Så jag kom precis hem från lunchen. Med två hundar. Just nu ligger Fosco och psykar mig, och Biko ligger under sängen och sover. Jag tror inte precis att någon av dem kommer ha kul med mig, även om dem är två.. Nåja, vi får se hur det går.
Jag lär ju komma upp tidigare, nu när Fosco är här. Han låter ju sällan en ha sovmorgon. Biko kan själv säkert sova tills lunch...
Men om jag skulle ta och vara lite produktiv idag. Har redan slängt i lite tvätt, få nog köra ett par omgångar till. Sen kan man ju diska, byta vatten i akvariet.. Plocka i ordning lite. Ska bara ta en liten paus. Eh, det är visserligen så det brukar låta, sen sitter jag här hela dagen i alla fall.

Nåja.

Alla mörka, sorgliga och deprimerande funderingar jag har, vem ska jag dela dem med? Fiskarna, hunden, nallarna?
Ensam, alltid och för alltid ensam. Ensam och dum.
Alla utom jag själv ser det ljusa och goda som jag har i mitt liv. Mina ögon ser bara mörker.. Jag tänker bara mörker. Jag har inte mycket hopp för mig själv, för framtiden. Det är inte mycket jag ser fram emot. Jag hittar fel i alla jag gör. Jag föreställer mig alltid det absolut värsta som kan hända. Jag litar inte på mig själv, mina känslor. Jag kan räkna de personer jag har tillit för på min ena hand. Faktiskt på två fingrar. Ingen av dem två är från min lilla familj.

Ibland vill jag bara börja om. Lämna allt och alla bakom mig och börja om. Men jag skulle nog bara göra om samma misstag igen. Dessutom kan jag inte bara tänka på mig själv. Få som de är, så har jag personer jag bryr mig om, som bryr sig om mig, och hur kan jag lämna dem?
Man kan inte fly från sitt liv bara för att man inte orkar mer.. Man får göra vad man kan, när man kan. Tiden går fram, så sakta så det känns som om den inte går fram alls. Men någonstans finns en ny dag.. En dag som är bättre än den innan, som bryter mönstret med dag efter dag som bara är den andra lik.

Det finns inte mening med livet när man lever sitt eget mörker. Man lever så mycket för andra, man gör så mycket för andra, och så lite för sig själv. Men när det inte finns något man själv vill, vad har man annars att göra? Man bara väntar på att en dag finna något som man själv kan leva för. Något som ger livet mer substans.
Just nu, när man ser på sin framtid, så ser man bara bilden av vad som förväntas av en. Utbilda sig, skaffa jobb med bra lön, skaffa familj. Utbilda sig i många långa år, leva fattigt under tiden och bara bygga upp ett enda stort lån. Skaffa ett jobb man saknar passion för, bara gå upp på mornarna och jobba, samma rutiner dag efter dag. Meningslöst slöseri på tid, för att få pengar. Pengar man spenderar på att köpa saker för att överleva. Pengar man spenderar på saker som skapats av andra människor som slösar sin tid lika meningslöst. Skaffa familj.. Hitta någon passande partner vars gener man godkänner och vill föra vidare med sina egna. Ägna 18 långa år (minst) på någon annans liv.
Man ska bara överleva. Det är livet. Man ska gå upp varje dag, och kämpa för att överleva. Vi är djur, vi har bara ändrat kraven på vad som krävs för våran överlevnad.

Man ska bara överleva, tills man dör.

Det ringde precis.. Ett nummer från Vimmerby. Vad annars kan det vara? Men jag kunde inte svara. Jag vet inte säkert varför, men jag har mina aningar. Jag vill inte ha det där jobbet egentligen. Det var i alla fall första tanken. Jag vill inte, jag kan inte.
Jag bara skakar.. Vad ska jag ta mig till?
Åh, jag är så korkad.

Ärligt talat, ibland vet jag inte vad jag håller på med.

Åh, detta hemska uppdrag.
Jag har ångest.
Nu har det i alla fall skrivits ett CV och ett "Personligt" brev. Vi får se vad andra tycker om det. Om jag får andra att våga läsa det. Sen blir det väl att skriva en lista på affärer och sånt man kan söka och bara sätta igång.
Det finns andra planer med. Gå ut och gå med Fosco igen. Yay. Börja träna med Oscar och hans pappa. Yay. Hälsa på i Motala snart igen. Yay.
Städa akvariet. Blöh.

Mental ansträngning är jobbigt det med.

Nu har man då återvänt från det kalla och blåsiga (och vitare) dalarna. Fjällen egentligen, men de låg i Dalarna..
Vi vaknade klockan tre söndag morgon och satte oss i bilen (där vi satt i minst 10 timmar). Inte nog med att det var trångt och kallt i bilen, det var dessutom minus tjugofem grader celcius ute. Inte bara i fjällen, utan hela vägen upp. Det blev nog varmare ju längre upp vi kom. Ett tag var det bara minus arton grader celcius. Det var kul ett tag, vi såg inte precis ut genom våra fönster. Vi andades så mycket så det blev imma på fönstrena som genast blev frost.. Då och då tog vi fram skrapan och gjorde små luckor. Vi hade snöbollskrig i bilen efter det.. Lagret med frost var säkert flera millimeter (vilket inte låter mycket här, men för frost är det rätt mycket). Då och då nosade en rastlös hund någon i örat. Ett tag höll han på att hoppa över sätena också (han ville ju bara gosa.. och busa).
Men i alla fall. Efter många timmar var vi framme - Stöten here I am. Efter att de som hade bokningsnumret anlände evakuerade vi den frostiga bilen och intog lägenheten. Burar kom upp, tv'n inspekterades, wlan upptäcktes.. Man slogs om sängplatser.
På måndagen började vi med att hyra skidor, och efter ett tag i kön märkte jag att mitt humör inte var det bästa. Jojomensan, efter ett par fall i barnbacken tjurade jag till det ordentligt, satt i snön ett tag (tills rumpan inte kändes mer), och sen var det slut... Tisdagen gick betydligt bättre (även om vissa fall nog förvärrade min förmåga att åka skidor). Killarna tjatade om min icke existerande fallteknik.. Nåja. På onsdagen tog vi det lugnt, kollade in after ski'n. Lite småkul, fast jag var väl inte sådär himla road. Blöh.
Torsdagen var intressant. Det var tänkt att vi skulle åka, men.. Det blåste stormvindar. Dem andra åkte, och jag gav det ju ett försök. Men det var is i backen, så det gick inte så bra. På fredagen var det plusgrader (och därför blötsnö). Det gick rätt bra då med, även om Granen inte var så förtjust i mig. Fan vad jag vurpade. På en liten backen flög jag som en vante, tre gånger. Man tackar...
Oscar hyrde skidorna en dag till och åkte som bara fan på lördagen. Han hade ju kul i alla fall. Jag är väl lite ledsen över att jag inte åkte mer.. Medan man var där liksom. Men är man tjurig av sig så är man. Eller, det kan väl misstolkas. Tjurig och feg och ger lätt upp. Vad var det han sa.. Jag har väl inte smärttröskeln som krävs..

Hur som helst, det var i alla fall trevligt, och kul. Göra om? Ja tack!

Nu är man hemma igen, i verkligheten. Det känns ganska tomt. Jag vet inte varför, men det var något med att vara i fjällen som gjorde att allt kändes som en lång, skön dröm.. Nu har man vaknat, och allt är som vanligt igen. Alla problem.. All skit.. Allt man behöver göra.
Jag vill hellre drömma..