Little things
Små saker. Uppskatta de små sakerna. Som en liten varm råtta som sover på knät. Tacksam för min lilla Morrigan.
All the rage
Inte för att vara sån, men jag är nog allt lite manipulativ ibland. Bara en tanke så.
För övrigt så är min dåliga sida fortfarande fullt levande. Mår jag dåligt ska den som jag skyller på också må dåligt. Gör den inte det blir jag bitter och det går ut lite över andra med.
Men sen stannar man upp. Och tänker efter. Och slutar. Gissar på att det är skillnaden mellan Jane nu och Jane ett år sen. Över allt annat önskar jag att den förändringen och mycket mer hade kommit mycket tidigare. Jag vill ha Oscar tillbaka. Ja, jag vet att jag antagligen ser det bättre än vad det var, men oavsett vilket så är han fortfarande den enda i Karlskrona som jag har absolut fullt förtroende för. Men det är så mycket för sent. Nu kan jag bara ångra mig, beklaga mig över det, och mest bara må dåligt.. Så det är vad jag gör nu.
Förutom det så håller jag också på att bli sjuk.
FML, som dagens ungdommar säger. Fuck My Life.
Mind made up?
Jag försöker. Att bara göra saker, gå med på saker, föreslå saker. Går inte speciellt bra för jag har bara kommit på vad jag egentligen inte vill. Något tar emot någonstans och det är helt ärligt inte så mycket att göra något åt i något av fallen. Så jag har väl bestämt mig nu. Fuck it all. Bara dra mig tillbaka, och bara strunta i sån där töntig kärlek som alla verkar vara ute efter. Närhet, vem fan behöver det? Jag har mina råttor, de kan ge mig lite kärlek, och jag ge dem min. För jag orkar inte med att ha det komplicerat. Jag orkar inte med att bara inte veta. I nåtot av fallen. Jag har sagt det själv innan, jag vill inte kasta mig in i något jag inte är säker på. Och helt ärligt, det enda jag någonsin varit säker på i mitt liv, har jag inte längre kvar. Den enda personen här i Kna som jag har fullt förtroende för, men som jag inte kommer kunna få tillbaka. Så skiten får bara vara så länge. Tills den dag jag känner så igen. Antagligen kommer det bli så att jag går ut (om jag fixar att ta tag i skolan igen) och sen flyttar härifrån. Får se.
worst of all
Jag fattar inte vad det är med mig. Något är det i alla fall som får de som jag faktiskt släpper nära att lämna mig, överge mig och svika mig. För nu hände det igen. Precis när jag faktiskt börjat tro på att det kunde bli bättre, när jag började tro på att det kanske kunde bli bra, när man såg framför sig allt man kunde få göra, få ha... Då. Då skiter det sig. Igen. Det finns inget värre än att bli sviken av de man älskar, de som står en närmast. Det är ju dem som faktiskt har förmågan att orsaka mest smärta.
Är det mig det är fel på? Känns ju nästan som att det måste vara det. Det är väl mitt eget fel att jag litar på fel personer. Eller så lockar jag bara fram deras dåliga sidor. Eller så var jag bara naïv den här gången. Hade en magkänsla, men struntade i den på grund av alla andra mysiga känslor, och nu fick jag betala för det. I slutändan var det jag som fick betala för det. I slutändan är det ändå jag som mår dåligt, när det var just det jag ville undvika. Men nej. Så bra kan ju inte jag ha det. Åh nej. Och här sitter jag. Arg, sviken, ledsen, sorgsen.. Och saknar hans sällskap. That's the worst part.
