Det händer för mycket. Gaaaaaaaah.
Nog för att igår var en konstig dag, rent mentalt sett, men det här? Vad fan?
Nåja, vad det handlar om får ni väl veta mer exakt en annan gång, troligtvis inte på ett tag. Vi får se.
Nu ska jag se vad jag kan packa. Ta ner lite gardiner kanske. Nu jävlar ska det gå fort. Till råga på allt ska jag till Arbetsförmedligen idag, dem demonerna...
Det snöade blötsnö när jag skulle hem med, så jag är blöt också. Håret kommer se förjävligt ut. Gah!
Nu ser det ut som om det har börjar regna istället, igen. *kollar tjurigt ut genom fönstret och suckar*

Nåja, hörs sen?

Saker och ting börjar försvinna hos oss nu. Eller, de försvinner ner i lådor. Egentligen är det lika stökigt som det brukar vara. Jag borde egentligen packa ner saker just nu, tänkte bara skriva lite först.
Snart är det dags att flytta. När vi väl får klartecken så kommer det nog gå fort (hoppas jag), och sedan så är det väl att vara utan internet ett tag. Suck.. Nåja.
Jag hade en helg i Motala. Alla hjärtans dag.. Vi hade huset för oss själva (och all mat också för den delen). Först var det dock fest för Kristin och Linda (som båda fyllt 20 i februari). Sara var där (woho), men rent allmänt var det en massa folk man inte kände. Visst var det kul att se Linda igen, och Kristin och Sara med för den delen. Men Sara gick tidigt, och efter det så var det lite småtrist när man inte hade någon att prata med. Bah, så glömde man presenter med.. *Skäms* På tal om det, glömde inte jag mina ljus och mina tallrikar där? Oh noes! *snacka med Pete* Woho, dem finns kvar.
Oscar och jag åkte i alla fall hem, och på lördagen så var vi iväg och handlade lite. Jag köpte bland annat upp det jag hade kvar av mitt presentkort på Guldfynd. Ofta jag använder örhängen, men jag hittade ett par som matchar min ring, och behövde bara lägga till 1:50, så vafan. Sen köpte vi saker som behövdes som inte fanns hemma (jag hade ransakat skafferiet och frysen innan). Jag lagade middag (samma som Kristin fixade till mig en annan helg), och bakade också.

Vi såg på Aristocats till middagen. ^^
Vi gav oss hemåt rätt tidigt på söndagen.

Sen dess har det väl inte hänt så mycket.

Eh, ni undrar kanske över titeln.
Jo, var ju på lunch som vanligt idag och upptäckte en massa tovor på Fosco. Det ansågs att de var tvunga att rakas, så han har en liten kal fläck på ena bakbenet. Stackarn. Jag stannade kvar ett tag och gav honom en ordentlig omgång med borsten. Tog en timme ungefär. Han såg lite ängslig ut. När jag sade till honom att stå tog det ett tag, var tvungen att säga till honom igen, då satte han sig framför mig och satte tassen på mig (klappa mig, klappa mig), så jag fick säga till honom igen. Men äsh, jag kan också vara envis. Någon gång ringde det med (08-nr, då svarar man inte), och då var han snabb med att försöka smita kan jag säga. Men här ska det inte smitas! Jag lyckades till och med reda ut svansen lite (så såg han verkligen ängslig ut). Han gjorde i alla fall inte ett ljud ifrån sig, så det kanske inte gjorde jätteont. När vi var klara tyckte jag att jag hade halva hans päls i påsen. Jag skojar inte! Lite till, och han hade varit en nakenhund. När vi var klara smet han lika fort som han försökte med första gången. Jag tror inte han kommer tycka om mig på någon dag nu. Men det var det värt. Han blev ju fin, ganska mycket mindre tovig, och så kliar det förhoppningsvis inte lika mycket på honom nu.. När jag stallde mig upp såg jag att jag var nog lika pälsig som Fosco. Ok, det var en överdrigt. Men jag var tvungen att byta varv på rollern tre gånger innan allt var borta. Mysigt.. Jag tror jag luktar lite hund nu med.
Hund och hårvax.
Packa lite nu kanske. Jag skulle ju ha gjort det när jag kom hem, men fastnade här som vanligt.

Puss och päls.

Jag har så mycket i huvet just nu, jag vet inte vad jag ska göra av allt.
Gah, jag ser en snigel. DÖDA!
Sådär, då var ett par av dem döda i alla fall.
Man kanske borde byta vatten igen... Jag har varit lat. Som vanligt.

Det finns stunder då jag har svårt att leva med mig själv. Stunder då jag undrar vad fan jag håller på med egentligen... Jag gör mig själv besviken fler gånger än någon kan ana. Ändå gör jag misstagen om och om igen. Jag kan inte sluta.
Allting jag går och bär på, alla tankar, alla små hemligheter, de tynger ner mig. Men det finns inget i världen som kan få mig att dela med mig av dem. Det är inte det som är meningen. Man kan inte berätta allt.
Men det finns saker jag borde säga. Det finns saker jag borde göra. Men inget sagt, inget gjort. Det är jag. Inget sagt, inget gjort. Sluten i mig själv, troligtvis för alltid. Jag är en pessimist, jag tror det värsta. Jag vet att det är svårt att komma någonstans med den attityden, att det är svårt att ändra på sig då. Men jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte göra det alldeles själv. Faktum är att det har visat sig att det är mycket lite jag klarar av att göra själv. I alla fall när det gäller viktiga saker.

Jag vill inte ha något med världen att göra, men den evisas med att tränga sig på. Den tvingar in mig i ett hörn, och jag klöser desperat på väggen för att komma undan, och kryper sedan ihop i fosterställning på golvet, med händerna över huvudet. Försvinn värld, ber jag om och om igen, men den envisas med att stå kvar där och peta på mig. Det börjar göra ont nu, jag är öm där den petar, och naglarna är trasiga och blodiga efter skrapandet. Inget kan rädda mig från världen. Men jag hatar den. Den är grym, kall och elak. Den är hänsynslös och envis. Jag vill inte ha något med världen att göra.

Jag kanske föddes känslig. Dem generna kanske låg och sov, och så en dag så hände något och det sa *klick* och så var de aktiverade.
Jag tror alla någon gång undrar över varför man blev som man blev. Vetenskapen har hängetts sig till den frågan, men inte kommit fram till något som får en att må bättre. Vi kan bara säga att vi föds med gener, och de, i samverkan med miljön, påverkar oss och formar oss. Man kan inte peka och säga "hade du inte haft den här genen hade du inte varit så blyg" eller "hade inte det här hänt i ditt liv hade du haft ett starkare sinne". De vet inte ens varför människor har förmåga att tänka, fantisera eller vara. Det bara är så, än så länge. Kanske om 100 år, kanske om 1000 år, har vi våra svar. Men tills dess får vi undra vidare.
Ponder.
Jag har inga egna svar. Jag kan bara gissa. Men inte ens det är så lätt, för jag kan sällan lista ut hur jag själv fungerar.

Jag funderade... Hade inte jag stängt in mig själv så hade jag nog kunnat läsa av människor, en egenskap jag saknar helt idag. Mamma har berättat för mig att jag redan som en liten toddler grät till synes utan anledning när en viss person kom och hälsade på. Historien visar sen att denna person sårade henne. När jag blev lite äldre, såg runt tio år gammal, så kände jag av det igen, med ett lite större medvetande. Jag höll mig på avstånd, tog emot mutorna utan att värma mig till personen i fråga. Åter igen var det en person som orsakade skada.
Jag kan ha fel. Det må mycket väl vara så att barn generellt har den här förmågan, och att den försvinner sedan. Men det handlade om att fundera nu, och jag kan inte låta bli att undra om jag kanske hade något specielt.

Jag fantiserar ofta om att resa tillbaka i tiden och göra saker rätt. Ge mitt forna jag lite av den inre styrka jag ibland har en tendens till. Kanske ta med mig lite av den ilska jag hade då tillbaka till mitt nuvarande jag.
Jag hade skrattat åt dem som retade mig, istället för att få vredesutbrott.
Jag hade sett allting för vad det var, istället för att ta det personligt.
Jag hade varit glad för det jag hade, istället för att tråna efter det som saknades.

Jag hade inte gått till kuratorn dem där jävla gångerna. Han hjälpte mig inte, och gav mig dessutom dåligt samvete. Jag önskar att jag inte hade behövt vara stark för två personer. Det räckte med att må dåligt själv..
Nu när man tänker på det så finns det inte så mycket man hade kunnat ändra på hos sig själv. Mycket av det hände andra, inte mig själv. Men man blev påverkad. Man drogs med.

Tror ni på ödet?
Man vill ju gärna tro att saker och ting som händer har en mening, att de en dag kommer se till att man hamnar på sin speciella plats på jorden där man hör hemma. Men realisten inom mig säger att livet inte blir så mycket bättre än så här. Det går upp, sen går det ner igen. Och med den mentalitet jag har så kommer jag aldrig riktigt kunna uppskatta det som är bra när det går neråt. Livet blir nog inte bättre.. Annorlunda, säkerligen.
Då undrar man vad man lever för.

Hela grejen har gjort mig mer lättirriterad än vanligt. Tyvärr går det ut över hundarna för tillfället. Om man ändå kunde be dem om ursäkt så de förstod..

Jag antar att jag inte är stark nog att reda ut det här själv. Jag klarar inte av att ta tag i det. Jag vet att jag har blivit lurad, men på något jävla sätt så är jag besviken på mig själv. Det var ju delvis mitt fel? Jag borde ha vetat vad jag skulle göra? Får jag skylla mig själv nu?
Jag är rädd, rädd för andra människor, konflikter... Jag klarar sällan av att göra saker för mig egen skull. Ringa dit och be om pengarna jag borde ha fått känns inte rätt, även om jag vet att det är det jag borde göra.
Det kanske är en del av mitt "barnen i Afrika"-syndrom.

Som med allt annat svårt i mitt liv så vill jag bara glömma det. Jag vill bara gå bort från det, låtsas som om inget hade hänt. Bara säga att nej, nu får det vara nog, och bara strunta i resten.
Men det går inte till så, eller hur? Man kan inte bara gå ifrån saker så, lämna det ogjort.

Jag kände inget i början. Besvikelse kanske, men inget märkbart. Andra reagerade, men jag var orörd av händelsen. Var det chocken eller är jag bara så van att bli överkörd? Man kan undra.
Nu är jag mest bara ledsen på mig själv, vilket leder till lättirritation.

Mitt liv är väl egentligen inte så mycket värre än någon annans. Jag bara tar det jävligt hårt ibland.
Det är så jag tänker ganska ofta. Det finns ju de som har det mycket, mycket värre. Så vad tjurar jag för?
Samtidigt undrar jag om det jag fått gå genom inte var nog. Varför kan jag aldrig på uppskatta det jag har? Varför ska det alltid vara något som förstör allt? Jag har alltid haft bra vänner, men det såg jag inte själv. Det var jag som aldrig tog steget till att ringa. Allt som hände runt om kring gjorde mig bara så blind. Det är likadant nu. Jag har något underbart, men jag ser det inte själv. Jag letar fel i det som är bra i mitt liv, och jag tänker bara på allt som har eller kan gå dåligt. Allt som går dåligt skyller jag sen på mig själv. Minsta lilla fel..
Jag får aldrig tillfället att vara lycklig. Det är alltid något som är fel, i alla fall i min egen hjärna.

The darkness that rests inside never sleeps
It holds the power of heart and mind
Shadows of future and past are its army
And they pillage all that is good
Still a fragment of hope hides somewhere
Waiting for the lightbringer
Will he come, will he win?
Or are the pieces of my soul doomed?

Så, nu var skiten klar. I fredags var jag där i tolv timmar, och Oscar (stackarn var tvungen att hämta mig). Jag hade ont i benen, fötterna, ryggen, axlarna, nacken och huvet. Utmattad, helt enkelt. Jag hade fått gå vid sju eller åtta, men då kom det säkert 20 personer på en och samma gång, och då var det ju kört. Lördagen började jag tolv, och till min lättnad var det en till där, Simon. Det var relativt lungt hela dagen, så jag kom därifrån vid åtta i alla fall (men det var ju som det var med bussarna så Oscar fick komma hämta mig igen, och han hade skjutsat in mig dit med). Då skulle vi ta ett snack med chefen också, och då var det tydligen så att det inte var ett jobb på deltid (vid behov) som det stod på Platsbanken, men ett på heltid. Jag skulle alltså vara där tisdag till lördag, och på fredag och lördag skulle jag troligtvis få jobba tills elva på kvällen. Oscar skulle då bli tvungen att hämta mig varje helg, och det var väl inte sådär kul heller. Jag fick inte reda på hur mycket jag skulle få betalt heller, för den delen. Sen, när jag skulle gå så fick jag 200 kr för besväret... Det var väl vad vi hade fått in i dricks de tre dagarna eller nått. Det var också vad jag hade lånat av Oscar för att ha råd med bussen/tåget (det betalade också en choklad i torsdags när jag var deprimerad).

Just nu känner jag att jag inte vill ha jobbet, med dem långa skit-tiderna på helgen... Det blir bara så jobbigt.. Inte hemma med Oscar på fredag och lördag kväll... Skulle nästan aldrig kunna åka till Motala... Jag skulle antagligen inte få så bra betalt heller. Men det vet jag inte, för det sa hon inte mycket om. Vi får se...

Jag berättade om det till mamma idag. Hon tyckte att jag hade blivit orättvist behandlad. Sen ringde Björn och tyckte samma sak. Berättade hur han hade råkat ut för samma sak en gång, skitjobb på prov och ingen ersättning. Sen gav han mig lite tips med.. Han kanske känner mig lite i alla fall. Höhö.

Jag får leta vidare, så enkelt är det. Jag vet att det är ett jobb, och någonstans så känner jag att det är synd att tacka nej. Men som det är så.. vill jag verkligen inte ha just det jobbet.
Jag får hoppas på bättre tider. Eller att tiden fram till sommarn går fort.

Suck.

Alla kroppsdelar är friska idag. Eller, antagligen inte, men inget stukat. Jag har visserligen tid på mig, men jag har nog gett upp.

Jag fattar inte att jag levde på tre mackor, en kopp kaffe och blåbärssoppa igår. Detta åt jag alltså innan klockan tio på morgonen. Mellan tio opch fem åt jag nog inte ett skit, och drack inget heller. Som jag sa, i det läget var inte hunger känslan som kom fram. Jag får försöka åminstone dricka lite mer idag.
Men jag har ångest, helt klart. Vill inte. Jag ser bara fail.

Jag rev inte morötterna rätt, jag ska salladen fel, jag visste inte vad fan jag skulle göra med lapparna, och jag satte dem med för mycket tejp. Jag satte maten fel när den kom ut, jag missade att säga till när det höll på ta slut. Jag höll inte koll på varken kaffe elelr kakor. Jag hade ingen aning om något när någon kund frågade om till exempel ris, bröd, te eller vad det nu var. Jag tände fel jävla lampa. Jag torkade tydligen inte av borden ordentligt, för det gjorde hon om ett par gånger. Jag plockade nästan bort för någon som bara var iväg och hämtade kaffe (jag var stressad och såg inte kappan.. vilken tjurgybbe), jag fällde en liten unge, jag slog fel i kassan (jag tänker inte gå nära den igen). Jag sprang genom fel dörr och höll på krocka, jag gjorde allting för sakta. Jag tappade saker, oftast bestick, mellan borden och köket. Jag hade för lite is i vattnet, jag satte inte på lock (fanns det lock???). Det kom in en kille och såg borta ut, och jag bara tittade och såg lika borta ut. Sen gick han, och hon sa att jag måste ju ta hand om dem, fråga dem vad de vill, inte bara stå där.
Varje gång jag gjorde något fel sa hon till mig, suckade och gjorde om det själv. Jag har aldrig känt mig så misslyckad så många gånger på en och samma dag.

Och som pest på kolera så missade jag bussen och tåget med 2-3 minuter. Vilket resulterade i att jag fick vänta i en och en halv timme, och var inte hemma förän precis innan fem.

Och jag ville dö.

Oscar satt och spelade och jag mådde dåligt och åt choklad i tysthet..

Jag gick och lade mig tidigt, och grät mig till sömns.

Så var min dag igår, och jag förväntar mig inte något bättre idag.

Livet suger.

Jag känner mig katastrofalt misslyckad. Jag har nog inte mått så här dåligt på ett bra jävla tag. Faktum är att jag har redan börjat fundera hur man på ett smidigt sätt kan stuka handleden eller foten.. Skära sig i armen medför en viss dödsrisk och det bara i hoppet om att de inte vill ha någon som är mentalt instabil, så den idén ligger längst ner på listan just nu.
Jag har dessutom inte ätit särskilt mycket idag. Jag blir sällan hungrig när jag är nere, och nu är jag rätt jävla långt nere. Sluta äta kanske skulle funka, men å andra sidan så tar det för långt tid innan det får verkan...
Man skulle ju kunna tänka sig lättare alternativ som att >valfri nära släktning< har fått >valfri dödlig snabbverkande sjukdom< men då riskerar man att behöva komma tillbaka dit en annan gång.
Ni ser, jag har det uttänkt.
Nu ska jag bara komma på hur....

Helgen var intressant. På många sätt... Jag träffade en kille med en Warcraft-tatuering (och avsett vad Ramsing säger så är det coolt ^^). Jag skämdes lite över min morbrors val av kvinna (och hon envisades med att förvåna mig med sitt dåliga beteende hela kvällen),. Jag såg en massa gubbar och tanter dansa till rockabilly. Tur att man smet till Brygget sen. Det var ganska trevligt. Man såg ju en del folk man kände igen. Hälsade dock inte på alla. Vad fan ska man göra det för? Jag är väl inte den typen heller. Men vafan, jag kramades en del i alla fall. Någon kille trampade mig på foten när han snackade med Micke, honom fick jag flera kramar av när han bad om ursäkt (typ, hej på dig med?). Jag höll på tränga mig före Rasmus i baren med, oops.. Toalettköer är ju ett bra stället att träffa folk man känner sen innan.. Eller inte.

Lördagen började med att man var vaken alldeles själv fram till efter två på eftermiddagen. Päronen var lite bakis (sånt där är självförvållat, så det var väl inte så synd om dem..). En konversation resulterade i fika på stan (efter att ha väntat i en 25 minuter sådär, det var någon som var sen.. ehem). Ledsen att jag inte var till så mycket hjälp angående tjejer. Jag vet inte heller hur dem tänker. Jag vet väl egentligen inte hur killar tänker heller. Det är knappt att jag vet själv hur jag tänker. Som jag sa till Shelge någon gång, de gånger jag har varit kär i någon har jag bara lyckats bli polare med dem istället för att visa dem mitt sanna mål. Eh, vad nu det var på den tiden. Kramas? Vad gäller Oscar så var ju situationen annorlunda på sätt och vis. Vi var subtilt rättframma, eller hur man nu ska förklara det. Nåja.

Lördagen var inte slut där, turligt nog. Kiruna bjöd över mig på middag. Vi var iväg och handlade lite, sen åkte vi hem till henne och hon fixade i ordning en mumsig kyckling. Själv mixade jag samman min länge planerade smoothie. Den var sååå god. Banan, apelsinjuice och frusna bär. Testa det! Middagen var inte klar förän.. sent. Peter kom över också, för att äta. Sa jag att det var mumsigt? Såg på en film gjorde vi med. På det hela så var det väldigt trevligt att träffa Kiruna igen. Snackade lite om allt möjligt, tömde det mesta jag hade på hjärtat ungefär. Det kan jag nästan bara göra med henne, så det hade jag längtat efter.

Söndagen började med hemfärd (till päronen, inte Hfred). De hade inte vaknat, med det gick fort sen när vi skulle iväg till Mantorp. Det är lite småkul att följa med och storhandla sådär. Strosa runt och föreslå saker, kolla på en massa kul skräp... Köpa hårfärg. Mohaha. På vägen genom den stora affären hann jag bestämma mig för att baka kanelbullar och göra chokladrispuffar. Vi hann också träffa på min morbror och hans... kvinna (det råder delade meningar om det). Hur ofta händer det på en skala att man springer på folk man känner på Mantorp? De drack kaffe hemma hos oss sen, och efter de gått satte jag igång mitt bakande. Kan ju säga att det var några år sen man bakade kanelbullar, och då hjälpte mamma till rätt mycket. Det var ohälsosamt roligt. För att inte tala om kladdigt. Försöka få smöret mjukt och sen sprida ut det över degen utan att ta sönder den är inte så lätt som det ser ut. Mina händer blev ju återfettade åtminstone. Jippi? Enligt smakprovare så var bullarna goda, så det gick ju bra. Jag får helt enkelt göra om det någon gång (fast inte med lika mycket deg kanske?). Chokladrispuffarna blev goda med. Det är fantastiskt hur kul det är att titta på choklad som smälter... Det är med andra ord något fel på mig. Mina baknings-gener är alldeles för välutvecklade...

Måndagen började med klippning. Ojoj vilken sen då. Halva håret väck (eller bara nästan). Inte lika bra som när Lisa gjorde det dock. Slutresultatet blev i alla fall mig i halvkort, superduperrött hår.

Mamma var inne på Guldfynd och hämtade ut min alla hjärtans dag-present med. Hon hade fått mormors gamla halsband lagat. Nu får jag ta väl hand om det. Jag är rätt nyfiken på vilken tid den är ifrån exakt. Jag vet ju att den är några år gammal, vill bara veta mer. Får väl kolla upp det (en vacker dag).