Nej ush. Det är väl vad jag har att säga just nu. Jag är bara jävligt less igen. That's what coming home means for me.

Det var den där jävla väskan som utlöste det. Igen.

Jag fattar inte att jag glömde dem. Det är fan det mest korkade jag har gjort på länge. Och nu är den väck. Alla mina saker, mina kläder. Mitt liv, på sätt och vis. Saker jag använde till vardags, det viktigaste. Någonstans på ett tåg i Skåne försvann mitt liv. Det bara åkte iväg, och jag vet inte vad jag ska göra för att få tillbaka det.

Det finns egentligen så mycket mer att säga.

Hela det här halvåret har varit en enda lång katastrof. Jag tror det har varit det värsta jag har varit med om, helt ärligt. Och allting, precis allt, kan jag skylla på mig själv.

Skolan började. Flytten till Göteborg var plågsam redan den. Den dagen det hade gått 3 år började det som jag skulle se om elände. Jag tror inte ens att jag då såg fram emot det. Jag var bara vilse. Borta från all trygghet. En sak de flesta kanske vet om mig är att jag inte är så bra runt nya människor. Någon glömde bort att ge mig social kompetens, och det lider jag av förjämnan. Första dagarna var illa nog. Det blev inte bättre heller. Mina erfarenheter av studentliv är inte dem bästa. Orkar jag ens berätta det...

Vi blev instängda i ett rum för att göra våra nollbrickor. Jag var tjurig, och det slutade med att jag gjorde det mesta. Tack era jävlar. Vad gör man då? Jo, man dränker sina sorger med öl. Det råkade vara det enda vi fick. Det var inte så smart av mig. Nåja, när vi var klara tågades vi iväg med ögonbindel och fick svära en ed, tagen rätt ur Iron Maiden. Passande... Sedan, mitt i natten, satt vi på våran första sittning. Den var inte fin. Det söps. Jag söp. Jag var inte glad då heller. Jag tackade ja till lite frisk luft.

Jag borde ha pungsparkat asen. Men jag blir så avtrubbad när sånt händer. Bara låtsas som inget hänt. Men det fungerar inte så, jag borde ha lärt mig det. Det slutar alltid med att jag går och bär på det, och stänger in mig ännu mer, med mina skuldkänslor. Bort från mig, bara ta bort mina minnen, allt som har hänt. Det hade kunnat vara värre, jag inser det med. Men jag hatar mina egna reaktioner. Jag hatar att jag alltid ska låtsas som om inget har hänt, att jag inte kan vara arg så som jag borde. Det bara ebbas ut i ingenting. Sen går jag och bär på det.
Jag mådde inte bra av det. Faktum var att inget av det påverkade mig på ett bra sätt. Stressen, pressen, bristen på folk jag kände att jag kunde umgås med, allt. Jag ville inte mer, och så blev det.

Jag hoppade av. Hurray. Nej, det var inte så det lät när man ringde hem. Men de tog det bättre än vad de har tagit saker tidigare under åren.

Hej förnedring. Arbetsförnedring. Jobb fanns inte, det gjordes ganska tydlig för mig, och några pengar fick man inte heller. Vettskrämd för socialen, det är sånt som lever kvar.

Pengarna började sina. Jag började snåla på maten. Satt mest på rummet, gick inte ut annat än för att handla när det verkligen inte fanns ett dugg kvar. Drack mycket te, men det var inte det minsta mättande. Magen kurrade alltid när jag gick och lade mig.

Så resan ner till Ronneby i november. Det började med att jag inte vaknade och missade mitt tåg och fick beställa nytt. Där var jag på gränsen till att bryta ihop. En vecka senare skulle jag hem och vad gör jag då? Jag är så jävla tankspridd att jag glömmer min jävla väska. Då blev jag knäckt. Då var det kört, jag orkade inte med något sen.
Det var väl då morsan sa till mig att komma hem ett tag. Och jag sa inte emot. Det var bara att åka.

Antar att det blev bättre då. Här är det bara små irritationer, som nu kanske har blivit stora. Men jag höll mig sysselsatt. Jag hade filmkväll, jag åkte till Letti och Jimmy, jag träffade Jesper och Kristin, jag pysslade med JavaScripten. Tiden gick fort, julen närmade sig. Jag träffade Kezo, köpte julklappar som jag var nöjd med, och längtade efter att få åka ner till Hultsfred för att vara ett tag med min älskling.

Sen tar julen slut, man kommer hit igen. Går bra ett tag, sen sjunker jag. Det är så det går. Bra ett tag, sen drar det neråt igen.

Det finns alltid saker som utlöser det. Internet är mer segt än någonsin. Vivvi är här och hon är jobbig. Björn tjatar som vanligt. Mamma är det för det mesta bara synd om. Små saker, så små...

Jag antar att saknaden har en hel del med det att göra. Saknad efter allt, som det var, när mitt liv inte bara var ett enda långt mörker.

Så vilse.
Så borta.
Jag vet bara vad jag inte vill.

"Hem"kommen från Hultsfred. Dagen efter känns det alltid som om allting var en dröm. Julveckan var den bästa på länge, det kändes fail att åka ifrån. Men det är ju klart. Allas liv måste flyta på som vanligt igen. Man kan inte bara sitta och häcka som jag gör.

Vi hade en trevlig liten julklappsträff igår. Jag var till min egen förvåning inte sist, men jag var lite stressad också, då jag redan var 1,5 timme sen. Slutligen var dock alla där (även fast Ztad höll på gå till väster, fick jag höra, och KW sen förstås), och alla julklappar delades ut. Sen öppnade vi dem i tur och ordning, det blev några varv ska ni veta.  Och sist kvar var Ztad. Massor med små klappar hade hon. Nöjd var hon med. Hehe. Jag var nöjd över dem jag fick, hoppas att alla andra var nöjda med det dem fick. Linda blev ju glad över iskubsformen i alla fall. Haha.
Sen pratade vi ett tag om allt möjligt, från vaccin till skräckfilmer (fast det steget kanske inte är så långt). Själv stannade jag inte kvar till längre än nio, och det var nog lika bra det, för jag var ganska utmattad. Sen fick man ju prata lite med lillebror med, trevligt.

Men nej, det blev kanske inte världens bästa inlägg när man var nyvaken.

Puss och ögongrus.

Julafton passerade. Kanske inte lugnt och stillsamt, men den passerde och kanske med lite avsaknad av julkänsla. Men julafton är alltid ett antiklimax. Alltid.
Men jag frossade i julmat och kakor och godis och bakelser. Magen var sjukt nöjd. Och jag var nöjd för alla klappar. Okej, det var tre, men nöjd får man vara ändå, för det var bra klappar. Tredje säsongen av Battlestar Galactica, wopa. Första säsongen av True Blood, och Dragon Age:Origins för PC. Sa jag att jag var nöjd? Jag tror oscar blev nöjd med. Jag vet ju vad han gillar, det blir roligare så.
Nu leker alla med sina klappar utom jag, Wii Fit här nere, Gears of War 2 däruppe. Men man kanske ska sluta skriva och lira lite Dragon Age på Oscars laptop (den är så snygg, gief).
Jag fick lite julgratulationer, båda som sms och per telefon. Någon tycker om mig i alla fall! Glad man blir.

Hum, tråkigt väder idag. Snön regnar bort. Det gillar vi inte det minsta. Men å andra sidan så fick vi ju en vit jul för en gångs skull. Det var ju inte lite snö heller. Men idag var det mindre kul hur som helst, speciellt då man var ute och gick i det. Ännu mindre när Oscars fastnade med bilen i det. Jepp, han körde fast. Satt i 20min ungefär och väntade på att bli upphämtade. Putt putt och så var vi loss, och vi kom hem. Så det var dagens äventyr.

Jag vet fortfarande inte hur jag ska göra på söndag. Allt beror väl på. Man får ringa och höra efter. Blir det för sent kanske jag inte kommer fram alls. Fan vet hur många som åker tåg dagarna efter jul.

Puss och wrrroom.

Från att ha gått från "fan, det är lite för många dagar kvar till jul" så slog det mig att det är jul imorrn. Woho! För att inte tala om den fina julstormen igår (som slog ut tv1000). Muddra upp sig sen och gå ut och slänga snöbollar? Tihi.
Annars så går tiden fortfarande långsamt. Saknar granen jag klädde med stor omsorg och som faktiskt luktar gott. Saknar WoW också, naturligtvis. Det är världens bästa tidsfördriv. Men annars saknar jag inte så mycket.
Undrar förstås hur julen i Motala blir. Styvsyskonen ska ju åka dit, och styvfarmor. Frid och fröjd man kan väl glömma, å andra sidan kanske det gäller här med. Busig liten valp... Jag borde ringa och höra hur mamma har det.

Puss och kramsnö.

Huh, vad ska man säga då. Är i Hultsfred nu. det är lite kyligt, men det har ju varit nere på 20 minusgrader ute, så det kanske inte är så konstigt.

Så det har inte hänt på mycket sen söndagen. Men den kanske man ska dra genom lite snabbt med. Saker gick ju inte som de brukade (eller det beror på hur man ser det).

Att resa på söndagar är inte att rekomendera. Saken är ju den att bussar och tåg inte åker lika ofta. Jag hade ju redan i vanliga fall fått sitta och häcka på stationen i en halvtimme, men på en söndag, i alla fall om det är neråt jag ska, så blev det en hel timme. Kul, riktigt kul. Fast kul på riktigt denna gången. Woot woot, jag känner en i Linköping nu ju. Höhö. Men dem där dumma skåpen. Kan man inte välja antar timmar, det var korkat värre. Men mina paket blev inlåsta, och off på en liten tur till på stan. Det köptes mer te (och stämplades fullt på ett kort, varsågod!), Kezo köpte en present till lillebror, och jag köpte en sista grej till Oscar. Tiden gick verkligen fortare än den hade gjort själv på stationen i en timme. Skönt, sannerligen. Även fast det var kallt menar jag.

Men det ska alltid vara något som jävlas. "Inställt, ersätts med buss". I hate you, Veolia. Men det gick bra, jag hade ju te och bullar, och åksjukan slog inte till så hårt. Och var bara en kvart sen, rätt bra för att ha åkt med buss istället för tåg.

Nu sitter jag hur som helst och slappar och bara vill ha julafton och julmat och julmys. Kanske lite mer snö?

Puss och frusten snor.

Ush.
Det är ju inte ordet jag vill börja dagen med, men ush på riktigt. Magen är i uppror, jag har sovit dåligt, jag kan inte duscha för det är så gott som stopp i avloppet, jag måste fortfarande städa idag.
Så snälla. Kan detta bli en bättre dag äv hur den började?

Så, aktivt bloggande ett tag? HAHA. Jag brukar säga så, blir aldrig av i alla fall.
Nåja, igår då. Stack iväg på kvällen för att köpa julgran och klementiner. Och vilken julgran. Gud så fint! Naturligtvis blev det att ställa upp den efter maten också. Och vems jobb var det att pynta den? Mitt ofc! Mamma fick sin julklapp, den verkade gå hem, och den passade alldeles perfekt i granen också. Slutresultatet blev som det brukar bli: bästa julgranen i stan
Ja, det var väl inte så mycket att berätta egentligen, men det var hur som en trevlig kväll med god mat, lite alkoholhaltiga drycker och en vacker gran som slutresultat. Mycket julstämning och myspys med andra ord.
Det blev sent sen efteråt. Satt lite för länge vid datorn igen (och störde dem som försökte sova i huset), men vad gör man inte för vänner? Nattliga Skype-samtal är faktiskt inte så dumma.
Men jag borde vända tillbaka mitt dygn ändå.
Idag blir det väl inte så mycket att göra. Tvätta lite, kanske packa lite inför julen, så jag slipper stressa imorrn. Jag kan ju försöka göra en lugn dag av det.
Sen måste det ju tas reda på när vi ska dela ut julklappar med. Nu har jag ju köpt en massa, nu ska vi banne mig ha våran träff med.

Ah, kort paus för att logga WoW för ett litet raid. Kommer lagga ur, nanana.. Hoppas Björn kommer hem snart så jag kan sno hans dator.

Så, okej, det har igen gått ett tag sen jag bloggade sist. Men som folk som läser bloggen kanske har märkt bloggar jag inte om jag inte har något att gnälla över.
Förvisso har jag haft det, och har det nu, men i alla fall. Det har i alla fall varit ganska mycket att göra. Jämförelsevis alltså. Jag har ju trots allt suttit och degat mig alldeles för länge.

Var ska vi börja? Vart var jag framför allt.. *kollar upp* Ah, där.

Okej, efter filmkvällen och nojan över min uppgift kom det lite roligare saker, minsann. En liten tågtur till Stockholm, för att träffa Jimmy och Letti (Tjolahopp och Litium). Hoho, det var spännande. Som vanligt var det konstigt att se personer vars röst man kände så väl igen, men det vande man sig vid fort. Nåja, det var alltså ett par dagar där. Där ingick promenader på stan (en viss Sci-fi bokhandel fick ett besök), det fikades, och åts klementiner, vi kollade på film och vi kollade på Star Trek Voyager, vi spelade WoW (ofc) och det var allmänt mysigt. Jag gillade att sitta och spela med en liten katt vid namn Signe i knät. Det var fruktansvärt mysigt. För att inte tala om att sova med en katt vid fötterna (och en morgon vid ansiktet).

Så där var jag måndag till torsdag. Sen var det bara att åka hem och sätta igång med ännu en uppgift i JavaScript som lyckades frustrera mig. Men gjord blev det likförbannat, och tror Kezo hade lite med det att göra.

Jag vet inte vad som hände sen, eller i vilken ordning. Det var iaf en lunch med Jesper en fredag, trevligt trevligt, nördigt nördigt. Höhö. Vad mer, fika och shoppning med Kristin fanns där någonstans med (gud vad allt flyter ihop efter ett tag).

Det är väl senaste veckan som har varit intressant om något. Åh jo. Sannerligen intressant.

Så, julklappspaniken började så in lite där i förra veckan. Jag hade ju bara köpt något till Oscar, och hade ingen aning om vad dem andra skulle få, eller var jag skulle köpa det. Det var väl bara att ringa till Kristin och höra om hade tid att åka in till Linköping och shoppa med mig. Måndag kom och Kw sade att nix, tid fanns inte. Men julklappar skulle jag banne mig ha, och kolla vem som räddade mig då! Ja, det var ju tänkt att jag skulle peta på Kezo i vilket fall som helst, men nu tvingade jag runt stackaren på stan med mig med. Men hehe, det var igen trevligt att träffa sånna där personer man hört och pratat mycket med i WoW. I alla fall, några timmar där resulterade i så gott som alla julklappar (där en del blev över till mig till och med, men ingen förlust där!). Det resluterade också i ett sjukt sug efter choklad, men det är idag åtgärdat. Mmm, choklad(sås).

Nåja, veckan har väl varit lugn nog efter det. Varit på loppis och på stan med morsan några gånger nu, hittat lite gamla Gustaf-tidningar. Mycket nöje när man har tråkigt. Stackars Avalons dimmor har förblivit lite smått oläst denna vecka. Men den återkommer jag väl till sen någon kväll när lässuget gör sig påmint.

Vad har jag mer gjort? Packat alla klappar förstås. Det är alltid ett stort nöje som tar slut alldeles för fort. Men det blev fint, jag är nöjd. Nu ska dem bara ges bort också. Gissa vem som får mest? Tihi.

Tredje uppgiften i JavaScript blev klar också, det var också en lättnad. Nu är det bara en kvar. Förhoppningsvis löser sig resten med. Jäkla kåravgifter menar jag, att inte tala om vart dem ska betalas är bara korkat. Men det löser sig, inte sant?

Bara 6 bitar kvar i min chokladkalender. Men du, nu kom jag på en grej. Jag måste ju ha med mig den när jag åker till Hultsfred!! Kan ju inte missa dem sista dagarna. Haha, jag är barnslig, jag vet det, men det är väl inget jag kan rå för. Jag bara är sån, okej!

På tal om barnsligt. Snö. Jag vet att alla inte gillar varken den eller kylan. Men snö. I'm dreaming of a white christmas. Ja, jag vet att julen brukar bli ett jävla antiklimax, men snön är alltid mysig (tills det blir slask). Någon som vill göra snölyktor och snöänglar med mig? Och ha snöbollskrig?

Jag märker att det blir himla rörigt när man ska berätta allt man har gjort på tre veckor ungefär. Nåja, ni får stå ut helt enkelt..

Allt skriver man inte om heller, vilket kanske är lite synd. Man pratar bara om det.
Exempelvis det som skedde samma dag som jag träffade Kezo. Det sved, ända in i hjärtat. Men det skriver vi inte om, åh nej.

Roligare ämne : lan. Gief. Åka upp till Kumla igen, kånkandes på en dator, och bara ha en jävligt nördig helg. Hoppas det blir av bara. Så att jag har något att se fram emot. Vi har ju våra planer menar jag. Hehe.

Nej, snart kommer Björn hem, och då ska vi åka och köpa en gran. Får se om jag orkar klä den idag, men det ska väl inte vara några problem, bara vi får upp den. Julmust, och klä granen. Sen slappa med te och choklad och bara beundra mitt verk. För på söndag bär det av på tåget igen, neråt landet för att fira min jul, så som den ska firas. Ah, och saknaden ska bannlysas, och det ska mysas och delas ut julklappar. Underbart, ser fram emot det som en tok.

Kram och choklad.

Inte nog med att jag redan hade ångest över min andra uppgift i kursen, jag var tvungen att ta ut det. Nu har jag dåligt samvete också. Jag är så clever. Onekligen. Nu vandrar jag bara planlöst runt i huset, halft påklädd, och vet inte vad jag ska ta mig till, varken med Javascripten eller mig själv och den här korkade situationen jag satt mig i. Jag vill bara säga förlåt, men det är någon slags vrickad stolthet som säger att nej, nu ska jag göra som jag sa. Hålla käften.

Det är alltid så. Någon felvänd balans till allting. När jag har ett par bra dagar, när jag njuter av tillvaron och är nöjd ett litet tag, så vänder allting till något så mycket värre. Något bra medför allting något dåligt gånger tio. Dalarna är alltid så mycket djupare än höjderna. Något säger mig att det alltid är mitt eget verk (my own doing). Något säger mig att jag aldrig kommer finna en balans därmellan allting. Jag känner för mycket, tänker för lite. Tänker snett...

Det saknas något i mig, i min tillvaro. Jag vet inte alls vad jag kan fylla upp det med. Kanske saknas det allt för mycket? Var är mina drömmar, min tro på mig själv, mina framtidsutsikter, min vilja, mina ambitioner, min lust? Tappade jag bort dem på vägen? Tog någon dem ifrån mig? Fanns dem aldrig till att börja med?

Jag vill bara hitta min väg tillbaka till livet, till allt.