To be fair, så har han känslor för mig, som han nu säger, så kan man också förstå att det blir himla jobbigt att umgås med mig. Det var iofs inte jobbigt så länge ingen annan fick ha mig heller, men nu.. Jag tycker det är synd. Och facinerande att se saker från andra hållet. Krossade jag någons hjärta? HAN gjorde det först. Så han får skylla sig själv. Men ja, finns en till som man kanske har lite dåligt samvete för.

Men jag är kär. Och lycklig. Inte varit det på ett tag. Korta stunder kanske, men de har alltid skuggats av något annat sen.

Just i detta nuet sitter jag i en säng i Kalmar annars. Inga konstiga idéer nu! Hälsar på sånt där spelfolk. De har barn. Ni vet jag och barn. Men den ungen är iaf glad mest. Vilket ju är lite tur. Tror inte jag hade orkat vara här annars. Men jag längtar till en säng i Karlskrona. En varm och mjuk säng. Som man delar. Mmm..

Imorrn bär det av med buss hem igen. Plugg ska tas tag i, flummen ska flummas, osv osv.

Ztad: Jepp, Pontus, skåningen som jag satt brevid när vi spelade Munchkin. Blå ögon, brunt hår. Nu vet jag att det var många där, men kommer du ihåg så.. :P

Har haft en bra vecka. Ätit gott, skrattat mycket, gosat massor, och tagit ett långt och varmt bad. Just nu sitter jag ensam hemma och saknar. Att man blir van vid någon så fort? Det är nästan lite magiskt. Och jag vet att jag sa det förra gången med (men allting är ju relativt till ens tidigare erfarenheter) men jag har nog inte varit så bekväm med någon innan. Sen om det faktiskt stämmer eller om jag bara är nykär och lite naiv. Meh. Jag gillar känslan och tänker hålla fast vid den.

Som de som läst här för några veckor sen så vet ni att jag inte alls mådde bra. Vilket jag insåg själv också var ett dåligt tillfälle att ens fundera på att försöka inleda något med någon. Nej, det fick vara. Strunta lite i de jag visste ville något, kände något. Umgås med mina vänner istället. Bara inte bry mig om att känna något mer.

Så jag umgicks med mina kära nya (och gamla) vänner i Mammas Källare. Särskilt de som bor på Annebo. Som jag för övrigt saknar av just den anledningen, de man umgicks så mycket med då. Mer och mer så blev det bara jag och han.. Men man tänkte ju inte på det så. Var någon som påpekade det, men jag var verkligen "nej, tänker inte ens tänka på det som ett alternativ, jag orkar inte". Sen var det inget mer med det. Men sen, för sådär 2 veckor sen, började något sakta men säkert spåra ur. Ni vet hur jag spårar ur. Åt det mer snuskiga hållet. Är det något jag tycker om så är det att antyda saker och retas. Så längs med det temat gick det. Sen tittade man lite djupare in i varandras ögon ibland, kramades när man sågs.. Jag njöt bara av det. Jag njöt innan med. För jag trivdes. Jag var rätt så avslappnad, och hade kul. Sen, en sen torsdagkväll, tyckte de andra att vi skulle få vara ifred ett tag. Behöver jag ens säga hur det slutade? Vi kysstes, vi mös, vi njöt, vi var lyckliga. Efter det gick det rätt fort. Större delen av MK visste kvällen efter, då det var sittning. Några dagar till, sen var det officiellt på FB. Men det är liksom grejen med. Jag vill ha det så. För jag är kär. Jag saknar att inte bry sig om vem som ser eller hör. Gå och hålla varandra i handen. <3 Han är bäst, helt enkelt.

Min hjärna har inte varit nådig mot mig. Jag ska inte ljuga, det var rätt mycket självmordstankar där ett tag. Förrförra helgen, när vi hade så trevligt med MK-förfest, så gjorde jag misstaget att följa med till kåren, trots att det inte var planen. Var kul ett tag, men sen så.. Såg man vissa personer som bara fick en att tänka på saker man inte ville tänka på, må som man inte ville må, och efter det var jag bara trött och bitter och ledsen. I det tillståndet gick jag sen hem.

Dessutom har den (hjärnan) drömt jobbiga drömmar. För det första så drömde den något jag försöker förneka, mest för att jag inte orkar med sånt mer. Men min hjärna skulle påminna mig. Tro fan att jag har tänk på det sen dess. För det andra så påminde den också mig om alla känslor jag försöker förtrycka. Needless to say, jag vaknade mordisk. Bitter. Deprimerad. Självmordsbenägen. Hade jag inte kommit iväg till god mat och trevligt sällskap hade jag nog varit rädd för mig själv.

Men ångesten sitter kvar. Den eviga ångesten. Det faktum att jag är ganska nära på att misslyckas med mitt år. Skärpning, säger en liten röst. Behöver jag bli arg igen? Trött på att vara arg och ledsen.

I övrigt måste jag få ordning på mitt privatliv. Börjar få rätt mycket ångest över det också. Likgiltig. Jo, men det börjar nog bli ditåt. Utnyttja. Jag borde bara lägga ner. Dålig på att vara tydlig. Borde öva på det.

Kommer inte ifrån att jag känner mig ensam ibland. När de som hela tiden stått mig närmast inte är där längre, eller som jag inte vill ha där längre. Saknar det. Saknar dem.