småtimmarna. Det är ganska kul.

Nåja, jag borde sova.