Facinerande hur fort någon släpper kontakten bara för att man skaffar någon annan. Fuck vara vänner. Det verkar bara vara jobbigt. Å andra sidan så vinner jag ju två hallonmazariner på det. Mitt kylskåp, tänker inte han claima dem till te någon gång så tänker jag äta upp dem innan de blir dåliga.

Tack Sara!

Ibland bara händer det saker.

Well, det är väl dags. Efter en vecka av omväxlande mordiskt, bittert och helt okej humör, dock utan att ha gjort något vettigt, så är det nog dags att ta tag i saker.

Små saker. Uppskatta de små sakerna. Som en liten varm råtta som sover på knät. Tacksam för min lilla Morrigan.

Oscar Carlsson, vet du hur mycket jag saknar dig?

Inte för att vara sån, men jag är nog allt lite manipulativ ibland. Bara en tanke så.

Jag försöker. Att bara göra saker, gå med på saker, föreslå saker. Går inte speciellt bra för jag har bara kommit på vad jag egentligen inte vill. Något tar emot någonstans och det är helt ärligt inte så mycket att göra något åt i något av fallen. Så jag har väl bestämt mig nu. Fuck it all. Bara dra mig tillbaka, och bara strunta i sån där töntig kärlek som alla verkar vara ute efter. Närhet, vem fan behöver det? Jag har mina råttor, de kan ge mig lite kärlek, och jag ge dem min. För jag orkar inte med att ha det komplicerat. Jag orkar inte med att bara inte veta. I nåtot av fallen. Jag har sagt det själv innan, jag vill inte kasta mig in i något jag inte är säker på. Och helt ärligt, det enda jag någonsin varit säker på i mitt liv, har jag inte längre kvar. Den enda personen här i Kna som jag har fullt förtroende för, men som jag inte kommer kunna få tillbaka. Så skiten får bara vara så länge. Tills den dag jag känner så igen. Antagligen kommer det bli så att jag går ut (om jag fixar att ta tag i skolan igen) och sen flyttar härifrån. Får se.

Jag fattar inte vad det är med mig. Något är det i alla fall som får de som jag faktiskt släpper nära att lämna mig, överge mig och svika mig. För nu hände det igen. Precis när jag faktiskt börjat tro på att det kunde bli bättre, när jag började tro på att det kanske kunde bli bra, när man såg framför sig allt man kunde få göra, få ha... Då. Då skiter det sig. Igen. Det finns inget värre än att bli sviken av de man älskar, de som står en närmast. Det är ju dem som faktiskt har förmågan att orsaka mest smärta.

Skolan känns meningslös och jag undrar mer och mer varför jag ens går kvar.

Jag måste sluta bry mig. Så är det.
Efter varje möte är jag snuskigt irriterad på allt och alla. Sappäckel sexistenzjävlar.. There is no end to the madness. All skit sexistenz tar för givet att vi vet, deras tjuriga jävla sätt, allt jävla flumm på sappmötena och oförmågan att faktiskt komma fram till något.
Folk jag vet är trevliga genom tidigare möten (innan nollningsfanskapet) tycker jag nu inte om alls. Tjuriga jävlar..
Förut tyckte jag Oscar var snygg i sin ovve och väst, nu hatar jag grönt. Jag hatar dem. Jag tycker inte ens om Oscar när han sitter där och är dryg mot oss. Jag tycker iofs knappt om typ 50% av sapparna heller. Det här med att jag inte får umgås med Oscar gör mig också mer och mer irriterad varje gång. Jag är riktigt bitter på det nu.
Jag passar som vanligt inte in. Jag kan knappt dricka, och gör jag inte det har jag inte kul i den världen, inte på förfesterna, kårkvällarna eller någon av de andra aktiviteterna vi har haft heller. Jag kan bara inte slappna av. Jag har försökt nykter, funkar inte. Jag passar inte in någonstans!!
Helvete.

Jag har världens mysko morgon.

Drömde att jag vaknade, men när jag gick upp och skulle gå ut ur rummet så var jag plötsligt utanför min gamla skola, där jag gick upp till 6:e klass, precis vid övergångsstället. Och jag blev verkligen så, "vafan är det här", vände mig, var tillbaka i sovrummet, skulle gå ut igen, samma sak, vilket återupprepas några gånger. Vet om att det är en dröm, försöker desperat vakna upp. Så jag sa till mig själv "vakna, vakna, skärp dig, det här är bara en dröm, du KAN gå upp i ditt egna rum" varpå jag plötsligt står i ett sovrum.
Hurra. "Men vänta, Oscar, har du möblerat om? Och flyttat på dörren? När skaffade vi två sängbord?" Öppnar dörren.. Ooooh.. Ser en välbekant hall och en matta. Slänger igen dörren. Jag var i mammas och min gamla lägenhet. Öppnar dörren igen, går in på mitt gamla rum och förvånas över att allting är precis som jag kom ihåg det, förvånas över hur mycket jag kom ihåg, alla plancher på garderobsdörrarna, detaljerna. Naturligtvis kommer jag inte ihåg nått av det nu. Hade velat, saknar mitt gamla rum.
Sen kommer Oscar dit och kollar runt. Förklarar något för honom, och sen vaknar jag nästan på riktigt. Har en liten flash där någonstans om hur jag plockar upp mobilen för att kolla på klockan och så är den efter 10. Sen, äntligen, vaknar jag på riktigt, kollar snabbt klockan och för fan, 7:15, nästan en hel timme innan jag ska gå upp. Gah.

Mysko morgon som sagt.

Dagen kan inte bli sämre iaf. Är hemma nu, lagom tidigt. Får se hur det är med Oscar när han kommer hem, om jag är vaken då.
Så, jag gjorde ett tappert försök att bli full idag. Gick sådär. Blev trött, fick ont i huvet. Gick hem. Precis innan jag gick hem, och innan jag hann läsa sms'et från Oscar om vart han var så dog dessutom mobilen. Nu laddar den inte. Jävla skitsak. Bara för att jag kastade den i golvet..
Ta en huvudvärsktablett och däcka i sängen. Jag har ju iaf en nalle som jag kan krama, alltid något.

Så, Oscar är iväg på Öhlreise, och jag är och är inte avundsjukt. Jag vill också åka med på roadtrip och ha kul och umgås.. Men att bli full är nog inte helt min grej, och det är nog lite av ett krav på den där resan.
Plus att Oscar gjorde mig tjurig när han först frågade om jag skulle med, och sen 2min senare sa att det var nog bäst att jag inte följde med för jag blir ju åksjukt. Men vad fan ska han fråga för då?? Och de flesta vet ju att när jag blir tjurig då kan jag inte släppa det. Så det var bara att ursäkta sig hela tiden med att nej, jag blir åksjuk och nej, jag har inte råd, även när man kanske hade velat följa med egentligen.

Men det är som sagt det där med att supa som inte redigt har fastnat än. Jag kan dricka, bli lite full, men någonstans tar det stopp, och jag kan fan inte bli sådär aspackad och göra korkade/roliga saker som alla andra verkar ha en tendens till. Jag har hela tiden den här bilden av att hänga och kräkas över random toalettstol, och vara bakis hela dagen efter.. Jag har nog lyckats med att spärra mitt egna supande.

Just nu känns det fail, när alla andra är iväg och har kul och jag sitter kvar här själv och mår dåligt över det. Jag försöker hela tiden intala mig det här fina att jag vill ju inte vara en sån där student som super varje helg, och det är klart att det går att ha kul utan att supa. Men jag mår dåligt! Som vanligt. Alltid något. Mår fan aldrig bra numera. I alla fall inte i mer än 2-3 timmar. Sen blir det dåligt igen.

Jag vill inte må såhär, men jag vet inte vad jag ska göra åt det...

För en gångs skulle hade jag plockat ner datorn i tid, i förhoppningen om att inte missa 12.05-bussen. För en gångs skulle var jag på busshållsplatsen i tid. Men var bussen det? Helvete heller. I 14min stod jag där och väntade, bussjäveln. Sen var det förstås hur full som helst. Men att den var full hindrade ju inte folk från att inte sätta sig på lediga platser (jo, det fanns sånna med). Nej, man ska stå upp, blocka hela gången för de som vill ta sig fram och faktiskt sätta sig på de lediga platserna. Ärligt talat, man borde sätta av dem i Gbg en dag, och fösa på dem in i en spårvagn, och åka lite. Går man på och ska åka i 30min och det finns en plats ledig, vilket plats som helst, då sätter man sig på den. För man vet att om 5 minuter kommer vagnen att vara smockfull av folk som står överallt.
Dessutom så står dem så att de blockar utgångarna. Flyttade knappt på sig för en som skulle av med barnvagn, och flyttade helt klart inte på sig för mig. Tacklade två asiater med väskan för att komma ut ur bussen innan den åkte iväg..
Slutsats: folk i allmänhet är dåliga på att åka buss.

Vi åkte ner till Skåne och kollade på råttor i onsdags. Uppfödaren var trevlig, berättade allt man skulle kunna tänkas vilja veta, så fick man se alldeles nyfödda råttungar (bra tajmat av oss att hälsa på just då), samt träffa en mängd råttor förstås. Mormödrar, blivande mammor.. De var både söta och mysiga. Pigga, ville klättra runt på mig (skulle haft bättre klättrings-klädsel). Man blev ju helt klart mer sugen...