Jag har världens mysko morgon.

Drömde att jag vaknade, men när jag gick upp och skulle gå ut ur rummet så var jag plötsligt utanför min gamla skola, där jag gick upp till 6:e klass, precis vid övergångsstället. Och jag blev verkligen så, "vafan är det här", vände mig, var tillbaka i sovrummet, skulle gå ut igen, samma sak, vilket återupprepas några gånger. Vet om att det är en dröm, försöker desperat vakna upp. Så jag sa till mig själv "vakna, vakna, skärp dig, det här är bara en dröm, du KAN gå upp i ditt egna rum" varpå jag plötsligt står i ett sovrum.
Hurra. "Men vänta, Oscar, har du möblerat om? Och flyttat på dörren? När skaffade vi två sängbord?" Öppnar dörren.. Ooooh.. Ser en välbekant hall och en matta. Slänger igen dörren. Jag var i mammas och min gamla lägenhet. Öppnar dörren igen, går in på mitt gamla rum och förvånas över att allting är precis som jag kom ihåg det, förvånas över hur mycket jag kom ihåg, alla plancher på garderobsdörrarna, detaljerna. Naturligtvis kommer jag inte ihåg nått av det nu. Hade velat, saknar mitt gamla rum.
Sen kommer Oscar dit och kollar runt. Förklarar något för honom, och sen vaknar jag nästan på riktigt. Har en liten flash där någonstans om hur jag plockar upp mobilen för att kolla på klockan och så är den efter 10. Sen, äntligen, vaknar jag på riktigt, kollar snabbt klockan och för fan, 7:15, nästan en hel timme innan jag ska gå upp. Gah.

Mysko morgon som sagt.

Dagen kan inte bli sämre iaf. Är hemma nu, lagom tidigt. Får se hur det är med Oscar när han kommer hem, om jag är vaken då.
Så, jag gjorde ett tappert försök att bli full idag. Gick sådär. Blev trött, fick ont i huvet. Gick hem. Precis innan jag gick hem, och innan jag hann läsa sms'et från Oscar om vart han var så dog dessutom mobilen. Nu laddar den inte. Jävla skitsak. Bara för att jag kastade den i golvet..
Ta en huvudvärsktablett och däcka i sängen. Jag har ju iaf en nalle som jag kan krama, alltid något.

Så, Oscar är iväg på Öhlreise, och jag är och är inte avundsjukt. Jag vill också åka med på roadtrip och ha kul och umgås.. Men att bli full är nog inte helt min grej, och det är nog lite av ett krav på den där resan.
Plus att Oscar gjorde mig tjurig när han först frågade om jag skulle med, och sen 2min senare sa att det var nog bäst att jag inte följde med för jag blir ju åksjukt. Men vad fan ska han fråga för då?? Och de flesta vet ju att när jag blir tjurig då kan jag inte släppa det. Så det var bara att ursäkta sig hela tiden med att nej, jag blir åksjuk och nej, jag har inte råd, även när man kanske hade velat följa med egentligen.

Men det är som sagt det där med att supa som inte redigt har fastnat än. Jag kan dricka, bli lite full, men någonstans tar det stopp, och jag kan fan inte bli sådär aspackad och göra korkade/roliga saker som alla andra verkar ha en tendens till. Jag har hela tiden den här bilden av att hänga och kräkas över random toalettstol, och vara bakis hela dagen efter.. Jag har nog lyckats med att spärra mitt egna supande.

Just nu känns det fail, när alla andra är iväg och har kul och jag sitter kvar här själv och mår dåligt över det. Jag försöker hela tiden intala mig det här fina att jag vill ju inte vara en sån där student som super varje helg, och det är klart att det går att ha kul utan att supa. Men jag mår dåligt! Som vanligt. Alltid något. Mår fan aldrig bra numera. I alla fall inte i mer än 2-3 timmar. Sen blir det dåligt igen.

Jag vill inte må såhär, men jag vet inte vad jag ska göra åt det...

För en gångs skulle hade jag plockat ner datorn i tid, i förhoppningen om att inte missa 12.05-bussen. För en gångs skulle var jag på busshållsplatsen i tid. Men var bussen det? Helvete heller. I 14min stod jag där och väntade, bussjäveln. Sen var det förstås hur full som helst. Men att den var full hindrade ju inte folk från att inte sätta sig på lediga platser (jo, det fanns sånna med). Nej, man ska stå upp, blocka hela gången för de som vill ta sig fram och faktiskt sätta sig på de lediga platserna. Ärligt talat, man borde sätta av dem i Gbg en dag, och fösa på dem in i en spårvagn, och åka lite. Går man på och ska åka i 30min och det finns en plats ledig, vilket plats som helst, då sätter man sig på den. För man vet att om 5 minuter kommer vagnen att vara smockfull av folk som står överallt.
Dessutom så står dem så att de blockar utgångarna. Flyttade knappt på sig för en som skulle av med barnvagn, och flyttade helt klart inte på sig för mig. Tacklade två asiater med väskan för att komma ut ur bussen innan den åkte iväg..
Slutsats: folk i allmänhet är dåliga på att åka buss.

Vi åkte ner till Skåne och kollade på råttor i onsdags. Uppfödaren var trevlig, berättade allt man skulle kunna tänkas vilja veta, så fick man se alldeles nyfödda råttungar (bra tajmat av oss att hälsa på just då), samt träffa en mängd råttor förstås. Mormödrar, blivande mammor.. De var både söta och mysiga. Pigga, ville klättra runt på mig (skulle haft bättre klättrings-klädsel). Man blev ju helt klart mer sugen...

Jag borde egentligen gå lägga mig. Men för fan. Det är den där tiden igen då jag behöver utlopp, annars brister det snart. Igen.

Så jag har varit ganska irriterad på Oscar, så han har blivit irriterad på mig. Jag vet inte riktigt vad fan som är fel på mig, men något är det i alla fall.

Det går ju bra med skolan? So, har inte så många vänner i klassen (en hoppade av och den andra är väl trevlig..), men programmering är kul.. Visst, jag är lite tidsoptimist när det kommer till webb-kursen, men så går det när idioten till lärare gör det som en distanskurs med. Inte nöjd över det, men det är sånt man får lära sig att leva med.

Så vad fan är det då?

Mormor och morfar dör i cancer. Har inte hanterat det än, antar att det kan ligga och spöka det med.

Har ju faktiskt haft lite kul på kårkvällarna. Men sapp-livet mellan festerna skapar ju viss irritation med. Alla jävla sociala regler om vem man får och inte får umgås med.. Alla jävla hemligheter. Där har vi det.

Jag måste sitta och lyssna på Oscar fnissa, skratta, svära och utöva aggression över saker han inte kan berätta om. Förutom pluggar så är Sexistenz det han pysslar med, och det slutar helt enkelt med att vi för det första knappt pratar om något (konversationen ser väl ungefär ut : *oscar fnissar* "Vad?" "Inget.." eller *oscar mumla svärord* "Vad?" "Nej, jag får inte det här att fungera *pratar obegripliga programmeringsbegrepp*"), för det andra så hinner vi inte umgås så mycket heller (och satan tar och hämtar oss om vi syns tillsammans på kåren!), för det tredje så är jag mest bara irriterad och stämningen är kass.

Det pendlar mellan att jag har ett enormt sug att tröstäta hela tiden (finns förstås inget så jag vandrar planlöst mellan köket och dator) till att jag inte är sugen på att varken äta, plugga eller ens ha sex (ve och fasa, jag som är så snuskig annars!). Läget är katastrof. Det är kris.

Varför kan jag bara inte komma över dessa idiotiska regler de har satt upp och bara skita i det? Varför måste jag irriterad mig på allt de gör och deras bitchiga fasoner (de är ju trots allt till för att phösa oss)? Varför kan jag bara inte sluta vara irriterad och fokusera på något nyttigt istället, som att plugga? Jag bara flyter runt i en massa ilska och det slutar alltid med utbrott. Jag vill inte bråka hela tiden. Men jag känner mig så förbannat.. jag vet inte.. utanför.. Utanför allt det som jag ville se mig själv som en del av.

Jag vet inte om jag ska hoppa av sapp nu, eller lida vidare ett tag till och se om det blir bättre. För antingen så blir det faktiskt bättre eller så går allting, och jag menar allting, åt helvete. För jag vet inte hur jag ska stå ut, och jag vet inte hur Oscar ska stå ut med mig.

Du visste att det skulle bli såhär...

Det börjar bli stört jobbigt. Jag är irriterad hela tiden, eller trött. Oscar är upptagen med sitt hela tiden, så när jag väl inte är irriterad har vi inte tid att umgås. Finns inget att prata om eftersom allt är hemligt. Just när jag tror att det är okej så lackar jag ur på det igen. Jag är så trött. Så trött...
Och vi har rasister i riksdagen. För fan.