Så jag har varit ensam idag. Ibland vet man när man inte borde följa med. Annars blir det bara som resan till Norge där jag blev dumpad i Bovall. Jag är ett jävla tjurhuvud, så är det.
Jag har väl klarat mig helt ok idag. Lagat mat (men glömde köpa lök, hur typiskt jag är inte det), och det gick att äta.

I min vanliga "I'm so pissed at everything"-anda så tjurade jag på WoW idag. Men vem bryr sig.. (Var kom det ifrån?)


Jag vet inte om jag är arg, besviken eller ledsen. Antagligen allt av det där. Jag var nog arg först, besviken sen och nu är jag bara ledsen. Jag förlorade nog något där, skulle jag tro. För inte ett ord har jag hört, eller sagt. Nu känns det mest som att det får vara. Det var nog inte värt att försöka så jag släpper det. Man ska hur som helst inte sträva bakåt, eller hur? Man ska inte sträva efter att hålla fast eller få tillbaka det som redan gått förlorat.
Äsh, varför skriver jag inte bara som det är? Det handlar om att förlora vänner. Att vara besviken på dem, att försöka behålla vänner som man redan förlorat. Att försöka väcka gammal vänskap till liv igen. Jag får skaffa nya vänner helt enkelt, även om det må ta flera år. Men någonstans hade jag räknat med det. Man kan inte vara så långt ifrån och ändå vänner. Nej, jag får börja om.

Jag kan nästan förstå de stackars tonåringarna som försöker vara vuxna. Jag tycker bara att det är synd att det kryper ner i åldrarna så pass som det gör, och att de försöker vara vuxna på fel sätt. Anledningen till att jag började fundera på det var att jag också längtar... som om det skulle bli bättre då. Jag är tjugo år och inte vuxen än, det är något jag erkänner. Det krävs väl att man ska ha gjort vissa saker för att nå dit, någon slags livserfarenhet jag saknar, för jag är inte där än.
Som om det skulle bli bättre då.
Ett tag var jag entusiastisk, försökte verkligen, och hade väl lite kul på vägen också. Sen fyllde jag år, hade en hemsk fest, och allt jag slutat tänka på kom tillbaka. Jag ville inte vara med mer. Det räckte.
Men det är väl dags att ta tag i saker igen. Mer för att jag måste, inte för att jag vill.

Man borde börja packa ner alla saker, i alla fall sånt man använder sällan. Evakuera hem igen, även om man inte helt vill det heller. Men inte så länge, som han sa. Vilket är det helt annat bekymmer. Tänk om jag inte hittar en lägenhet? Tänk om jag inte kommer in? Det är egentligen det enda jag känner att jag har någorlunda lust med. Jag vet inte vad jag annars skulle ta mig till.
En ny start, ett nytt liv. Det är bara synd att jag inte kan få ha vissa saker som de är nu. Hur ska man börja om när en del av en kommer vara borta?

Han frågade mig varför jag var ledsen. Jag vet inte sa jag, men han trodde mig inte. Det skulle jag heller inte göra, men ibland är det så. Ibland är jag bara ledsen av så många anledningar, med så många saker som tynger mig att jag inte kan peka ut vad det var som fick mig att gråta. Man skulle kunna säga att jag är något av ett vrak. Man skulle kunna tro att jag alltid kommer att vara det.

Det som sa att jag var stark ljög eller såg bara fel. Jag har inte levt något Svensson-liv precis, men det var bara onödigt att jag blev som jag blev. Hade jag varit stark.. ja, då hade jag inte varit ett vrak som nu. Jag hittar alltid en anledning att vara deppad.
Släpp det, säger en inre röst ibland, men jag har fortfarande inte listat ut hur man gör. Kanske kommer jag över allt någon gång.

Jag tror jag vet när det började gå neråt. Jag blev mer besviken än vad jag trodde, och efter det blev inget bättre precis. Detaljer detaljer, nej, ni får inga.

Imorgon tänker jag gå köpa glass, laga något gott att äta och deppa av mig lite.